Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franckenstein, Georg Arbogast - Franckska stiftelserna. Se Francke, A. H. och Halle - Franc-maçon - Franco, postv. Se Franko - Franco (Franko) - Franco, Niccolò - Franco, Giovanni Battista, kallad il Semoleo - Franco, João (eg. João Ferreira F. Pinto de Castello Branco) - Francogallia - François - Françosi, hamnstad - François, Jean Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
adelsman, egde stor parlamentarisk arbetsförmåga och
mycken skicklighet i att utjämna politiska motsatser,
ej minst mellan söderns högkonservativa magnater
och de demokratiske medlemmarna från norden inom
centerpartiet, till hvars starka sammanhållning
han därigenom väsentligen bidragit. Jfr S. J. Fäh,
"G. A. Freiherr von und zu Franckenstein" (i "Stimmen
aus Maria-Laach", 1891) samt biografi öfver F. af
M. Spahn i "Allgem. deutsche biographie", bd XLIX.
V. S-g.
Franckeska stiftelserna. Se Francke, A. H. och
Halle.
Franc-maçon [framaså7], fr., frimurare. -
Franc-maçonnerie [-sånri], fr., frimureri.
Franco, postv. Se Franko.
Franco (Franko), namn på två medeltida musiklärde i
förra hälften af 1200-talet, hvilka af eftervärlden
förväxlats och t. o. m. sammanslagits till en. -
1. F. från Paris anses numera vara författaren till
den äldsta kända afhandlingen om mensuralmusiken
Ars cantus mensurabilis, utg. af Gerbert (1784),
Coussemaker (1864) och delvis af Bellermann
(1874). F. beskrifver och indelar i detta arbete
hvarje not efter dess tidsvärde i längst (maxima),
lång (longa), kort (brevis) och halfkort (semibrevis),
den sistnämnda = vår helnot; jfr Mensura1musik). -
2. F. från Köln (lat. Franco de Colonia) var
författare till Compendium discantus, som betecknar
ett stort framsteg i intervall-läran genom att
definiera kvarten som en tillfällig dissonans. Äfven
detta verk är utgifvet af Coussemaker.
A. L. (E. F-t.)
Franco [fra’nkå], Niccolò, italiensk skald,
f. omkr. 1505 i Benevento, kom i Venezia i vänskaplig
förbindelse med Pietro Aretino, som drog fördel af
hans kunskaper i latin och grekiska. Men vänskapen
upphörde, då F. 1538 utgaf sina Pistole vulgari,
lockad af den framgång Aretino vunnit med sina
"Lettere". Då Aretino, harmsen på medtäflaren,
jagade denne ur sitt hus, svarade F. med ärekränkande
beskyllningar mot Aretino, och striden fortgick,
till dess F. fann sig nödgad för säkerhets skull
lämna Venezia. Sedan han för någon tid funnit en
tillflyktsort hos guvernören i Casal Monferrato,
begaf han sig till Mantua, där han drog sig fram som
lärare, och kom slutligen till Rom, där han 1569 blef
hängd på befallning af påfven Pius V, som tagit anstöt
af hans oanständigheter och känt sig personligen
kränkt af ett epigram. Utom den redan nämnda samlingen
bref efterlämnade F. en på ottave rime utförd tolkning
af en del af Iliaden, en själfsvåldig kommentarie
till en Vergilius tillskrifven samling Priapea
samt en samling likaledes obscena, mot Aretino
riktade sonetter (1541). Hans Il Petrarchrista
(1539) och Dialoghi piacevoli (1542) ha litterärt
intresse som uttryck för den växande oppositionen
mot den själlösa Petrarca-efterbildningen, en
opposition, som på samma gång angaf en sträfvan
efter en verklighetstrognare diktning. Jfr Simiani,
"N. Franco" (1890; omständligt recenserad af
V. Cian i "Giornale storico della lett. ital.", XV).
Hj.Sdg.
Franco [fra’nkå], Giovanni Battista, kallad il
Semoleo, italiensk historiemålare och raderare,
f. 1510, d. 1580 i Venezia, var en beundrare af
Michelangelo och tecknade flitigt efter denne mästares
arbeten. Han lyckades bäst med dekorativa
saker, särskildt i verk af ringa omfång, men är i
sina större målningar icke fri från maner. Lyckligt
framträder hans begåfning t. ex. i hvalfmålningarna
i ett kapell i S. Francesco della Vigna i Venezia. Af
F:s hand finnas 108 raderingar, bland hvilka må nämnas
Kristus gisslas (efter Tizian), Lazarus’ uppväckande
(efter Rafael), Kristus på korset (efter Michelangelo)
samt Amor och Psyche i badet (efter Giul. Romano).
Franco, João (eg. João Ferreira F. Pinto de Gastello
Branco), portugisisk statsman, f. på 1850-talet,
studerade juridik vid universitetet i Coimbra och
var en tid kunglig prokurator. I politiken slöt sig
F. först till det konservativa partiet (regeneradores)
samt inträdde 1891 som minister för allmänna arbeten,
handel och industri i den moderatkonservativa
ministären Abreu de Souza, med hvilken han
afgick i jan. 1892. F. var sedan inrikesminister
febr. 1893-febr. 1897 under Hintze Ribeiro, men skilde
sig därefter från denne ledare för det konservativa
partiet och bildade en fristående centergrupp
(regeneradores liberales). Sedan 1895 är han medlem af
Portugals statsråd. Med stöd äfven från liberalt håll
blef F. premiärminister i maj 1906, upplöste cortes
i juni och invecklades sedan på hösten i häftiga
strider med den nyvalda representationen, som ej
ville godkänna regeringens förslag om tobaksmonopol
samt vid förhandlingarna därom riktade skarpa angrepp
mot monarken personligen. När det efter långvariga
och resultatlösa strider och förhandlingar med de
politiske partiledarna visade sig omöjligt att komma
till uppgörelse med parlamentet, erhöll F. i maj 1907
af konung Karl bemyndigande att tillsvidare regera
utan parlament. F. vidtog nu som ett slags diktator
en mängd genomgripande reformåtgärder, hvilkas
genomförande förut omöjliggjorts af partistriderna
inom parlamentet. Så t. ex. bragte han större reda
i finanserna, sökte förbättra undervisningsväsendet
samt påbörjade en reorganisering af de byråkratiska
ämbetsverken, hvarvid de lägre ämbetsmännen - liksom
samtidigt äfven lägre officerare och underofficerare -
fingo en drägligare ekonomisk ställning. Konungens
bevågenhet för F. stärktes genom en nyreglering
af civillistan. De med F. och äfven inbördes
rivaliserande parlamentariske partiledarna iakttogo
hans "diktatur" med vanmäktig förbittring; hänsynslöst
hindrade regeringen genom tvångsåtgärder mot pressen
deras missnöje att taga sig öppet uttryck, och en i
nov. s. å. i Lissabon och Oporto hotande revolutionär
rörelse med konungens nödtvungna abdikering eller
rent af republikens införande som mål fick ingen
nämnvärd anslutning bland de breda folklagren samt
hindrades med lätthet af F. från att utbryta i öppet
uppror. Då F. i slutet af dec. ansåg, att lugnare
förhållanden återinträdt, öppnade han utsikt till
den häftigt klandrade "diktaturens" upphörande
genom att låta utskrifva nya val till cortes att
hållas i april 1908. Se vidare Portugal (Historia).
V. S-g.
Francogallia, nlat., Frankrike.
François [fra’swa], fransk namnform för Frans.
François [frä’sa>a], hamnstad på östra kusten
af franska ön Martinique i Västindien. 12,452
inv. (1901). Stora sockerfabriker.
François [frä’sö>a]. 1. Jean Charles F., fransk
kopparstickare, f. 1717, d. 1769, gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
