Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkland - Folklanden - Folklands tingstad. Se Folklanden - Folklekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men den har intet stöd i källorna. Enligt Vinogradoff
betyder folkland en enskild mans jordegendom,
som innehafves på grund af gammal folkrätt och
därför är underkastad inskränkande bestämmelser,
som afse att bevara den inom familjen, medan däremot
bookland innehas i kraft af en urkund, ett särskildt
"privilegium"; denna senare form af eganderätt medför
friare dispositionsrätt och torde ha vunnit insteg
under påverkan af romerska rättens idéer och kyrklig
praxis. Pollock och Maitland ansluta sig numera
(i "The history of english law", I, sid. 38–40)
till Vinogradoffs förklaring af de båda uttrycken.
V. S-g.
Folklanden kallades de tre inuti landet belägna
områden, Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland,
som, jämte kuststräckan Roden, sedermera förenades
till landskapet Uppland. Folklanden delades i hundari
och Roden i skiplagh. Det senare anskaffade roddare,
men det ålåg de förra att underhålla krigshären,
såsom ock synes af namnet folkland, enär folk urspr.
betyder en i slagordning uppställd här.
De tre folklandens namn äro att härleda från det
antal hundaren (8, 10 och 4) de urspr. omfattade,
och grunden till denna indelning synes därför snarare
vara af administrativ än folklig natur.
Attundaland bestod i början af 1300-talet af följande
8 hundaren: Bro-, Sollenda-, Sæmingja-, Arlende-,
Lang-, Sæ- och Lyhundare, hvarjämte "Attundalands
Rod" omfattade" Färingön (nu Svartsjölandet),
Lofön och kuststräckan utmed Östersjön från
Stockholm och till Edebo-viken (t. o. m. Häfverö
socken). Området motsvaras nu i det närmaste af
Lyhundra, Sjuhundra, Långhundra, Säminghundra,
Erlinghundra, Vallentuna och Sollentuna härad,
Väddö, Bro, Frötuna, Åkers, Danderyds och Värmdö
skeppslag, Lofön och Svartsjölandet i Mälaren, allt
i Stockholms län, samt Bro härad i Uppsala län. –
Tiundaland utgjorde landskapets mellersta del och
omfattade ursprungligen, som namnet angifver, 10
hundaren, men enligt den äldsta (från 1314) till vår
tid bevarade öfversikten af folklandens hundaren
följande 11: Habo-, Rasbo- och Nærdingjahundari
samt Hagund, Ullarakir, Bæling, Vaxald, Norund,
Oland, Vendil och Gestrikaland (hvilket dock redan
från förra hälften af 1300-talet ansågs skildt från
Tiundaland). "Tiundalands Rod", senare kallad "Norra
Roden", omfattade Upplands kustland utmed Östersjön
från Edeboviken till Dalälfven samt kusttrakten af
Gästrikland. Området motsvaras nu i det närmaste af
Lagunda, Håbo, Hagunda, Ulleråker, Vaksala, Bälinge,
Norunda, Rasbo, Olands och Örbyhus härad i Uppsala
län, Närdinghundra och Frösåkers härad i Stockholms
län, Våla härad i Västmanlands län, samt Gästriklands
domsaga i Gäfleborgs län. – Fjädrundaland omfattade
urspr. 4 hundaren, men 1314 följande 5: Trögd,
Ashundari, Simbohundari, Lagund och Thorsakir, af
hvilka det sistnämnda torde vara en nybildning. Nu
motsvaras området af Trögds, Åsunda och Lagunda
härad i Uppsala län samt Torstuna och Simtuna härad
i Västmanlands län. I med tiden till Fjärdhundra
ändrad form förekommer namnet ännu som geografisk
beteckning inom den ecklesiastika förvaltningen,
nämligen Fjärdhundra södra och
Fjärdhundra norra kontrakt, hvilka af det forna
F. omfatta endast Simtuna och Torstuna härad,
men därjämte en del, Våla härad, af det forna
Tiundaland. De tre folklanden sammanslogos 1296
till en enda lagsaga under Upplands lagman med
gemensamt tingsställe, Folklands tingstad i Lunda
socken, Säminghundra härad. Detta tingställe var på
1300-talet på väg att utveckla sig till stad, men
rörelsen därstädes undertrycktes af flera kungliga
påbud, framkallade af det närbelägna Sigtunas månhet
om sin egen handel. Före 1296 omtalas särskild
lagman i Attundaland (man känner där namnen på två
från 1200-talet) och i Tiundaland, hvars tingställe
var (Gamla) Uppsala. Någon särskild lagman för
Fjädrundaland finnes ej i till vår tid bevarade källor
omtalad. – Förhållandet mellan "folklanden" och Roden
är svårt att med nu bevarade källor utreda. (V. S-g.)
Folklands tingstad. Se Folklanden.
Folklekar, hos ett lands allmoge efter traditionella
regler och former utöfvade förströelser. Tages ordet
i en mindre vidsträckt betydelse, skiljas, därifrån
sådana lekar, som under beledsagande af sång eller
musik utföras i en viss takt (dans), sådana, som i
öfvervägande grad afse uppöfning eller ådagaläggande
af kroppslig färdighet (idrott) samt sådana, där
deltagarna eftersträfva fingerad eller verklig vinst
(spel). Emellertid äro de sålunda uppdragna gränserna
ytterst obestämda och sväfvande. Särskildt ingår
ådagaläggande af vighet och styrka i våra svenska
folklekar i så betydande grad, att det ofta nog är
svårt att säga, när det i dem blir hufvudsak. - Då
redan de högre djuren, särskildt i ungdomsstadiet,
verkligen leka i detta ords egentliga bemärkelse,
är det naturligtvis fullt berättigadt att, hvad
människorna beträffar, anse leken lika gammal som
människosläktet. Detta antagande stödes ock af såväl
arkeologiska som etnografiska iakttagelser. Hos
primitiva folkslag får leken emellertid, när den
utöfvas af vuxna, gärna en allvarlig prägel och
blir en rituell handling, hos krigiska folkslag
antager den åter karaktären af kroppsöfning. Båda
dessa drag: kunna ännu spåras eller i det senare
hänseendet omedelbart iakttagas äfven hos våra
svenska folklekar. Hos fornegypterna förekommo
redan årtusenden före vår tidräkning mångahanda
lekar, såsom flera slags bollspel, blindlekar,
ringkastning, "udda och jämt", ett slags morraspel
o. s. v. Hos forngrekerna utvecklade sig folklekarna
t. o. m. till1 nationella högtider: de olympiska,
pytiska, nemeiska och istmiska spelen, och äfven
utom dem hade det lifliga och begåfvade grekiska
folket lekar af flera slag. Ett omtyckt nöje var
t. ex. bollspel (se d. o.) redan långt tillbaka i
forntiden. Äfven romarna hade offentliga lekar, såsom
de apollinariska, de kapitolinska och "de stora",
i hvilka alla mer eller mindre ingick hvad vi förstå
med folklekar. Hos forntidens nordbor förekommo många
lekar, hvilka dock naturligtvis buro en öfvervägande
karaktär af idrott. Sådana lekar voro kapplöpning,
brottning, skid- och islägglöpning, hoppning
med stång, täflingsdragning med rep, hank eller
ock ett skinn, bollspel, lek med kastade kortsvärd
o. s. v. Otvifvelaktigt förekommo äfven lekar af annat
kynne, ehuru de i de gamla hjältesagorna icke blifvit
beaktade. Hvad nutida svenska folklekar beträffar,
förekomma ännu många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
