Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1179-1180 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frans, romersk-tyska och österrikiska kejsare, F. I Stefan - Frans, romersk-tyska och österrikiska kejsare, F. I Josef Karl - Frans, romersk-tyska och österrikiska kejsare, Frans Josef I Karl, kejsare af Österrike och konung af Ungern. Se Frans Josef I - Frans Albert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gemål 1740 efterträdt sin fader i de österrikiska
arfländerna, gjorde hon F. till sin medregent, men
lät honom dock aldrig få något verkligt inflytande på
dessa länders styrelse. Efter bajraren kejsar Karl
VII:s död 1745 valdes F. till romersk-tysk kejsare
(13 sept. s. å.). Som hertig af Lothringen och
storhertig af Toscana förde han namnet Frans Stefan,
men kallades som romersk-tysk kejsare Frans I. Genom
lyckliga spekulationer samlade han en betydlig enskild
förmögenhet; han hade ringa politisk begåfning, men
förstod genom vänlighet och välgörenhet att göra
sig populär. Jfr E. Fromm, "Die kaiserwahl Franz’
I." (1883). - Af F:s och Maria Teresias många barn ha
kejsar Josef II, kejsar Leopold II, Marie-Antoinette
(Ludvig XVI:s gemål) och Maria Karolina (Ferdinand
IV:s af Neapel gemål) spelat betydande roller i sin
tids historia.


2. F. I Josef Karl, kejsare af Österrike (kallades
såsom romersk-tysk kejsare Frans II, som österrikisk
kejsare Frans I), den föregåendes sonson, son till
storhertig Leopold af Toscana (sedermera kejsar
Leopold II) och Maria Lovisa af Spanien, föddes
12 febr. 1768 i Florens och afled 2 mars 1835 i
Wien. F. uppfostrades från 1784 i Wien, deltog 1788
och 1789 i fälttåget mot turkarna och tillträdde efter
sin fader 1 mars 1792 regeringen öfver de österrikiska
arfländerna. 5 juli s. å. valdes han till romersk-tysk
kejsare. S. å. började kriget mellan Österrike
och Preussen å ena sidan samt det revolutionära
Frankrike å den andra. F. fortsatte detsamma,
äfven sedan Preussen afslutit separatfreden i Basel
(1795), men måste genom freden i Campo Formio (1797)
till de segrande fransmännen afträda österrikiska
Nederländerna (Belgien) och Lombardiet. Det nya krig
mot franska republiken, som han i förbund med Ryssland
och England började 1799, aflopp ej lyckligare. Han
måste afsluta freden i Lunéville (1801), som kostade
Tyska riket hela vänstra Rhenstranden. Efter det
ärftliga kejsardömets införande i Frankrike (maj 1804)
utfärdade F. en lag (11 aug. 1804), i hvilken han
förklarade sig för "ärftlig kejsare af Österrike", och
sökte förgäfves att i förening med andra europeiska
makter motverka Napoleon I:s förstoringsplaner. De
strider, hvilka han utkämpade mot denne 1805 och
1809, medförde blott nya förödmjukelser och nya
landafträdelser (genom frederna i Pressburg 1805
och Schönbrunn 1809). Då genom det under Napoleons
protektorat stående Rhenförbundets stiftande 1806
Tyska riket i själfva verket upplöstes, nedlade
F. romersk-tyska kejsarkronan, 6 aug. 1806. Det var
icke nog med att F. fick göra landafträdelser till
Napoleon; nöden tvang honom till andra åtgärder,
som gingo honom djupt till sinnes: han nödgades 1810
gifva segraren sin dotter Marie-Louise till äkta
och 1812 med 30,000 man understödja honom i ryska
fälttåget. Men efter detta
fälttågs misslyckande slöt sig F. efter en tids
fruktlösa försök att förbli neutral och mäkla
fred till den nya koalitionen mot den franske
kejsaren (aug. 1813). Efter Napoleons fall (1814)
icke endast återvann Österrike ett lika stort
område, som det förlorat, utan erhöll ett mera
sammanhängande och afrundadt område, än det förut
haft. Under furst Metternichs ledning följde F. en
strängt konservativ politik både i den österrikiska
monarkiens inre styrelse och i dess förhållande till
utlandet. Alla frihetssträfvanden undertrycktes
genom ett organiseradt spionsystem och en sträng
censur, men de olika österrikiska ländernas
gamla och häfdvunna rättigheter respekterades. I
förening med Ryssland och Preussen gjorde Österrike
sin frihetsfientliga politik så mycket som möjligt
gällande i hela Europa. F. var fyra gånger förmäld: 1)
med Elisabet af Württemberg (1788-90), 2) med Maria
Teresia af Bägge Sicilierna (1790-1807), moder till
tretton barn, bl. a. Marie-Louise, Napoleon I:s gemål,
kejsar Ferdinand I och Leopoldina, kejsar Peter I:s
af Brasilien gemål, 3) med Maria Ludovica Beatrix af
Modena (1808-16), 4) med Karolina Augusta af Bajern
(1816, d. 1873). - F. var en redbar, kunskapsrik man,
men envis, småsinnad, inskränkt och fiende till alla
politiska själfständighetssträfvanden. Minnesmärken
öfver honom ha rests i Wien, Prag, Graz och
Franzensbad. Jfr Meynert, "Kaiser Franz I" (2 bd,
1871-73),och Wolfsgruber, "Franz I., kaiser von
Österreich" (2 bd, 1899). (V. S-g.)

3. Frans Josef I Karl, kejsare af Österrike och
konung af Ungern. Se Frans Josef I.


Frans Albert, hertig af Sachsen-Lauenburg, son
till hertig Frans II, föddes 31 okt. 1598. Om hans
ungdomsår är icke något med visshet kändt. Påståendet
att han någon tid uppehållit sig i Sverige synes sakna
all grund. Sannolikt deltog han på pfalzgrefvens sida
i det bömiska" kriget (1618-20) och därefter, under
ligans fältherre, Tilly, i striden emot Kristian
af Braunschweig. 1625 var F. kavalleriöfverste i
Wallensteins armé, sändes 1626 till Ungern, hvarifrån
han snart återvände, och begaf sig därefter till
norra Tyskland, hvarest han trädde i förbindelse
med hertig Adolf Fredrik af Mecklenburg-Schwerin
och å dennes vägnar underhandlade med Wallenstein om
Mecklenburgs utrymmande. 1629 kämpade han under Gallas
uti Italien, och endast en kort tid före slaget vid
Lützen öfvergick han i Gustaf Adolfs tjänst. Han
deltog i detta slag och befann sig i Gustaf Adolfs
närhet, då denne stupade. Denna omständighet gaf
anledning till ryktet, att han mördat konungen,
ett rykte, som uppstod kort efter slaget och som
vann i styrka till följd af hertigens skiftande
lefnadsbana och oroliga karaktär samt länge gällt
för att vara sant. En senare tids forskare ha dock
ådagalagt, att det saknar hvarje skymt af bevis och
trovärdighet. Icke långt efter konungens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>