Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fogazzaro, Antonio - Fogde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del poeta (1888; "Skaldens hemlighet", s. å.) har
F. lämnat en något känslosam skildring af en italiensk
poets kärlek till en engelsk dam, som dör, just när
de skola vigas. 1896 utgaf F. sin berömda stora lokal-
och dialektroman Un piccolo mondo antico, som skildrar
en fritänkerskas omvändelse till religiös tro,
med 1850-talets politiska rörelser såsom bakgrund;
händelsen är förlagd till Valsolda vid Luganosjön
under åren 1852-59, och skalden tecknar Italiens
pånyttfödelse i det då österrikiska landet; vid sidan
af bokens allvarliga motiv - särskildt de religiösa
tvisterna mellan den troende mannen och den icke
troende kvinnan - förekomma humoristiska enskildheter
och personer, som röja inflytande från Dickens. I
öfrigt närmar han sig Manzonis berättarkonst, äfven
i detaljteckningens bredd. I Piccolo mondo moderno
(1901) har F. på sätt och vis fortsatt den förra
romanen; hjälten är nämligen son till det äkta paret
i den förra; författaren skildrar här en krets af
skvallersjukt småfolk och slödder och midt bland dessa
en tragisk kärlekshistoria mellan två älskande, som
äro bundna hvar på sitt håll, den ena till en ovärdig
man, den andre vid en sinnessvag hustru; de segra i
kampen, men med brustna hjärtan. Boken innehåller
sublima partier, men teckningen af "småfolkets"
kallprat och skvaller lider af betänkliga longörer. -
I Il Santo (1905; "Ett helgon", 1907) har F., trots
att han är troende katolik, riktat ett angrepp mot
den katolska kyrkans ledning; den utgör ett slags
fortsättning af de båda förra romanerna, men utgör
dock mera en redogörelse för F:s åsikter i religiösa,
filosofiska och sociala ämnen - i liberal katolsk anda
och med gisslande af svagheterna inom den katolska
kyrkan - än en egentlig berättelse. Hufvudpersonen
är densamma som i "Mondo moderno"; han har här dragit
sig tillbaka till ett asketiskt klosterlif, dock utan
att ikläda sig munkkåpan, och med meningsfränder
och vänner dryftar han kyrkans ställning och dess
reformkraf. Han lefver senare ett helgonlif och söker,
ehuru förgäfves, vinna påfven för sin åskådning,
liksom han riktar ett strafftal mot den världsliga
makten. Boken väckte stort uppseende, men angreps
skarpt såväl från ultramontant som från irreligiöst
håll; den upptogs på "Index", och som rättrogen
katolik har F. böjt sig härför. F. har utom dessa
större arbeten utgifvit flera novellsamlingar samt
en filosofisk bok, Ascensione umane (1899), i hvilka
han bl. a. sökt slå en brygga mellan kyrkans lära
och Darwins evolutionsteori. F. räknas till den
nutida italienska litteraturens yppersta krafter,
och hans båda romaner "Daniele Cortis" och "Piccolo
mondo antico" tillhöra tvifvelsutan den moderna
romanlitteraturens bästa alster. Litt.: Molmenti,
"A. F., vita e opere" (1900).
Fogde (fsv. foghati, fogate, da. och no. foged,
af lat. advocatus; se Advokat), kam., var under
äldre tider en ämbetsman, som å regeringens vägnar
förestod styrelsen och uppbörden antingen inom ett
landsområde, som kallades län, någon gång fögderi,
eller i en stad. Hufvudorten inom ett län var under
medeltiden ofta ett fäste. Dit hade de skattskyldige
bönderna att inlämna de varor, hvari de betalade sina
skatter, och där användes dessa i främsta rummet till
besättningens underhåll, liksom fästets byggnadsverk
till stor del höllos i stånd genom böndernas
dagsverken. Det var under sådana förhållanden förklarligt,
att den, som hade att sörja för uppbörden, i regel
äfven var fästets befälhafvare. För en sådan kungens
ämbetsman började med 1300-talet titeln advocatus
l. fogde ersätta den äldre benämningen
præfectus. Dåtidens förhållanden medgåfvo icke
någon strängare uppdelning af förvaltningen i olika
grenar. Man finner i Magnus Erikssons landslag, att
fogden tages i anspråk äfven inom politiväsendet,
särskildt för gripandet af gröfre förbrytare, ett
uppdrag, som han tydligen erhåller på grund af sin
ställning som befälhafvare öfver nödig militärmakt. Då
konungens verkliga regeringsmakt till stor del
berodde på hans förmåga att behålla kontrollen
öfver fogdeförvaltningen, undergräfdes gifvetvis
hans myndighet genom utvecklingen under medeltidens
senare del, då länsindelningen blef underlaget för ett
stormannavälde. De store, gentemot kungamakten mera
själfständiga länsherrarna började nu kalla sig
höfvitsmän i st. f. fogdar, under det fogdetiteln
bibehölls för dem, hvilka såsom innehafvare af "län på
räkenskap" ("fataburslän") stodo i större beroende af
kungamakten. Gustaf Vasas stora förvaltningsreform
bestod till väsentlig del däri, att han ersatte
medeltidens själfständiga länsinnehafvare ur
stormannaklassen med lågättade fogdar, som voro
räkenskapsskyldiga och beroende af konungen. För att
organisera fogdestyrelsen utfärdades sedermera under
1500- och 1600-talen flera olika stadgar, som röja
svårigheten att på naturahushållningens tid åstadkomma
en verksam kontroll öfver den centrala myndighetens
uppbördstjänstemän. Välbekanta äro t. ex. Karl
IX:s drastiska tillvitelser till fogdarna för
oärlighet. Under denna tid omtalas slotts-, gårds-,
härads- och bergsfogdar. Snart börjar äfven titeln
kronofogde (se d. o.) uppträda; den blir slutligen
ensam rådande för att beteckna innehafvaren af de
rester, till hvilka den gamla fogdemyndigheten krympt
ihop till följd af förvaltningens uppdelning. –
I stad skulle enligt stadslagen finnas en fogde
(konungens fogate) med uppgift att tillvarataga
de kungliga rättigheterna öfver staden och till
detta ändamål i regel tillsammans med stadens
råd utöfva den judiciella och administrativa
myndigheten inom staden. I vissa städer afskildes
på 1400-talet befattningen med kronans uppbörd
från fogdens verksamhet och anförtroddes åt en
särskild tjänsteman, byfogden. Titeln "konungens
fogate" bibehöll sig ända in till våra dagar för en
tjänsteman i Stockholm. På öfverståthållarämbetets
stat fanns nämligen intill 1801 uppförd en "konungens
fogate". Litt.: Styffe, "Samling af instructioner för
tjenstemän vid landtregeringen" (1852), Malmström,
"Om centralisation, embetsmän och län i Sverige
under medeltiden" (i "Tidskr. f. litter.",
1851), C. T. Odhner, "Bidrag till svenska
stadsförfattningens historia" (1861), och
L. G. Linde, "Svenska kamerallagfarenheten"
(1867).
K. G. Wn.
I Danmark var, från medeltidens senare skede,
foged namnet på konungens ombudsman, som skulle
vara närvarande vid rättegångar såväl i städerna
("bytinget") som på landet ("herredstinget") för
att därvid först och främst bevaka konungens rätt
till ådömda böter, men därjämte också tillse, att
förbrytelser åtalades samt att ådömda straff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
