Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kopieringsram (fig. 17) bringas i god kontakt med negativet
och utsattes för ljusets inverkan, till dess
bilden blifvit tillräckligt mörk. Sedan bilden
är färdigkopierad, tvättar man den i vatten för
att aflägsna silfvernitrat och citronsyra (den
senare tillsättes för att göra papperet hållbart),
hvilka ämnen skulle inverka störande vid den
följande toningsprocessen. Toningen har till
uppgift att gifva bilden en vackrare färgton och
sker med ett s. k. guldbad l. tonbad, en neutral
eller svagt alkalisk lösning af guldklorid,
hvarigenom en del af silfret ersattes med
guld. Till de matta celloidinpapperen användes
ofta platinatoning. Tonbadet består i så fall
af en sur lösning af kaliumplatinaklorur. Äfven
kombinerad guld- och platinatoning användes mycket
till matta celloidinpapper. Då silfverbildens
ton är brungul, guldfällningen violett och
platinafällningen svart, kan en hel del olika
färgtoner sålunda erhållas. Fixeringen sker i en
lösning af undersvafvelsyrligt natron. Stundom ske
toning och fixering samtidigt, hvarvid brukas ett
s. k. tonfixerbad, som innehåller både guldklorid
och undersvafvelsyrligt natron. Efter fixeringen
måste fixeringsmedlet genom omsorgsfull tvättning
fullständigt aflägsnas.
Utom ofvan beskrifna kopieringspapper, som med
ett gemensamt namn kallas utkopieringspapper,
ha s. k. framkallningspapper erhållit stor
utbredning, särskildt bromsilfvergelatinpapper
l. bromidpapper, som belyses helt kort i kontakt
med negativet eller på så sätt, att en bild
projicieras därpå med förstoringsapparaten,
hvarigenom en osynlig bild uppstår, som sedan i
likhet med en bromsilfvergelatinplåt framkallas
och fixeras. På samma sätt behandlar man det
mindre ljuskänsliga klorbromsilfverpapperet
(gasljuspapper, velox-, lenta-, tulapapper etc.). -
Flera kopieringsförfaranden äro baserade på vissa
organiska ferrisalters (ferrioxalat, se d. o.,
ferritartrat, ferricitrat) egenskap att under ljusets
inverkan reduceras till ferrosalt, som i sin tur
reducerar ett närvarande eller sedan tillsatt ädelt
metallsalt. Med platinasalt erhålles sålunda en bild
af platina, platinotypi (se d. o.), med silfversalt
en bild af silfver, argentotypi, kallitypi (se
dessa ord), med guldsalt en bild af guld, krysotypi
(se d. o.). Närvaro af ferricyankalium gifver en
blå bild, cyanotypi, blåkopiering (se dessa ord);
vid behandling med gallussyra eller tannin uppstår
på de icke belysta ställena en svart färgning af
bläck, bläckförfarandet. Af ringa eller ingen
praktisk användning äro kopieringsförfaranden
med uran-, koppar-, kvicksilfver-, mangan- och
koboltsalter. Däremot ha förfaranden med kromsalter
fått mycket stor användning. Ett alkalibikromat,
t. ex. kaliumbikromat, i förening med gelatin (eller
annat limämne, gummi, fisklim) sönderdelas i ljuset,
hvarvid bikromatets söuderdelningsprodukter garfva
gelatinet, så att det förlorar sin svällbarhet i
kallt och sin löslighet i varmt vatten. På denna
kromatgelatinets resp. kromatgummits egenskap
äro pigmenttrycket och gummitrycket (se om
dem Pigmenttryck) baserade. Äfven negrografi,
(se d. o.) och anilintryck (se d. o.) äro
s. k. ljuskopieringsförfaranden, grundade på
kromsalternas ljuskänslighet. Med kromatgelatin kan
äfven på fotografisk väg en reliefbild erhållas,
hvilken genom pressning i en mjuk blyplatta
eller på galvanisk väg kan afformas och tjäna till
tryckform. (Jfr Woodburytryck, Fotogalvanoplastik
och Fotogalvanografi.) Äro de positiva bilderna afsedda
för projektion i skioptikon, framställas de på glas
eller annat genomskinligt ämne: diapositiv-, lantern-
l. projektionsbilder. (Jfr Kinematografi.)
Den vanliga plåten återger ej föremålets färger i
sina rätta valörer; blått och violett bli på den
fotografiska bilden ljusare, än de te sig för ögat,
gult och rödt däremot mörkare. För att afhjälpa detta
försökte H. W. Vogel 1873 att färga bromsilfret,
hvarigenom dess absorptionsförmåga och således äfven
dess känslighet för olika färger förändrades (jfr.
Fotokemi), och lyckades på detta sätt i betydlig
grad stegra känsligheten för vissa färger. Till
färgning använder man lösningar af vissa tjärfärger,
hvari plåtarna badas, "sensibiliseras". Sådana
färgämnen, "optiska sensibilisatorer", äro
t. ex. eosin, erytrosin (för gult och grönt),
cyanin (för orange och orangerödt). Genom denna
process erhållas ortokromatiska l. isokromatiska
plåtar. Ehuru dessa plåtar visa betydligt större
känslighet än de vanliga för grönt och gult
(resp. orange), är dock känsligheten för blått
och violett ännu öfvervägande. Genom att framför
objektivet eller framför plåten placera ett
gult ljusfilter (en gulfärgad glasskifva eller
en gulfärgad lösning innesluten i en glaskyvett
med planparallella väggar), som till en viss grad
absorberar de blå strålarna, kan man korrekt återgifva
färgvalörerna. Det ortokromatiska förfarandet har stor
användning, i synnerhet vid fotografering af landskap,
målningar o. d. Medelst färgämnena etylrödt, pinakrom,
ortokrom, som göra plåten känslig för nästan alla
spektrets färger, erhåller man s. k. pankromatiska
plåtar, som användas vid spektrumfotografering och
i trefärgsfotografien.
För att oberoende af dagsljuset kunna taga fotografier
använder man i stor utsträckning artificiellt ljus,
mest elektriskt bågljus och magnesiumljus. (Jfr
Blixtljus och Blixtpulver.) Det förra
användes äfven för kopiering. Äfven den nyligen
uppfunna kvicksilfvergaslampan har fått användning
i fotografien, i synnerhet för kopiering.
Utom sin stora användning för porträttering och
landskapsfotografering, hvarvid, utom den tekniska
färdigheten, älven fordringar på konstnärlighet göra
sig gällande, har fotografien mångsidig användning
inom vetenskapen och tekniken (jfr Astrofotografi,
Fotogrammetri, Ljuskopieringsförfaranden,
Mikrofotografi och Röntgenfotografi).
Med tillhjälp af de fotomekaniska tryckförfarandena
(se d. o.) kunna de fotografiska bilderna
på ett billigt sätt mångfaldigas och ha såsom
illustrationsmaterial för tidningar, böcker etc. fått
utomordentligt stor användning.
För framställning af fotografier i naturliga färger
l. fotokromier finnas flera olika metoder. De kunna
indelas i direkta och indirekta. Till de förra hör
interferensmetoden, uppfunnen 1891 af fransmannen
G. Lippmann. En glasskifva förses med en
kornlös bromsilfvergelatinhinna, torkas och belyses
i kameran, hvarvid anordnas så, att den känsliga
hinnan vid belysningen är i omedelbar kontakt med
en speglande yta. Detta sker lämpligast så, att den
känsliga plåten får utgöra ena väggen i en kyvett,
som f ylles med kvicksilfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
