Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flodin, Johan Gustaf - Flodin, Louise Charlotta Kristiana, född Söderqvist - Flodin, Karl Teodor - Floding, Per Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom Gustaf Adolfs religionslärare utöfvade F. genom
sin varma, något pietistiska religiositet ett starkt,
ehuru ej alltid lyckligt inflytande. Adlerbeth
säger, att "han inskärpte hos denne en ofördragsam
ortodoxi–––– och förhöjde begreppen om
konungamaktens oinskränkta rätt till blind
lydnad". F:s skrifter utgöras hufvudsakligen
af predikningar och religiösa tal.
(E. M. R.)
Flodin, Louise Charlotta Kristiana, född
Söderqvist, typograf, f. 17 sept. 1828 i Kils socken i Örebro
län, en tid lärarinna, tog 1856 anställning som elev
vid ett boktryckeri i Örebro och började 1858 utgifva
"Arboga tidning", hvilken hon till en början ensam
redigerade, satte och tryckte. 1862-64 utgaf och
redigerade hon tidskriften "Iris". Förstnämnda år
flyttade hon till Stockholm, där hon upprättade
och till 1874 ledde ett tryckeri, hvars personal
utgjordes af kvinnor. Under tiden (1865) trädde
hon i äktenskap med bokförläggaren Sigfrid Flodin
(f. 6 jan. 1827). Fru F. har tagit första steget
till svenska kvinnans användande i boktryckaryrket
och har sålunda i Sverige öppnat ett nytt och
lämpligt verksamhetsfält för kvinnlig intelligens och
arbetsförmåga. Hon är den första kvinna, som i Sverige
uttagit tillståndsbevis för utgifvande af tidning.
Flodin, Karl Teodor, finsk musikskriftställare, f. 10
juli 1858 i Vasa, af en från Sverige i början af
1800-talet inflyttad och musikaliskt begåfvad släkt,
blef student i Helsingfors 1877 och filos. magister
1886, idkade samtidigt musikstudier för R. Faltin
och sedermera vid Leipzigs konservatorium, har
sedan 1886 verkat som musikkritiker i "Nya pressen"
m. fl. tidningar i Helsingfors och blef 1902 ansvarig
utgifvare af "Helsingforsposten", som upphörde
1905. Han utgaf 1900 den varmt skrifna essaysamlingen
Finska musiker och andra uppsatser i musik. I
Sv. litteratursällsk:s i Finland Runebergs-festskrift
1904 författade F. den stora kritiska bibliografien
Om musiken till Runebergs dikter. Som tonsättare har
han uppträdt med pianostycken, solosånger, duetter,
körstycken (bl. a. I sommarnatt för blandad kör samt
de otryckta Helena, sångscen med text ur Goethes
"Faust", Requiem für Mignon, I skären, cykel för
mansröster) och tillfällighetskantater. - F. är sedan
1900 gift med den finska sångerskan Adolfina Therese
(Adée) Leander (f. 1873), som företrädesvis gjort
sig bemärkt genom koloraturfärdighet; hon konserterade
med sin man 1900 i Stockholm.
Floding, Per Gustaf, kopparstickare, f. 3 mars 1731
i Stockholm, d. där 17 okt. 1791, blef 1747 antagen
som lärling hos den bekante gravören J. E. Rehn och
visade mycken flit och begåfning samt utförde snart
flera smärre arbeten (notgravyr m. m.). Med flerårigt
understöd af Manufakturkontoret vistades F. sedan 1755
i Paris för att utbilda sig i den egentliga gravyren
med grafstickel. Han gjorde flitiga studier och
utförde åskilliga särdeles förtjänstfulla arbeten. Han
åhörde föreläsningarna vid målarakademien, tecknade
för Vanloo, Boucher, Vien och Roslin samt lärde sig
grafstickelns bruk under handledning af Cochin, Cars,
Dupuis och Le Bas, med ett ord den tidens förnämste
mästare. Hans yppersta blad från denna tid (ett af
de vackraste, som en svensk man utfört) var en 1758
börjad och 1761 fullbordad allegorisk
sammansättning efter en teckning af Cochin: Adolf
Fredrik omgifven af riksstånden, mottagande af Minerva
fyra genier, representerande de sköna konsterna. Detta
konstverk framkallade så stor förtjusning, att F:s
årsunderstöd 1761 förvandlades till ett tvåårigt
stipendium på 2,000 livres. Året därefter gjorde
han, jämte fransmannen Charpentier, upptäckten
att i kopparstick fullkomligt troget efterbilda
laverade handritningar, och han erhöll för dess
vidare utvecklande ett understöd af 600 livres. En
så riklig uppmuntran och så stora anslag hade ingen
svensk konsnär före F. åtnjutit. Detta härrörde ej
blott af hans ovanliga skicklighet, utan i synnerhet
af den ynnest han genom Rehn åtnjöt vid hofvet
och det bifall Tessin egnade hans arbeten. Med den
sistnämnde brefväxlade han under hela sin vistelse
i Paris. F. var en ganska mångsidigt bildad och
för konstens lyftande i hemlandet varmt intresserad
man. Han studerade målaranatomi och författade en
afhandling i detta ämne. Därjämte gjorde han samlingar
till en bibliografi öfver böcker rörande konst till
ett gravörlexikon m. m. Redan innan han lämnat Paris,
blef han, på grund af dessa studier, i mars 1763
utnämnd till k. hofgravör och garde d’estampes
hos dåv. kronprinsen Gustaf. - Omedelbart efter sin
återkomst till fäderneslandet (hösten 1764) erhöll han
tills vidare ett understöd samt började kort därefter
arbeta på inrättandet af en gravyrskola under sin
ledning. I denna afsikt ingaf han ett vidlyftigt
memorial till riksdagen 1765, hvilket remitterades
till Manufakturkontoret och öfverintendenten
Cronstedt samt af båda tillstyrktes. 1766 utgaf
F. sina inlagor m. m. under titel Handlingar rörande
en ny upfinning i gravuren, och s. å. offentliggjorde
han ett kopparstick, Den öma modren (efter en tafla
af Blanchard), tillegnadt rikets ständer. Detta hade
åsyftad verkan; ty i okt. s. å. beslöto ständerna,
att en gravyrskola för fyra lärlingar skulle upprättas
under F:s ledning, samt försågo honom med lön och
anslag emot vissa ganska lindriga villkor. Skolan kom
till stånd, men uträttade i det hela ej synnerligt för
höjande af den svenska gravyrkonsten. Där utbildades
endast några medelmåttiga ynglingar, såsom J. L. Caton
och Joh. Snack, hvilkas senare arbeten ej synnerligen
utmärka sig. (Alla öfriga mera framstående gravörer på
F:s tid. Akrel, Gillberg, Martin m. fl., utbildade sig
fullkomligt oberoende af honom.) Däremot blef skolan
af vikt därigenom, att den otvifvelaktigt väckte
till nytt lif tanken på inrättandet af en fullständig
konstskola för Sverige, en tanke, som på Adeicrantz’
initiativ blef verklighet, då 1768 den forna
Ritarakademien återuppplifvades. - F. hade visat för
mycket intresse för den svenska konstbildningen för
att ej intaga en betydande plats inom den nydanade
akademien. Också blef han professor i teckning vid
densamma samt skötte tillika sekreterarsysslan.
I mars 1773 erhöll han k. förordnande å båda dessa
befattningar vid den då företagna ombildningen
af k. Målar- och bildhuggarakademien. Han hade då
under flera år föreläst där, bl. a. 1770 "öfver några
delar af kostymen hos de gamla grekiska och romerska
folkslagen", samt uppsatt det förslag till statuter,
som i hufvudsak vann K. M:ts-stadfästelse. Men inom
kort lär oenighet ha uppkommit mellan F. och hans
medbröder i akademien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
