Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finsk kvinnoförening - Finsk militär tidskrift - Finsk mytologi. Se Mytologi - Finsk nötboskap - Finsk oxel. Se Oxelsläktet - Finsk stil, konstind. Se Finska handarbetets vänner - l. Finländsk svenska - Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och politik - Finsk-ugriska språk, Finska, Ugriska, Finsk-ungerska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dess ändamål är att verka för kvinnans höjande
i intellektuellt och sedligt afseende och för
förbättrande af hennes ekonomiska och medborgerliga
ställning. Dess program var 1884: lika rätt och
tillfälle till kunskapers förvärfvande för kvinna
som för man, lika lön för lika arbete, gift och
ogift kvinnas myndigblifvande vid 21 år (således
kvinnan tillförsäkrad full egande- och förvärfsrätt),
giftermålsålderns framskjutande öfver 15 år för
kvinnan, samma fordringar på sedlighet för hvartdera
könet, friare skilsmässolagstiftning i hustruns
intresse, lika kommunal och politisk valrätt för
kvinna och man, kommunal valbarhet för kvinnan. Detta
sitt mål har föreningen sökt nå genom utgifvande af
broschyrer, serielitteratur och kalendrar ("Excelsior"
1886–89), genom föredrag, landtdagspetitioner,
verksamhet i tidningspressen, arbete för kvinnornas
deltagande i kommunala och politiska val m. m. Då
inom föreningen tyranni och själfrådighet ansågos
råda samt godtyckliga åtgärder till nedtystande af
kritik förekommit, utträdde 1892 en del medlemmar
och bildade kvinnosaksförbundet Unionen. Sedermera
utvidgades Finsk kvinnoförenings verksamhet på det
praktiska området; föreningen har därefter organiserat
elementarkurser för arbeterskor och allmogekvinnor,
ambulatoriska kurser och fasta skolor i matlagning,
handarbeten och trädgårdsskötsel, understödt skolgång
af fattiga flickor, anordnat arbetsförmedling,
sommarkolonier för arbeterskor, föredrag rörande
hemmets intressen m. m. Den hade 1907 i landsorten 37
filialer; till en del af dessa ha sedan 1893 äfven män
tillträde. - Det 1907 stiftade Finska kvinnoförbundet
bör ej förblandas med denna förening.
T. C.
Finsk militär tidskrift utgafs 1881–82 i 4 och
1884–1901 i 12 häften om året, men upphörde sistnämnda
år i sammanhang med finska militärens indragning.
G. A. G.
Finsk mytologi. Se Mytologi.
Finsk nötboskap. Redan 1845 försökte man förädla
den finska nötkreatursstocken medelst importerade
raser. Till att börja med försökte man med flera
olika raser, men framför allt med anglerrasen, hvilken
dock småningom utträngdes af ayrshirerasen. Numera
finnas många framstående ayrshirebesättningar
i Finland, hvarför importen af ayrshiretjurar
kunnat minskas högst betydligt. På sista tiden
har man äfven börjat ett energiskt arbete på
renodling af de finska landtraserna, af hvilka man
särskiljer 3 olika slag: längst i n. en obehornad
boskap, som är identisk med svensk fjällboskap,
i östra Finland Kiuruvesirasen och i västra Finland
hufvudsakligen Tavastlandsrasen. Kiuruvesirasen är
till färgen ljusröd med hvita tecken å hufvud, bål
och extremiteter. Mankhöjden håller sig omkr. 112
cm., och mjölkafkastningen, som är hufvudsak, utgör
i väl utfodrade besättningar omkr. 2,600 kg. pr
djur och år. Tavastlandsrasen har ungefär samma
produktionskraft, men når hos bönderna sällan öfver
2,000 kg. i årlig afkastning pr ko, under det att
en och annan herrgårdsbesättning af rasen nått en
medelafkastning af ända till 5,500 kg. Mankhöjden
är 115 cm. och färgen gråbrun eller rödaktig.
H. F.
Finsk oxel. Se Oxelsläktet.
Finsk stil, konstind. Se Finska handarbetets vänner.
Finsk-svenska l. Finländsk svenska, den
i Finland talade och skrifna formen af svenska
riksspråket ("högsvenskan"). Se Svenska språket.
Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och
politik började i okt. 1876 utgifvas i Helsingfors
af C. G. Estlander. Med ingången af 1887 lämnade
Estlander utgifvar- och redaktörskapet, hvilket
öfvertogs af F. Gustafsson och M. G. Schybergson
och sedan 1896 utöfvas af den sistnämnde och
frih. R. F. von Willebrand. Tidskriften,
som utkommer i 12 månadshäften, intager ett
framstående rum genom det utmärkta sätt, på hvilket
den redigerats, och genom det intresse, hvarmed den
följer företeelserna icke blott i Finland, utan äfven
i de öfriga nordiska länderna.
Finsk-ugriska språk, Finska, Ugriska,
Finsk-ungerska språk, indelas i följande grupper och
underafdelningar: 1) De finska l. östersjöfinska
språken (kallas äfven västfinska af dem, som
benämna hela familjen finsk), till hvilka höra a)
finska (fi. suomi, som kan anses typiskt för de
finsk-ugriska språkens byggnad, se Finska språket)
samt ett antal nära besläktade språk, hvilka skilja
sig från hvarandra ungefär lika mycket som svenska,
norska och danska, näml. b) karelska, som omedelbart
ansluter sig till de östliga dialekterna i Finland och
som talas på ryska sidan längs Finlands östra gräns
från Kandalaks och Hvita hafvet i n. till ung. 62:a
breddgraden i s. och 52:a längdgraden i ö., äfvensom
i några delar af Ingermanland (där karelarna kallas
äfven ingrer l. ischorer, fi. inkeroiset) samt i
följd af invandringar efter freden i Stolbova i
Tverska och Novgorodska guvernementen; karelarna
(till bekännelsen grekiska katoliker), hvilkas
område ö. om Finlands gräns tidigare säkerligen har
sträckt sig mera österut, torde uppgå till 200,000;
c) olonetsiska (liügi l. liüdi) i guv. Olónets
(fi. Aunus), i Ryssland samt i Salmis härad på
finska sidan, står mycket nära karelskan, med
öfvergångsdialekter till d) vepsiska (kallas äfven
nordtjudiska), ett i historiskt afseende synnerligen
intressant språk, talas af omkr. 20,000 pers. i två
grupper, den ena på Onegas västra strand, den andra
s. om Svir, kring floden Ojats (biflod till Svir)
öfre lopp; folknamnet återfinnes måhända i ryska
krönikornas veś; e) votiska, ett utdöende språk,
bildande mellanlänk mellan finska och estniska, talas
af endast ett par tusen voter (ryska krönikornas
vod’) i Ingermanlands nordvästliga del; f) estniska
(se d. o.) i Estland och norra delen af Livland,
därjämte inom mindre områden i guv. Pskov, Vitebsk
och Petersburg samt i flera nyare kolonier, talas
af något öfver 1 mill.; g) liviska, ett synnerligen
intressant språk, talas af ett fiskarfolk om 3,000
pers. på en liten landremsa på Kurlands nordligaste
udde; tidigare har liviskans område sträckt sig på
båda sidor af Rigabukten både i Kurland och Livland,
i hvilket senare landskap liviskan numera är utdöd
(1858 funnos 8 personer vid Salis-floden, som talade
liviska; den siste dog 1868); äfven i Kurland håller
liviskan på att h. o. h. gifva vika för lettiskan. 2)
Lapska (se d. o.) talas af icke fullt 30,000 personer
i de nordligaste delarna af Norge, Sverige, Finland
och Ryssland (Kola-halfön). Lapparna, hvilka tidigare
i Finland, men icke på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
