Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jérôme. Preussens polska länder gåfvos åt Sachsen
såsom hertigdömet Warschau. Ryssland ingick förbund
med Napoleon och godkände kontinentalsystemet, men
fick fria händer mot Sverige och Turkiet. Kort efteråt
ryckte Napoleon (1808) Spaniens krona ur Bourbonernas
händer och gaf den åt Josef Bonaparte. Napoleons
svåger, Joakim Murat, blef Josefs efterträdare i
Neapel. Emot Josef utbröt (1808) i Spanien ett uppror,
hvilket kraftigt understöddes af engelsmännen under
Wellesley (Wellington) och hvilket Napoleon, trots
sina segrar, aldrig kunde kufva. Kriget fortsattes
ända till hans fall och anses såsom en hufvudorsak
därtill. Medan Napoleon var upptagen i Spanien,
började Österrike ett nytt krig, men måste efter
några månader (slaget vid Wagram, 5 och 6 juli 1809)
sluta fred i Wien (14 okt. 1809), hvarvid Illyrien
afträddes till Napoleon, under det att Ryssland,
Sachsen och Bajern fingo andra områden. Under detta
krig beröfvade Napoleon äfven påfven, Pius VII,
hans världsliga makt och lät föra honom som fånge
till F. Napoleon stod nu på höjden af sin makt;
hans öfvermod kände icke heller några gränser. Han
lät skilja sig (1809) från sin gemål, Josefina,
och förmälde sig med Maria Lovisa, en dotter af
Österrikes kejsare. Kontinentalsystemet skärptes
så, att det förstörde Europas handel, i synnerhet
Hollands, men kunde dock ej i hela sin stränghet
upprätthållas ens i F. Då Hollands konung, Ludvig,
ej förmådde hjälpa sitt land, nedlade han sin krona,
och Holland införlifvades med F. (1810). Äfven tyska
Nordsjökusten inkorporerades med kejsarriket. Detta
jämte en del af ryske kejsaren Alexander för hans land
vidtagna lindringar i kontinentalsystemet grumlade
vänskapen mellan Alexander och Napoleon, som då beslöt
att krossa Ryssland, den enda makt på kontinenten, som
kunde göra honom väldet öfver Europa stridigt. Juni
1812 ryckte han in i Ryssland och tågade efter blodiga
strider (framför allt vid Borodino, sept. s. å.) till
Moskva, hvarifrån han snart nödgades återvända
(okt. 1812). Återtåget verkställdes under förfärliga
lidanden för hans mot köld och hunger värnlösa här,
och då armén ändtligen uppnådde Weichsel, funnos
af nära 300,000 man endast omkr. 20,000 flyktingar
kvar. Denna olycka blef signalen till hela Europas
resning emot Napoleon. Under sommaren 1813 kämpade han
i Tyskland, en tid icke utan framgång, emot de till
antalet öfverlägsne fienderna, preussare, ryssar,
svenskar och österrikare, men måste efter det stora
nederlaget vid Leipzig (16, 18-19 okt. 1813) draga sig
tillbaka till F. De tyska och ryska arméerna följde
honom. Efter en mängd blodiga drabbningar intågade
de i Paris (31 mars 1814), hvarefter senaten 2 april
s. å. proklamerade Napoleons afsättning. Öfvergifven
af sina fältherrar och på deras uppmaning, nedlade
Napoleon, 11 april 1814, kronan mot löfte om ett
årligt underhåll och ön Elba såsom furstendöme. Litt.:
Taine, "Les origines de la France contemporaine"
(6 bd, 1875-94, ny uppl., i 11 bd, 1899-1900),
Sorel, "L’Europe et la révolution française"
(5 bd, 1885-1903), Aulard, "Histoire politique de
la révolution française" (1902) och "L’éloquence
parlementaire pendant la révolution" (I-II, 1882
-86), S. J. Boëthius, "Den franska revolutionen"
(1887), arbeten af Thiers, Michelet, Louis Blanc,
Quinet och Mignet (se dessa); för arbeten om F.
under Napoleon se bibliografien under art. Napoleon
och Kircheisen, "Bibliographie Napoléons" (1902).
F. åter konungadöme. Restaurationen l. Bourbonernas
återuppsättande på tronen (la Restauration;
1814-30). Ludvig XVIII (1814-24), Ludvig XVI:s
broder, utropades af senaten, under de främmande
makternas påtryckning, till konung. Han slöt med de
förbundne en fred (första Parisfreden, 30 maj 1814),
som tillförsäkrade F. 1792 års gränser, jämte en
del af Savojen m. m. Frankrike fick därefter en
oktrojerad författning, den konstitutionella kartan
(Charte constitutionnelle, 4 juni 1814), enligt
hvilken verkställande makten tillhörde konungen
allena. Lagstiftnings- och beskattningsfrågor
skulle afgöras af riksförsamlingen, som delades
på två kamrar: pärskammaren (Chambre des pairs),
hvars medlemmar utnämndes af konungen, och
deputeradekammaren (Chambre des députés), hvars
medlemmar utsågos departementsvis genom medelbara
val. De våldsamheter, som den nya regeringen och de
återvändande emigranterna tilläto sig, framkallade
emellertid snart allmänt missnöje. Däraf begagnade
sig Napoleon, l mars 1815 landsteg han i södra
F. och hyllades åter som kejsare, under det att
Ludvig XVIII flydde till Belgien. Två arméer,
under Wellington och Blücher, ryckte genast in i
Belgien för att bekämpa Napoleon. Denne drog dem
till mötes, men blef slagen vid Waterloo (18 juni
1815) och måste fly. Ånyo öfvergifven af de sina,
afsade han sig för andra gången kronan, 22 juni
1815, till förmån för sin son Napoleon II, som dock
icke erkändes. Så slutades Napoleons andra välde,
som kallats de Hundra dagarna (les cent jours), ty
ungefär så länge hade det räckt. Napoleon gaf sig
i engelsmännens våld och fördes till ön S:t Helena,
där han hölls fången till sin död (1821). Fienderna
intågade åter i Paris (juli 1815), och där slöts
en ny fred (andra Parisfreden, 20 nov. 1815),
som inskränkte F. till 1790 års gränser. Dessutom
måste det betala 700 mill. frcs i krigsomkostnader
samt emottaga 150,000 man främmande trupper, som det
skulle underhålla i fem år. Varnad af den plötsliga
omstörtningen, sökte nu Ludvig XVIII vid sin återkomst
föra en mer moderat regering, men hans bigotte broder
Karl af Artois och andra "emigranter" motverkade
honom och åstadkommo det s. k. "hvita skräckväldet",
la Terreur blanche. (Hvitt var Bourbonernas färg.) En
oerhörd mängd människor blef af politiska skäl kastad
i fängelse och ännu flera, framför allt militärer,
afskedades från sina ämbeten. Något moderatare blef
styrelsen efter den första deputeradekammarens
upplösning (1817); men sedan den utmärkte och
populäre hertigen af Berry, Karls af Artois yngre
son, mördats 1820, började under ministären Villèle
en ny reaktion, som bl. a. sökte i samband med det
politisk-religiösa samfundet kongregationen och de
återkomne jesuiterna arbeta på återställandet af
kyrkans alla gamla prerogativ. I öfverensstämmelse
med denna politik undertryckte äfven franska trupper
den mot Ferdinand VII:s absolutism riktade spanska
revolutionen, 1823. Ludvig efterträddes af sin broder
Karl X (1824-30), som bibehöll Villèle och understödde
hans reaktionära politik. Men den växande oppositionen
tvang denne att afgå (1827). Hans efterträdare,
den moderate Martignac, saknade dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
