Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finne, Edvard Gabriel - Finne-Grönn, Stian Herlofsen - Finnekumla - Finner - Finnerödja - Finne von Melstedt, Henning - Finney, Charles - Finnforsen - Finngrunden - Finnheden, Se Finnved - Finn Magnusen. Se Magnusson, Finnur - Finnmark. Se Finnskog - Finnmarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Finne, Edvard Gabriel, norsk författare,
f. 1866 i Bergen, d. 1899 i Kristiania, där han en
tid var tidningsman, skref berättelserna Filosofen
(1889), Doktor Wangs börn (1890), Unge syndere
(s. å.), To damer (1891), med en kvinnoskildring,
som påverkats af Strindberg, Rachel (1895) och I
afgrunden (1898) samt skådespelen Uglen (1893),
För afskeden (s. å.) och Konny (1895). F. var en
ytterlig naturalist, hvars skildringar äro hemska och
förtviflade. Se Hj. Christensen, ”Unge nordmænd”
(1893), och Nærup, ”Ill. norsk literaturhist.”
(1905).
R–n B.
Finne-Grönn, Stian Herlofsen, norsk
personhistoriker, f. 1869 i Risör, sekreterare i Statistiska
centralbyrån, har utgifvit ett antal genealogiska
arbeten, såsom om släkterna Carstensen (1895), Due
(1897) och matematikern Abels släkt (1899). Jämte
E. A. Thomle redigerar han sedan 1906 ”Norsk
personalhistorisk tidsskrift”.
O. A. Ö.
Finnekumla, socken i Älfsborgs län. Kinds härad.
2,589 har. 392 inv. (1906). Annex till Gällstad,
Göteborgs stift, Kinds kontrakt.
Finner, i Norge namn på lapparna.
Finnerödja, socken i Skaraborgs län, Vadsbo
härad. 24,892 har. 2,842 inv. (1906). F. utgör ett
regalt pastorat i Skara stift, Norra Vadsbo kontrakt.
Finne von Melsted, Henning, författare, f. 1
juni 1875 i Stockholm, aflade mogenhetsexamen 1892
och juris kandidatexamen i Uppsala 1897, verkade
därefter en kort tid som jurist, men egnade sig snart
uteslutande åt författarskap. F. har företagit åtskilliga
resor i England, Tyskland, Frankrike, Spanien
och Italien. Han debuterade med de anonyma Georg
Dahna (1898; öfv. till tyska 1905) och Leo Dahna
(1899) samt har under eget namn utgifvit Noveller
i dialog (1901), dramerna Starkare än lifvet och
Brottningar (1902), Kärleksresan (s. å.), Stormtider
1903), Nöd (1904; 2:a uppl. 1906), Fred. En
politisk kättares anteckningar (s. å.), Kvinnoöden
1905), Tankred (följetong i ”Sv. dagbladet”, 1906)
och Fantomen (s. å.).
Finney [fi’ni], Charles, nordamerikansk
väckelsepredikant, f. 1792, d. 1875, åstadkom och
ledde omfattande väckelserörelser i Nya England på
1820-talet och senare. I Lectures on revivals of
religion (1835; många uppl.) betonade han starkt
det andliga, lifvets lagbundenhet. Väckelse kommer,
enligt F., genom rationella religiösa metoder till
stånd lika säkert som skörd efter sådd.
N. S.
Finnforsen, vattenfall i Skellefte älf, 36 km. v.
om Skellefteå.
Finngrunden, två grundflack i södra delen af
Bottniska viken, med i allmänhet icke obetydligt djup,
men med spridda grund uppstigande ända till 1–3
m. djup. Östra banken, nästan rund, af 14 km.
genomskärning, utmärkes sedan 1859 med ett fyrskepp,
kalladt Finngrundet, hvilket visar hvitt blixtsken
med 2 blänkar 11,4 m. öfver vattenytan, med
en lysvidd af 12 minuter. Västra banken, skild från
den östra genom en 7 km. bred ränna, sträcker sig
med 8 km. bredd och omkr. 16 km. längd mot s. v.
och fortsättes i riktning åt Gäfle af en lång och smal
undervattensås. Denna bank blef 1881 utmärkt med
ett fyrskepp, Västra banken, som visar 4
hvita blixtsken.
A. G.
Finnheden. Se Finnved.
Finn Magnusen. Se Magnusson, Finnur.
Finnmark. Se Finnskog.
Finnmarken, den nordligaste delen af Norge, har
ett ytinnehåll af 46,404 kvkm. 32,952 inv. (1900).
Kusten, som för det mesta saknar en skyddande
skärgård, är sönderskuren af djupa och breda fjordar:
Altenfjord, Porsangerfjord,
Laxefjord, Tanafjord och Varangerfjord.
Utanför västra kusten ligga stora öar: Söröen,
Seiland (med Europas nordligaste skridjökel),
Kvalöen och Mageröen. På den sistnämnda
ligger Nordkap. V. om Nordkap skjuter
Knivskjærodden litet längre mot n. Fastlandets
nordligaste punkt är den längre österut belägna
Nordkyn l. Kinnerodden. En tredje udde
är Sværholtklubben. F. har åtskilliga stora
älfvar: Altenälf, Tanaälf, Pasvikälf
m. fl. F. är ett platåland med branta sluttningar
mot hafvet. Af invånarna äro många lappar (no.
finner, dels bofasta, dels nomader) och finnar (no.
kvæner). De sistnämndes antal är, till följd af
invandring, i jämnt stigande. Under senare år har
organiserats en motsvarande norsk invandring. F.
bildar ett eget amt och delas i 5 sorenskriverier.
Där finnas 3 städer: Hammerfest, på Kvalöen,
Vardö, med fästningen Vardöhus, och
Vadsö. – I Alten trifves kornet, men jordbruket
har blott ringa betydelse som näringskälla. Viktigast
är fisket, i synnerhet torskfisket (loddefisket) på
våren, hvilket lämnar en årlig afkastning af omkr. 15
mill. st. fisk. Under senare år har i östra F. uppstått
en betydlig bergverksdrift, och i Alten har länge
(om ock med långa af brott) pågått sådan. –
Ursprungligen var F. icke en integrerande del af
konungariket Norge, utan betraktades som ett skattland
eller en koloni. Mot medeltidens slut synas
emellertid norrmännen faktiskt varit i besittning
endast af öarna och nöjt sig med att uppbära vissa
afgifter af lapparna. Men under Gustaf Vasas tid
började äfven svenskarna utkräfva skatt af dessa från
Titisfjord till Malangen, medan moskoviterna å sin
sida gjorde detsamma från Malangen till Varanger.
Lapparna måste således skatta till tre riken. Sedan
ryssarna i Teusina-freden (1595) afträdt sina rättigheter
v. om Varanger till Sverige, gjorde detta
anspråk på att uppbära 2/3 af lappskatten äfven mellan
Malangen och Varanger. Frågan om F. gaf anledning
till många underhandlingar mellan svenska och
danska regeringarna samt blef under Karl IX:s tid,
sedan Kristian IV 1598 förbjudit lapparna att betala
skatt till Sverige, en hufvudpunkt för dem. Kung
Karl antog 1607 titeln ”lappars i Nordlanden
konung”, anlade befästningar (blockhus) i F. och
inbjöd främmande städers borgerskap att idka fiske vid
F. Tvisten om F. blef 1611 en af de förnämsta
anledningarna till det s. k. Kalmarkriget 1611–13,
som slutade genom freden vid Ulfsbäck så, att
Sverige afstod från anspråken på sjölapparnas land
mellan Titis- och Varangerfjord och på högheten öfver
hafvet i dessa trakter, men först genom gränsfördraget
med Sverige 1751 och med Ryssland 1826
blefvo gränserna fastställda. Vardöhus fästning
(anlagd omkr. 1300) har i hög grad bidragit till
upprätthållandet af norska väldet. Där bodde länsherrarna
och sedermera, under en följd af år, amtmannen.
I 16:e årh. voro näringarna i F. i ett blomstrande
tillstånd, men till följd af okloka åtgärder från
styrelsens sida tynade de åter af, i synnerhet efter 1660.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
