Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forslingsskyldighet - Forsman, Hedvig Charlotta. Se Winterhjelm - Forsman, Georg Zachris. Se Yrjö-Koskinen - Forsman, Jakob Oskar - Forsmander, Erik. Se Manderström - Forsmark. 1. Socken i Stockholms lön - Forsmark. 2. Gods och f. d. järnbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppseende, då han i en disputation för magistergraden,
Dubia de principiis philosophiæ recentioris
(1756), öppet framlade sina tvifvelsmål. Kort
därefter återvände han till Uppsala, hvarest han
antogs till ekonomie docent; men för att vinna
rättighet att föreläsa i filosofien och politiken
inlämnade han till filos. fakulteten ett specimen,
De libertate civili. Fakulteten, som måhända var föga
välvilligt stämd mot den i mycket från de rådande
åsikterna afvikande unge författaren, vägrade "för
ämnets grannlagenhets skull" sitt imprimatur, men
F. beslöt att vädja till allmänheten. 1759 utkom
den svenska texten af hans ofvannämnda specimen,
något ändradt, under titeln Tankar om borgerliga
friheten (ny uppl. 1792). Skriften, som, utan att
direkt klandra förhållandena i Sverige, endast i
allmänna ordalag gaf uttryck åt frisinnade åsikter
angående tryckfrihet, handel, näringar m. m.,
väckte detta oaktadt vederbörandes stora misshag
och gaf anledning till ett tryckfrihetsmål,
som är ganska karakteristiskt för denna tids
förhållanden. F. instämdes för Kanslikollegium. Hans
oförskräckta försvar var icke egnadt att stilla höga
vederbörandes missnöje, och Kanslikollegium tvekade
icke att tillstyrka sekvester på F:s skrift, enär
den innehölle "oförnuftiga satser, ledande icke mindre
till irriga än missnöjda och vidriga tankar om rikets
regeringssätt och den däruti för K. M:ts undersåtare
befästa frihet och säkerhet". Skriften förbjöds vid
1,000 dlr smts vite, och F. erhöll en allvarlig
föreställning (1760). Redan innan denna process
var afgjord, hade F. beslutit att lämna Sverige för
att i främmande länder söka ett vidsträcktare och
friare verkningsfält. Han mottog nämligen, genom
Michaelis’ bemedling, ett anbud att med professors
fullmakt deltaga i en af danska regeringen bekostad
och anordnad forskningsresa till Arabien. Resan,
hvarmed den viktigaste perioden i F:s lefnad begynner,
anträddes i början af 1761. F. ådagalade i hög grad
mod och ihärdighet under expeditionens vidsträckta
forskningsresor i Arabien, men inom kort blef
hans lefnadsbana afbruten. Han insjuknade i juni 1763
och afled 11 juli s. å. i staden Jerim. F:s arabiska
forskningsresa bar rika frukter åt vetenskapen. En
icke ringa del af hans anteckningar publicerades till
en början i Niebuhrs arbeten om Arabien. Senare
utkommo hans arbeten Descriptiones animalium
(1775), Flora ægyptiaco-arabica (s. å.) samt
Icones rerum naturalium (1776), alla utgifna i
Köpenhamn. Oaktadt åtskilliga brister, beroende på
saknaden af slutlig bearbetning, ha F:s undersökningar
vunnit stort erkännande såsom epokgörande, i
synnerhet i växtgeografiens historia. Linné skattade
F. högt och uppkallade såsom ett bevis därpå en
nässelart efter honom Forskaolea tenacissima.
M. G. S.
Forslingsskyldighet, kam., skyldighet för
jordinnehafvare att forsla de af hans jord till annan
person in natura utgående räntor till räntetagarens
hemvist. Grundskatterna erlades länge till största
delen in natura. Då staten åt sina tjänare och
fordringsegare anvisade räntor och tionden från
ett eller flera hemman och dessas innehafvare
nödgades forsla skattepersedlarna till den eller
de personer, hvilka egde indelningen, så uppstod
mellan räntegifvaren och räntetagaren ett direkt
förhållande, som gaf anledning till oupphörliga
tvister. Det var visserligen stadgadt, att forslingen
ej fick gå utöfver
"lagsagans" gränser, men afstånden kunde ändock
blifva försvarligt långa för folk och dragare,
då t. ex. Västergötland och Dal (omkr. 21,000
kvkm.) utgjorde en lagsaga, Västmanland och Dalarna
(öfver 34,000 kvkm.) en. Uppå allmogens klagomål
förordnades 1803, att forslingsskyldigheten ej
finge utsträckas inom de norra länen utöfver 8 och
inom rikets öfriga landskap utöfver 6 mil från den
skattskyldiges hemvist. Indelningshafvarens rättighet
att fordra persedlarnas levererande in natura,
eller hans s. k. uppsägningsrätt, medförde för honom
rättighet att njuta forsellön (se d. o.) eller en
kontant ersättning med penningar, ifall persedlarna
icke levererades in natura, utan löstes. Jämväl åt
kronan måste räntegifvaren erlägga forsellön jämte
lösen, när skattepersedlarna ej levererades i kronans
förråd, våghus eller lador. Uppsägningsrätten
upphäfdes 1855 med iakttagande af nödiga
öfvergångsstadganden. Vid grundskatternas omsättning
i penningar, 1869, bortföll forslingsskyldigheten,
utom i fråga om frälseräntor och kyrkotionden, hvilka
kvarstå oberörda af 1855 och 1869 årens reformer. De
betydelsefulla steg till skatteväsendets förenkling,
som dessa reformer inneburo, medförde bland andra
uppoffringar för staten äfven den, att staten måste
åtaga sig att utbetala en betydande årlig
forsellönsersättning. Kbg.
Forsman, Hedvig Charlotta.
Se Winterhjelm.
Forsman. 1. Georg Zachris F. Se Yrjö-Koskinen. -
2. Jakob Oskar F., den föregåendes broder, finsk
universitetslärare, f. 30 juli 1839 i Lillkyro,
d. 26 sept. 1899 i Helsingfors, blef student 1857
samt promoverades 1864 till filos. magister och
1874 till juris doktor, sedan han utgifvit den
första på finska språket författade juridiska
disputationen Pakkotilasta kriminaalioikeudessa
(Om nödvärn i kriminalrätt). Han var tillf.
professor i finska språket vid juridiska fakulteten
1869-78 och utnämndes 1879 till professor i
kriminallagfarenhet och rättshistoria. I egenskap
af universitetets prorektor handhade han sedan 1896,
efter Th. Rem, som uppehöll vice-kanslersämbetet,
rektorsgöromålen. Han fick statsrådstitel 1898. Af
F:s juridiska större arbeten må nämnas Grunderna för
läran om delaktighet i brott (1879), Bidrag till
läran om skadestånd i brottmål enligt finsk rätt
(1893) och Suomen lainsäädännön historia I (Den
finska lagstiftningens historia, I, 1896). F. var
led. i flera af regeringen tillsatta kommittéer,
bl. a. 1881-84 i kommittén för granskning af förslaget
till ny strafflag. Medlem af prästeståndet sedan 1882
års landtdag, var han inom representationen en af
det fennomanska partiets ledare. I den finskspråkiga
tidningspressen var han en flitig medarbetare och
ansågs utöfva inflytande på "Uusi Suometars" hållning.
M. G. S,
Forsmander, Erik. Se Manderström.
Forsmark. 1. Socken i Stockholms län, Frösåkers
härad. 8,203 har. 1,172 inv. (1906). F. utgör ett
till egaren af Forsmarks bruk patronellt pastorat i
Uppsala stift, Olands och Frösåkers kontrakt.
2. Gods och f. d. järnbruk, hörande till
Dannemoraverken, i ofvannämnda socken, omfattar
med underlydande i Forsmarks, Börstils, Gräsö och
Valö socknar i Stockholms län 33 101/240 mtl, tax. till
1,379,600 kr. (1906), däraf 548,800 kr. för annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
