Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 687-688 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fläkt örn - Fläming - Fläming, P. Se Flemming, P. - Flänsförbindning, maskinb. Se Rör - Flänsrör, maskinb. Se Rör - Fläskbaggar - Fläskbodal - Fläskegrafven - Fläskkällaren. Se Aspeboda - Fläskänger, zool. Se Fläskbaggar - Flätsöm. Se Sömnad - Flätter. Se Drätt - Flättring, provinsnamn på korn (se d. o.) - Flätverk - Flödbord l. Skibord - Flög, Flöj l. Flöjel - Flögel - Flöj, sjöv. Se Flög - Flöjel. 1. Sjöv. Se Flög - Flöjel. 2., sammet - Flöjt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ömse sidor utspända vingar och klor. Den kallas dubbelörn (se fig.),
när den tillika har två hufvud och två halsar.
A. W. S.*

Fläkt örn

Fläming, en landrygg i nordtyska låglandet mellan
Elbe, Havel och Dahme (en biflod till Spree). I sin
västra del når den en höjd af 201 m. Namnet härrör
från de flamländske kolonister, som Albrekt Björnen
inkallade dit. J. F. N.

Fläming, P. Se Fleming, P.

Flänsförbindning, maskinb. Se Rörförbindning.

Flänsrör, maskinb. Se Rör.

Fläskbaggar, Dermestes, zool., ett till familjen
Dermestidæ (se d. o.) hörande skalbaggsläkte. Den
mest bekanta arten, vanliga fläskbaggen l. fläskängern
(Dermestes lardarius), anträffas ofta i skafferier
och visthusbodar, hvarest såväl larverna som
de fullbildade djuren lefva af fläsk, torrt kött
o. d. Äfven för skinn, pälsverk, zoologiska samlingar,
särskildt stoppade djur, äro de skadliga. Den
fullbildade skalbaggen är svart, främre delen
af skalvingarna askgrå med tre svarta prickar å
hvardera vingen. Längd omkr. 8 mm. Larven är på
ryggsidan brun med långa bruna hår, på buksidan hvit.
G. G.

Fläskbodal, sjöv., benämning på
proviantrummet i handelsfartyg.
O. E. G. N.*

Fläskegrafven, folknamn sedan Linnés tid på
den i kritkalklagren vid Balsberg i nordöstra
Skåne befintliga Balsbergsgrottan (se d. o.).
E. E.

Fläskkällaren. Se Aspeboda.

Fläskänger, zool. Se Fläskbaggar.

Flätsöm. Se Sömnad.

Flätter. Se Drätt.

Flättring, provinsnamn på korn (se d. o.).

Flätverk, befästningsk., består af i marken på 0,5
m. afstånd från hvarandra nedslagna smäckra pålar,
mellan hvilka en flätning af sammanvridna mjuka
riskvistar är utförd på det sätt, att tvenne parter
äro tagna växelvis utanför och innanför pålarna och
på samma gång snodda omkring hvarandra. Flätningen
utföres i hvarf fram och åter, tills den erhållit
tillräcklig höjd, då sista hvarfvet med järntråd
eller vidjor fästes vid hvarannan påle. Flätverk
förfärdigas vanligen i lösa stycken om 2 m. längd och
användas till att bekläda branta jordsluttningar
å bröstvärn o. d. För att flätverket ej skall
kullstjälpas af jordtrycket, böra dess pålar
förankras inuti vallen. Jfr Beklädnadsarbete.
O. A. B.*

Flödbord 1. Skibord, anordning å dammar eller i
kanaler för att afleda öfverflödsvatten (se Damm,
sp. 1222 ff.).

Flög, Flöj l. Flöjel, sjöv., en liten vimpel eller
smal påse af flaggduk, löpande kring en spindel på
masttoppar, för att angifva vindens riktning. I mycket
laber bris nyttjas stundom en lätt flöjel af fjädrar,
instuckna i korkskifvor, hvilken uppsattes i närheten
af däck. Se Galjadet. O. E. G. N.*

Flögel, Karl Friedrich, tysk litteraturhistoriker,
f. 1729 i Jauer, Schlesien, d. 1788 som professor vid "ritterakademie" i Liegnitz, författade
bl. a. Geschichte der komischen literatur (1784-87),
hans förnämsta verk, Geschichte des grotesk-komischen
(1788; bearb, af Ebeling 1867; 5:e uppl. 1888),
Geschichte der hofnarren (1789) och Geschichte des
burlesken (1794).

Flöj, sjöv. Se Flög.

Flöjel. 1. Sjöv. Se Flög. - 2. (Fsv. flogel, flughel,
da. flöjel, holl. fluweel), sammet.

Tvärflöjt.

Flöjt (it. flauto, fr. flûte), mus., ett
blåsinstrument, sannolikt det äldsta bland alla,
i hvilket tonen alstras därigenom, att en smal
luftström ledes mot en skarp kant. Flöjten förekommer
i olika former hos alla gamla folk, såsom kineser,
egypter, assyrier, greker m. fl. I Europa har man
bland vapen från stenåldern funnit flöjter af ben. En
för antiken egendomlig art var dubbelflöjten
(se d. o.). Efter sättet för anblåsningen,
som skedde antingen från spetsen - då instrumentet
hölls rakt ut från munnen - eller från sidan - då det
hölls tvärs för den spetsade munnen -, uppstodo två
hufvudarter af flöjten, hvilka senare på italienska
kallades flauto dolce och flauto traverso och på
franska flûte douce och flûte traversière, hvaraf
de förvridna svenska namnen flöjtdus och
flöjttravär uppkommit. Den förra hade sitt namn af
sin milda ton, åstadkommen medelst ett stämpipartadt
munstycke, hvars näbbform gaf åt instrumentet äfven
namnet flûte à bec. Detta instrument, som behandlades
nära nog på samma sätt som oboen och klarinetten,
förekom på 1500-talet i fyra storlekar och lägen:
basflöjt, tenorflöjt, altflöjt och diskantflöjt
(med gemensamt namn kallade blockflöjt), samt var
ännu mot midten af 1700-talet den vanliga arten af
flöjt. Sedermera undanträngdes flauto dolce
alldeles af flauto traverso l. tvärflöjten, som nu
är den enda brukliga. Detta instrument, den egentliga
flöjten, är ett enkelt rör af buxbom eller ebenholts
och elfenben, stundom silfver, porslin e. d., som i
början var försedt blott med hål, men sedermera erhöll
äfven klaffar, hvilkas system Th. Böhm i Munchen
1832 bragte till den högsta fulländning. Flöjten
förfärdigas af tre stycken: hufvudstycket med det
ovala munhålet, mellanstycket (som äfven delats itu)
och foten, på hvilka senare stycken de vanligen
14 tonhålen med klaffar äro anbragta. Stämningen
reglerades af Quantz 1726 genom en skrufpropp i öfre
ändan. Utom den vanliga flöjten, som står i C, med
omfång af omkr. c1-c4 (kromatiskt), samt noteras i
violinklav, finnes en mängd afarter: flûte d’amour,
stående en liten ters djupare, tersflöjten, en liten
ters högre, kvartflöjten, en kvart högre,
oktav- eller pickola-flöjten (it. flauto
piccolo), en oktav högre, o. s. v. Flöjtens stora
rörlighet och spelfärdighet äro bekanta: drillar,
snabba passager, arpeggier, vida språng äro utan
svårighet möjliga. Stackato utföres i långsam rörelse
för hvarje ton genom en enkel tungstöt (enkel tunga),
i snabb rörelse genom en dubbel (dubbeltunga,
se d. o.). Flöjten har alltifrån 1600-talet intagit
en plats bland orkesterns viktigare instrument och
var i synnerhet i början af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>