Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1067-1068 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Francisco Lobon de Salazar, pseudonym. Se Isle, I. F. de - Franciscus den helige. Se Frans från Assisi - Franciska - Franciskanorden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Francisco Lobon de Salazar [-saladsar], pseudonym. Se
Isle, I. F. de.

Franciscus den helige. Se Frans från Assisi.

Franciska, astron., en af
småplaneterna.

Franciskanorden. 1. (Dess medlemmar
kallades äfven minoriter eller, efter färgen
på ordensdräkten, gråbröder.) Jämte dominikanorden
den förnämsta bland de s. k. tiggarordnarna,
har sitt namn efter stiftaren, den helige Franciscus
l. Frans från Assisi (se d. o.). Då denne sannolikt 24
febr. 1209 i S. Maria in Portiuncula hörde föreläsas
dagens evangelium (Matt. 10: 7-10), stod det med
ens klart för honom, att förverkligandet af dess
maning till apostolisk fattigdom och apostolisk
predikan skulle blifva hans lefnads mål. Iklädd
den fattigaste dräkt, utan skor och med ett rep
om lifvet började han predika. Snart samlade sig
kring honom anhängare och beundrare, hvilka han,
förmodligen s. å., gaf en regel, hufvudsakligen
bestående af bibelspråk (Matt. 19:
21; Luk. 9: 3; Matt. 16: 24), men äfven innehållande
föreskrifter för deras lif. Redan följande år gaf
Innocentius III muntligen sin stadfästelse på den
nya regeln. Medlemmarna af brödraskapet kallade sig
poenitentes de Assisio ("botgörarna från Assisi"). De
skulle bortgifva all sin egendom till de fattige
samt lefva af sina händers arbete eller i nödfall
af allmosor. Deras uppgift skulle vara att för
människorna predika frid och bättring. Regeln
innehåller f. ö. några milda fasteföreskrifter,
ett förbud mot kvinnors upptagande i samfundet
äfvensom en maning till ödmjukhet. I början
uppehöllo sig bröderna vid Rivo Torto, ett förfallet
spetälskesjukhus på vägen mellan Perugia och Rom,
senare vid ett litet kapell nära Assisi S. Maria
in Portiuncula. Förmodligen uppstod, då samfundet
vann vidare utbredning, redan tidigt (1212?) bruket
att dit vid pingst och Mikaelsmässa samlas till hvad
som senare benämndes kapitel. Mest vistades bröderna
på predikoresor.

Franciskanmunk

.

Om de följande årens händelser känna vi föga. Från
1216 uppträder kardinal Hugolin (sedermera Gregorius
IX) såsom franciskanernas beskyddare, och sannolikt
följande år (enligt andra först 1219) utsändes
missionärer åt olika håll, till Syrien, Frankrike,
Spanien, Ungern och Tyskland, hvarvid de till de
trenne sistnämnda länderna utsände bröderna delvis
på grund af obekantskap med språket fingo utstå
mycken förföljelse. Med denna missionsverksamhet
följde indelandet af missionsområdet i provinser och
insättandet af ministrar inom dessa; ännu saknar dock
denna indelning fasthet och afpassas efter missionens
behof. 1219 företogo några bröder en
missionsresa till Marokko, men ledo där martyrdöden
följande år. 1221 fattade orden fast fot i Tyskland,
1224 i England och utbredde sig därefter hastigt i
öfriga länder.

Under den missionsresa, som Franciscus 1219-20
företog till Orienten, yppade sig stridigheter inom
orden. Några af de äldre bröderna genomdrefvo på ett
kapitel 1219 skärpta fasteföreskrifter, och en annan
grupp sökte t. o. m. bryta sig ut och bilda en v ny
orden. Detta gaf anledning till utbildandet af en
verklig, enhetlig ordensorganisation; kardinal Hugolin
utnämndes af påfven till ordensprotektor (1220);
genom en bulla af 22 sept. s. å. infördes ettårigt
novitiat, och en ny regel utarbetades, som troligen
antogs på kapitlet 1221. Genom denna infördes de tre
munklöftena och skapades - delvis med anknytning
till redan existerande förhållanden - en verklig
ordensförfattning: i spetsen för orden ställdes en
generalminister, under honom ministrar i de olika
ordensområdena. Dessa skulle årligen vid Mikaelsmässan
samla sina underlydande bröder till kapitlet, liksom
de själfva årligen vid pingst skulle sammanträda
vid Portiuncula. Ordensdräkten fastställdes,
likaså vissa föreskrifter rörande disciplinen och de
dagliga andaktsöfningarna. Denna regel efterföljdes
snart af en ny, som 29 nov. 1223 vann påflig
stadfästelse. Med denna är ordensorganisationen
fullfädig. Här träder fattigdomsaskesen i
förgrunden; tiggandet blir själfständigt ändamål, ej
som förut nödfallsutväg. Ordenshierarkien står färdig:
protektoratet blir en ständig institution; orden delas
i provinser under provinsialministrar, provinserna
i mindre områden under kustoder; under dessa stå de
olika konventen med sina gardianer. Generalkapitlen
vid Portiuncula skulle sammanträda blott hvart tredje
år; för provinsialkapitlens sammanträdande gåfvos
inga närmare bestämmelser. I föreskrifterna rörande
fastor och andaktsöfningar infördes några lättnader.

I hvad mån den organisation, som med 1223 års bulla
stod färdig, motsvarade stiftarens afsikter, är
omtvistadt. Några forskare anse, att han endast
velat grunda ett allomfattande botbrödraskap,
andra åter, att redan i hans ursprungliga ideal
tendensen till klosterlif är omisskännlig. Visst
är emellertid, att vid den sista regelns affattning
meningsskiljaktigheter rådt mellan honom och kardinal
Hugolin, och under sina sista år öfverlämnade han
ledningen af orden åt vikarier, af hvilka Elias
från Cortona är den ryktbaraste. I sitt testamente
inskärpte han hos bröderna armodsförpliktelsen
och förbjöd dem att utverka några privilegier af
påfvestolen eller att foga några förklaringar till
regeln.

Så godt som omedelbart efter stiftarens död framträdde
i afseende på armodsföreskrifterna en motsättning
mellan en strängare och en mildare riktning. Elias
blef den senare riktningens ledare. Han började
insamla penningar till byggande af en praktfull kyrka
i Assisi. Redan 1230 (bullan Quo elongati) började man
genom påfliga förklaringar tumma på regeln, och under
sin tid såsom ordensgeneral (1232-39) sträfvade Elias
att förvärfva påfliga privilegier för orden liksom
att uppmuntra de vetenskapliga studierna och visade
ett sådant öfvermod och en sådan snikenhet, att han
blef afsatt. I trots häraf bestod dock tendensen att
mildra regeln, om ock under Johans af Parma styrelse
(1247-57) den strängare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>