Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kongress för första gången frågan om upprättande af en
internationell skiljedomstol, och 1842 framlades för
första gången förslag om ett skiljedomsfördrag mellan
ett par länder, Förenta staterna och England. År
1848 afslöts mellan Nord-Amerikas förenta stater och
Mexico en generell skiljedomstraktat. I preussiska
riksdagen framträdde redan 1869 R. Virchow med ett
förslag om allmän afrustning. På 1870-talet var
skiljedomsidén föremål för öfverläggning inom ett
flertal riksförsamlingar, och i början af 1890-talet
föranledde en framställning från Förenta staterna om
skiljedomsaftals ingående frågans förnyade behandling
inom de europeiska parlamenten. På det hela kan
det sägas, att frågan omfattats med intresse i de
folkvalda kamrarna, men däremot rönt motstånd inom
öfverhusen. Bland märkligare tillfällen, då svenska
riksdagen haft anledning att taga ståndpunkt i
fredsfrågan, må erinras om, huru Andra kammaren
1874 biföll en motion af J. Jonasson i Gullaboås
om skrifvelse till regeringen med anmodan att taga
skiljedomssaken under öfvervägande, huru en år 1883
af K. P. Arnoldson och K. Adelsköld väckt motion
om Sveriges neutralisering afslogs mot 53 röster i
Andra kammaren, huru skiljedomsanbudet från Amerika
1890 afslogs med stor majoritet i Första och knapp
majoritet i Andra kammaren, huru S. A. Hedins motion
om inledande af underhandlingar rörande en samfälld
deklaration af de tre skandinaviska ländernas
principiella och permanenta neutralitet afslogs
i Första kammaren utan debatt, medan den i Andra
kammaren samlade 62 röster, samt slutligen huru
E. Wavrinskys motion om ett anslag af 750 kronor
till fredsbyrån i Bern bifölls af riksdagen 1901,
hvilket sedan dess årligen förnyats.
Behofvet af samverkan mellan de representanter inom
olika riksförsamlingar, som omfatta fredsidén,
har ledt till en särskild sammanslutning mellan
dessa, den på Fr. Passys och R. Cremers initiativ
1888 bildade s. k. interparlamentariska unionen,
som nu (1908) omfattar 20 nationella grupper och
omkr. 5,000 medlemmar. Svenska riksdagens fredsgrupp
bildades 1892 och räknar nu öfver 130 medlemmar. I
spetsen för den interparlamentariska unionen
står ett interparlamentariskt råd, sammansatt
af representanter för de olika nationerna, och
såsom dess organ tjänstgör den år 1892 upprättade
interparlamentariska byrån i Bern. Sedan 1889
ha den interparlamentariska unionens medlemmar
i regel årligen samlats i olika länder till
interparlamentariska konferenser. Utom dessa
konferenser ha vid ett par tillfällen sammankomster
egt rum mellan parlamentsledamöter från olika länder;
så mellan engelska och franska i London och Paris
1903, närmast på initiativ af baron d’Estournelles
de Constant, utan tvifvel af betydelse för närmandet
mellan Frankrike och England, samt emellan franska,
svenska, danska och norska i Paris 1904 på inbjudan
af den franska interparlamentariska fredsgruppen.
En samverkan mellan de nordiska ländernas
fredsvänliga riksdagsgrupper har så till vida
förberedts, som ett nordiskt interparlamentariskt
möte mellan delegerade för dessa grupper 1907 egde
rum i Köpenhamn, hvarvid man enades om grunderna för
ett nordiskt interparlamentariskt förbund, egnadt att
möjliggöra ett samfälldt och därför mera
verkningsfullt uppträdande af de nordiska staterna
i det interparlamentariska arbetet.
Ett stort framsteg har fredsrörelsen gjort därigenom,
att på sista tiden regeringarna, som förut stått
tämligen oberörda af fredssträfvandena, börjat
egna sin uppmärksamhet åt hithörande frågor. Då en
begränsning af de alltjämt växande krigsrustningarnas
bördor syntes eftersträfvansvärd, inbjöd kejsar
Nikolaus II 1898 de europeiska och utomeuropeiska
makterna till en regeringskonferens för öfverläggning
om detta spörsmål. På den med anledning häraf 18
maj 1899 sammanträdande fredskonferensen i Haag kom
visserligen frågan om rustningarnas begränsning att
intaga en mindre framskjuten plats. Överläggningarna
kommo att desto mera röra sig om en lösning af
skiljedomsfrågan (se vidare art. Skiljedomstol),
hvars lösning enligt fredsvännernas mening är
den viktigaste förutsättningen för en fruktbar
diskussion om afrustningsproblemet. Konferensen beslöt
också upprättandet af en permanent internationell
skiljedomstol, men den fattade äfven beslut, som
afsågo dels att underlätta användandet af medling
och erbjudandet af bona officia för fredligt ordnande
af uppkomna tvister, dels bestämmelser om bildande
af internationella undersökningskommissioner,
som vid tvistigheter beroende af skiljaktig
uppfattning af faktiska förhållanden kunna framlägga
opartiska utredningar, som dock ej ha karaktären
af skiljedom. Den sistnämnda bestämmelsens värde
för undanröjande af krigsfara visade sig 1905,
då "Doggerbanksaffärens" (se därom Doggerbank)
hänskjutande till en sådan undersökningskommission
afvärjde en hotande konflikt mellan Ryssland
och England. Såsom en direkt praktisk följd af
den internationella skiljedomstolens upprättande
kunna de skiljedomsaftal anses, hvilka sedan 1903 i
stort antal träffats mellan enskilda stater och som
förplikta dessa att i större eller mindre utsträckning
underställa uppkommande tvistefrågor Haagdomstolens
afgörande.
Vid den af regeringarna hållna andra fredskonferensen
i Haag, 1907, enades man bl. a. om formerna för en
ny dylik. Dessa konferenser ha blifvit en ny och
mycket betydelsefull institution i fredssträfvandenas
tjänst. Då vid dem inga beslut fattas, om hvilka ej så
godt som fullständig enighet råder, äro visserligen
svårigheterna för ernående af positiva resultat
stora. Men själfva det faktum, att fredssträfvandena
göras till föremål för studium och öfverläggning
inom en representation för alla civiliserade folks
regeringar, innebär ett stort framsteg. Ett annat är
den starkt framträdande tendensen att låta rättsliga
bestämmelser reglera själfva kriget. Värdefulla äro
i detta afseende den andra Haagkonferensens beslut
om upprättande af en internationell prisdomstol och
om neutrala makters rättigheter och plikter.
Ett alltmera framträdande motiv för fredsrörelsen
är insikten om de oerhörda ekonomiska offer,
som krigsförberedelserna ålägga folken äfven under
djupaste fred. Den gradvis och så godt som likformigt
i alla länder, särskildt efter 1870, tilltagande
stegringen har ofantligt ökat dessa bördor (se
diagrammet), utan att åstadkomma någon väsentlig
ändring i de olika staternas maktställning eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
