Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1375-1376 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freylinghausen, Johann Anastasius - Freyr. Se Frej - Freysing. Se Freising - Freystadt. Se Freistadt 3 - Freystein, Johann Burchard - Freytag, Georg Wilhelm Friedrich - Freytag, Gustav - Fria församlingar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– F. diktade åtminstone 44 andliga sånger
(ny uppl. 1850) och besörjde utgifvandet af
flera samlingar sånger för kyrklig uppbyggelse.
"Freylinghausensches gesangbuch" (1704) utkom i
flera uppl. Äfven F:s Grundlegung der theologie
utkom till 1744 i många (14) uppl.

(^{Hj. H–t.})

Freyr. Se Frej.

Freysing. Se Freising.

Freystadt. Se Freistadt 3.

Freystein [fra’jstajn], Johann Burchard,
tysk psalmförfattare, f. 1671 i Weissenfels,
d. som hof- och justitieråd 1718 i Dresden,
var en af den pietistiske lärofadern Speners
personliga lärjungar och tillhörde den krets
af andliga diktare, som skapade en af dennes
kristendomsuppfattning genomträngd poesi.
F. författade flera om verklig skaldebegåfning
vittnande psalmer, af hvilka särskildt en,
den af ett kraftigt helgelsenit burna "Mache
dich, mein geist, bereit" (fr. 1697), räknas
till den tyska protestantismens kärnsånger.

^{E. N. S–g.}

Freytag [fra’j-], Georg Wilhelm Friedrich, tysk
orientalist, f. 1788 i Lüneburg, d. 1861 i Bonn,
kom som fältpräst med preussiska armén till Paris
1815, där han stannade en tid för att under S. de
Sacys ledning uteslutande egna sig åt studiet af de
österländska språken. Sedan 1819 var han professor
i denna vetenskap vid universitetet i Bonn. Hans
hufvudarbete är
Lexicon arabico-latinum (4 bd, 1830–37),
som, grundadt på två af de mest berömde arabiske
lexikografernas arbeten, länge utgjort en allmänt
använd och nästan oumbärlig handbok, ehuru det i
rent vetenskapligt hänseende lämnar mycket öfrigt
att önska. Af hans andra arbeten äro följande de
mest betydande:
Hamasæ carmina (2 bd, 1828–47),
Darstellung der arabischen verskunst (1830),
Ibn Arabschah, fakihat-el-chulafa, "fructus imperatorum" (2 bd, 1832–52),
Arabum proverbia (3 bd, 1838–43),
Einleitung in das studium der arabischen sprache (1861).

^{H. A.}*

Freytag [fra’j-], Gustav, tysk författare, f. 13
juli 1816 i Kreuzburg i Schlesien, d. 30 april 1895 i
Wiesbaden, student 1835 vid universitetet i Breslau,
där han af Hoffmann von Fallersleben drogs till
den uppblomstrande germanistiken och 1839–44 var
docent i tyska språket och litteraturen. 1848–70
var han medredaktör af den spridda och betydande

liberala tidskriften "Die grenzboten" i Leipzig,
var en kort tid riksdagsman, åtföljde kronprinsen af
Preussen under första delen af fransk-tyska kriget och
lefde sedan väsentligen i Wiesbaden. 1893 hade han af
sin gynnare och vän hertig Ernst II af Koburg-Gotha
utnämnts till geheimeråd med titeln excellens. –
F. började sin vittra verksamhet med ett lustspel,
Die brautfahrt (uppf. 1842),
som rönte scenisk framgång, liksom skådespelen
Die Valentine (1846) och
Graf Waldemar (1847),
hvaremot en svag diktsamling
In Breslau (1845)

förblef obemärkt. Redaktörskapet af sin tidskrift
skötte han med skicklighet och klokhet under
stundom rätt kinkiga tidsförhållanden; dess
riktning bestämdes af honom i politiskt afseende
till preussiskt tysk och i litterärt till realistisk
med afvisande af efterromantiska och ungtyska
sträfvanden. F. lämnade tidskriften ett stort antal
ypperliga kritiska artiklar samt kulturhistoriska
skildringar från äldre tiders Tyskland; de senare
samlades under titeln
Bilder aus der deutschen vergangenheit (5 bd, 1859–67; 30 uppl.);
genom sin värme och åskådlighet tillhöra de hans
förnämsta verk. Sin dramatiska verksamhet afslöt
F. med det ur dåtidens lif hämtade, ännu ytterst
populära lustspelet
Die journalisten (1852; 20:e uppl. 1906),
som är tekniskt förträffligt och prägladt af harmlös
godmodighet, samt det af hans vän Mommsens romerska
historia framkallade sorgespelet
Die Fabier (1859).
Ett förträffligt resultat af hans kunskaper och
intresse för dramatiken är det empiriskt teoretiska
Die technik des dramas (1863).
Sitt betydelsefullaste verk skapade han emellertid
som romanförfattare med
Soll und haben (1855; 65:e uppl. 1906; "Debet och credit", 1857;
nya sv. öfv. 1888 och 1901),
en bred tids- och karaktärsskildring, som hyllar
enkelt, sundt hvardagslif och, med utgångspunkt från
den engelska romanens borgerliga realism, ger en
sympatisk bild af den dåtida tyska borgarklassen.
Äfven det polska upproret och motsättningen mellan
polskt och tyskt kynne behandlas i boken, som har
haft stor betydelse som folkläsning.
Die verlorene handschrift (1864, 41:a uppl. 1906; "Det förlorade manuskriptet", 1867)
är ett mindre lyckadt motstycke till den förra romanen.
Die ahnen (1872–81; många uppl., "Förfäderna", I–IV, 1874–76)
är en rad historiska romaner, afsedda att verka som
en sammanhängande patriotisk epik. F:s
Gesammelte werke (22 bd, 1886–88)
meddela äfven hans själfbiografiska
Erinnerungen,
en briljant biografi öfver Karl Mathy (från 1869)
och ett urval af hans tidskriftsuppsatser. Dessutom
har E. Elster utgifvit F:s
Vermischte aufsätze (2 bd, 1901–03, med inledning);
F:s bref till H. von Treitschke utkommo 1900,
brefven till hans förläggare S. Hirzel 1903.
Se biografier öfver F. af
Neubauer (1897) och
Seiler (1898) samt
E. Schmidt, "Charakteristiken", II (1901).

^{R–n B.}

Fria församlingar, religiösa samfund, som skilt sig
från stats- eller folkkyrkorna och konstituerat sig
själfständigt. I Sverige användes beteckningen
"friförsamling" vanligen om de till Svenska
missionsförbundet hörande församlingarna, hvilka
icke separerat ur statskyrkan. – Historiskt knyter
sig beteckningen vanligen till de Freie gemeinden,
hvilka i Tyskland på 1840-talet bildades under
rationalismens kamp mot å ena sidan den protestantiska
pietistiska ortodoxien, å den andra den katolska
ultramontanismen. 1840 hade en predikant Sintenis
i Magdeburg gentemot pietismen förklarat
tillbedjandet af Kristus som vantro. Då det lutherska
konsistoriet inskred mot honom, organiserade två
grannpräster, Uhlich och König, till skydd för
den rationalistiska uppfattningen, en förening,
Ljusvännerna (ty. Lichtfreunde), som
snart räknade tusentals medlemmar. Den höll årliga
offentliga möten; på ett af dessa, 1844, klargjorde
G. A. Wislicenus i ett föredrag, "om skriften
eller anden skulle vara trons

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>