Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskar - Fiskarholms skans - Fiskarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till 300 famnars djup. Som deras utbredning är
beroende ej blott af ytvattnets värmegrad, utan ock
af bottnens och kusternas beskaffenhet, ha de i
allmänhet ett mera inskränkt utbredningsområde
än de två andra kategorierna. De pelagiska
fiskarna förekomma i regel långt ute på hafvet i
de öfversta vattenlagren; flertalet leker ock i öppna
hafvet. Djuphafsfiskar kallas de, som ha
sitt tillhåll på så stora hafsdjup, att de äro så
godt som oberoende af ytvattnets temperatur och
ljusförhållanden. Utmärkande för dem är, att skelett
och muskulatur äro mycket svaga, hvarför de ej
oskadda kunna komma upp till ytan. Enär de
vistas på sådana djup, där lefnadsförhållandena äro
någorlunda likartade från ekvatorn upp till polernas
närhet, ha många af dem en mycket vidsträckt utbredning.
Med hänsyn till sötvattensfiskarnas
utbredning öfver jorden har man urskilt tre stora
hufvudområden: den norra, den ekvatoriala och den
södra zonen. Den norra kännetecknas genom
förekomsten af störar, talrika karpfiskar, laxar, gäddor
och ett fåtal malfiskar. För den ekvatoriala zonen,
området mellan vändkretsarna, är formrikedomen af
malfiskarna karakteristisk; i det indiska och afrikanska
gebitet af denna zon förekomma karpfiskar
och labyrintgälade fiskar, hvilka saknas i den
amerikanska och den australiska delen. I den södra eller
antarktiska zonen är artantalet ringa; karpfiskar
saknas alldeles, och malfiskarna äro fåtaliga.
Fiskarnas andliga förmögenheter stå på en lägre
utvecklingsgrad än de öfriga ryggradsdjurens.
Somliga fiskar, t. ex. foreller och karpar, kunna dock
blifva mycket tama. – Vissa fiskar kunna uppnå
en hög ålder; sålunda uppgifves gäddan kunna
blifva 200 år gammal. Somliga fiskar, såsom många
karp- och ålfiskar, hålla ett slags vintersömn.
Fiskarna plågas af flera slags parasiter. Å huden,
å gälarna och i munhålan lefva ej sällan snyltgäster
af kräftdjurens klass, medan tarm, kroppshåla m. m.
bebos af olika slags parasitiska maskar.
Paleontologi. Arternas antal. Redan under
silurperioden lefde fiskar, sannolikt broskfiskar. I
devonperioden uppträda ganoider, hvilka spela hufvudrollen
inom denna djurklass ända intill krittiden, då
de utträngas af benfiskarna, hvilkas första representanter
kunna spåras redan under triasperioden, och
hvilka nu för tiden äro de talrikaste: af de omkr.
12,000 nu lefvande fiskarterna äro mera än 11,500
benfiskar. Öfver 220 fiskarter tillhöra Skandinaviens
fauna.
Fiskarna äro nyttiga för människan
företrädesvis som födoämne; hela folk (t. ex.
eskimåerna) äro för sitt uppehälle hänvisade nästan
endast till dem. Stundom är dock deras kött giftigt
(se Fiskgift). Fångst och beredning af eller
handel med fisk (särskildt sill och torsk) utgöra viktiga
näringsfång (se Fiske). Äfven industrien tillgodogör
sig vissa delar af fisken i form af tran, husbloss,
fiskskinn etc., och fisk nyttjas äfven som gödselmedel.
Om vi taga hänsyn uteslutande till de större och
viktigare grupperna, ter sig fiskarnas system sålunda:
1. ordn.: Pleuropterygii dessa tre ordningar omfatta några få utdöda former, funna i de paleozoiska lagren.
2. » Ichthyolomi
3. » Acanthodei
4. » Plagiostomi, Bredmunnar l. Broskfiskar.
1. underordn.: Selachii, Hajfiskar.
2. » Batoidei, Rockor.
5. ordn.: Holocephali, Hafsmusfiskar.
6. » Ganoidei, Ganoider.
1. underordn.: Crossopterygii (stundom uppfattad som själfständig ordning).
2. » Chondrostei, Broskganoider.
3. » Holoslei, Benganoider.
7. » Dipnoi, Lungfiskar.
8. » Teleostei, Benfiskar.
1. underordn.: Malacopterygii l. Physostomi, Blåsmunnar: simblåsan med luftgång; fenor utan eller med få taggar; bukfenor abdominala; alla kotor oförändrade.
2. » Oslariophysi: simblåsan med luftgång; fenor utan eller med få taggar; de fyra främsta kotorna ombildade.
3. » Catosteomi: luftgång saknas; bukfenor abdominaia.
4. » Anacanthini, Mjukfeningar: luftgång saknas; bukfenor under eller framom bröstfenorna; ej taggstrålar i fenorna.
5. » Acanthopterygii, Taggfeningar: utan luftgång; bukfenor under eller framom bröstfenorna; taggstrålar i rygg- och analfenorna.
6. » Plectognathi, Fastkäkar: utan luftgång; refben saknas; öfverkäksbenen vanligtvis orörligt sammanväxta med mellankäken; bukfenor mycket reducerade eller saknas.
(Såsom en grupp, hvars plats i systemet ännu ej är
fastställd, må nämnas de paleozoiska
Ostra-codermi.)
Litt.: Nyare mera omfattande arbeten äro A.
Günther, ”Introduction to the study of fishes”
(1880), Bashford Dean, ”Fishes living and fossil”
(1895), Bridge och Boulanger, ”Fishes, in the
Cambridge natural history” (1904), C. Siebold,
”Die süsswasserfische von Mitteleuropa" (1863).
Rörande Skandinaviens fiskar se W. Lilljeborg,
”Sveriges och Norges fiskar” (3 bd, 1881–91),
F. A. Smitt, ”Skandinaviens fiskar” (2 bd text,
2 bd taflor 1892, 1895), och A. Stuxberg, ”Sveriges
och Norges fiskar” (1895).
L–e.
Fiskarholms skans. Å den s. k. Fiskarholmen
utanför Visby fanns redan då Gottland 1645
afträddes till Sverige en gammal skans, som 1712
iståndsattes. När Visby hamn sedermera ordnades,
försvann holmen och med den skansen.
L. W:son M.
Fiskarna (lat. Pisces), astron., namn på dels
ett tecken i djurkretsen, nämligen det, som ligger
mellan 330 och 360 graders longitud, dels ock en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
