Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehåller blott folkliga romanser. Arbetet åtföljdes
af andra samlingar ända till "Romancero general"
(1605-14 i 13 afdelningar), hvarefter intresset för
romanslitteraturen afstannade i Spanien. På 1500-talet
trycktes också en stor mängd engelska ballader såsom
"broadsides" eller "skillingstryck" ; den första
samlingen utkom redan 1530. Men på 1600-talet
förlorade man intresset för dem; puritanerna
ansågo dem syndiga, och kavaljererna föredrogo de
franska chansonetterna. Den förste, som åter fäste
uppmärksamheten på de gamla balladerna, särskildt på
"Chevy Chase" var Addison (i "Spectator", 1711),
och 1719 utgafs denna berömda dikt af den lärde
Hearne. 1723 följde den första tryckta samlingen
"Collection of old ballads", och s. å. utgaf
den skotske barberaren Allan Ramsay sin antologi
"The Evergreen", hvari lästes balladen "Johnie
Armstrong". 1765 följde biskop Percys stora samling
"Reliques of ancient english poetry", och genom
detta arbete blef den engelska balladen populär
äfven utanför England. Men egentligen var det dock
först med Herder, som uppmärksamheten fästes på das
volkslied - ett ord, som i denna bemärkelse först
användes af honom. Han var nämligen den förste, som
såg ämnet från litteraturhistorisk synpunkt och som
studerade icke blott hemlandets, utan äfven andra
länders folkliga diktning. I sina 1778-79 utgifna
"Volkslieder" (sedan kallade "Stimmen der völker")
intog han folkvisor icke blott från de flesta
europeiska länder, utan äfven från vilda folk, och
han kan således anses ha grundlagt ett komparativt
studium af ämnet. Efter Herder kastade man sig ock med
allvar på insamlande af material. Den första betydande
tyska samlingen var den af Arnim och Brentano utgifna
"Des knaben wunderhorn" (3 bd, 1806-08) dels efter
gamla tryck, dels efter muntlig tradition, och
sedermera har i Tyskland en kolossal massa dylika
samlingar utgifvits (en bibliografi finnes i Pauls
"Grundriss der germanischen philologie", II). Däremot
har man icke fullföljt Herders uppslag till ett
litteraturhistoriskt studium af folkvisan, ehuru man
af tyskarnas flit och kosmopolitiskt vetenskapliga
intresse kunnat förmoda, att just ett dylikt studium
skulle hos dem särskildt drifvas.
Den i metodiskt afseende mest betydande samlingen är
därför fortfarande den, som gjordes af S. Grundtvig,
"Danmarks gamle folkeviser", som påbörjades 1853
och efter hans död fortsattes af Axel Olrik. Här
anföras alla kända uppteckningar af hvarje visa,
och dessa versioner ordnas så, att Grundtvig
får fram den mest ursprungliga, efter hvilken
de öfriga ordnas i stamträd. En framställning
af visans litteraturhistoria inleder hvarje
artikel. Grundtvigs epokgörande samling utgör
mönstret för ett motsvarande förträffligt arbete,
nämligen Childs "English and scottish popular ballads"
(1882 ff.). Bibliografier öfver den engelska samt
den nordiska folkviselitteraturen finnas i Pauls
"Grundriss", II. - Frankrikes folkvisor ha först
på den sista tiden blifvit föremål för studier;
samlingar från vissa landskap finnas, men icke något
arbete i samma stil som Grundtvigs. - Under 1800-talet
började äfven studiet af den ytterst rika slaviska
folklitteraturen, som i estetiskt afseende förefaller
vara den mest betydande af alla och som öfverflödar
af såväl episka som lyriska dikter; särskildt
betydande är den ryska och serbiska folkdikten,
hvilken senare är oss svenskar bekant genom några
af Runeberg från tyskan gjorda öfversättningar. -
Nya äro också de italienska folkvisestudierna, men
de bedrifvas med ganska mycken ifver, och samlingar
finnas från de flesta distrikt, från Sicilien af
Pitré, från Piemont af Nigra o. s. v. (jfr Lundell i
"De svenska landsmålen", II, där en öfversikt gifves
af det folkloristiska arbetet i Europa intill 1879).
Något komparativt studium af "folkvisan" har ännu
knappt börjat, och ett dylikt studium är ytterst
svårt, enär uppteckningarna, på några få undantag
när, börja först på 1400-talet, egentligen först
på 1500-talet. Den teori, som här framställes,
kan därför blott göra anspråk på att vara en
hypotes. Såvidt man nu kan se, kan Europa indelas i
vissa folkvisedistrikt - i ö. det stora slaviska med
en rik episk och lyrisk diktning, med sagocyklar om
Vladimir, Marko m. fl. nationella hjältar, vidare
det finska, också med en rik lyrisk och mytisk
diktning ("Kalevala"-sångerna och "Kanteletar"),
samt slutligen det grekiska med en företrädesvis
lyrisk folkdikt. Den tyska folkdikten är likaså
öfvervägande lyrisk, men därjämte finnas där några
historiska och novellistiska ballader. De äldsta af
dessa gå dock ej längre tillbaka än till 1200-talet
(den yngre "Hildebrandslied"), och från 1200-talet ha
vi därjämte lyriska dansvisor af Neidhart, hvilkens
dikter visserligen ej tillhöra folklyriken, men dock
utgå från och äro efterbildningar af en dylik. Ehuru
denna tyska dikt, sådan vi nu känna den, ganska mycket
inverkade på den danska och svenska under 1500- och
1600-talen, är den dock till hela sin karaktär skild
från denna. En grupp för sig bildar Syd-Italien, som
så godt som fullständigt saknar episk folkdikt och
eger blott lyrik. Nord-Italien sammanhänger däremot
med Provence, det öfriga Frankrike och Katalonien
samt utgör en romansk grupp, hvars folkdikt är halft
lyrisk, halft episk. En liknande dikt förekom redan
under medeltiden, ehuru endast ett fåtal dylika visor
bevarats, de s. k. "Chansons de toile". En rent episk
folkdikt finnes däremot i Spanien, Bretagne, England,
Skottland och Skandinavien (med Island och Färöarna),
och i alla dessa länder är denna folkdikt synnerligen
rikt utvecklad. Trots alla olikheter kan man därför
sammanföra dem till en grupp inom folkpoesien.
Det äldsta namnet på den skandinaviska "folkvisan"
var dans, d. v. s. den hade ett från franskan lånadt
namn, och dikten sjöngs såsom ackompanjemang till
en ringdans, hvilken "tråddes" (d. v. s. utfördes
med långsamma steg), under det att försångaren
sjöng själfva visan, medan de öfriga stämde in
i omkvädet. Båda dessa fakta äro af vikt, då det
gäller att undersöka dansvisans härkomst. De gamle
germanerna kände icke dansen, och deras språk hade
icke ens ett ord för detta begrepp. De episka dikter,
vi ha från forntiden, t. ex. Sigurdsångerna i Eddan,
sjöngos ej heller, utan talades. Dansvisan kan således
ej ha varit ursprungligen nordisk eller germansk. Och
lika litet kände romarna någon egentlig folkdans,
d. v. s. en af gemene man själf, till eget nöje utförd
dans. Från dem kunna vi således ej ens indirekt ha
fått dansvisan. Men hvarifrån har den då lånats?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
