Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det krig med Ryssland, som utbröt i början af Johan
III:s regering (1570), utöfvade ett ödesdigert
inflytande på F:s förhållanden därigenom, att F. var
de svenska truppernas vapenplats och proviantmagasin,
hvarförutom östra F. härjades under flera
krigståg. (Under loppet af detta krig, 1581, gafs
F. titel af storfurstendöme.) Den finska adeln vann
under kriget ära och makt samt gjorde t. o. m. anspråk
på särskilda privilegier. Efter freden i Teusina
(1595) fastställdes, med traktaten i Nöteborg af
1323 såsom grundval, gränsen genom från båda sidorna
utsända gränskommissarier. Kort därefter blefvo F. och
Estland en af hufvudskådeplatserna för kampen mellan
hertig Karl och konung Sigismund. Befälhafvaren
öfver F., riksmarsken Klas Eriksson Fleming, hade
kort efter Johan III:s död (1592) visat böjelse att
motsätta sig hertig Karls befallningar samt ställa
sig omedelbart under konungens ledning, och han
fortgick så mycket beslutsammare i denna riktning,
som han rönte stor uppmuntran af Sigismund. Förgäfves
manade honom hertig Karl och det svenska riksrådet
att infinna sig i Stockholm. Han vägrade att åtlyda
deras befallningar och fäste ännu mindre afseende vid
de beslut, som blifvit fattade på Söderköpings riksdag
(1595). Samtidigt tryckte hans välde i synnerhet genom
borglägret tungt på allmogen i F., och särskildt
var förbittringen allmän i Österbotten, hvars
bönder slutligen – eggade, såsom det berättas, genom
några af hertig Karl i vredesmod fällda yttranden –
reste sig mot förtrycket. Så utbröt Klubbekriget
(1596–97). De oordnade österbottniska bondhoparna
blefvo slagna i flera drabbningar, bland hvilka den
förnämsta stod vid Ilmola å 24 febr. 1597. Någon tid
därefter dog Fleming (natten mellan 12 och 13 april
1597), men därigenom förbättrades icke ställningen,
ty hans politik upptogs och fullföljdes af Arvid
Eriksson Stålarm och andra ledande män bland den
finska adeln. Det visade sig emellertid snart,
att F. icke länge kunde upprätthålla en särskild
ställning. Redan 1597 eröfrade hertig Karl, efter en
kort belägring, Åbo slott, hvilket dock mot slutet
af året återföll i Arvid Stålarms händer, och 1599
kväfdes det finska upproret fullständigt, hvarvid
hertigen ådagalade en hänsynslös hämndlystnad. Den
finska adeln måste afstå från sina anspråk på
särskilda privilegier. Såsom konung främjade Karl
med allvar och rättvisa F:s utveckling. Städerna
Uleåborg (1605) och Vasa (1606) grundlades. Under
Gustaf II Adolf (1611–32), som själf flera gånger
besökte F. och 1616 i Helsingfors sammanträffade med
de till landtdag församlade ständerna, delade F:s
invånare troget kamp och ära med svenskarna. Därjämte
fortgick F:s utveckling med vida raskare fart än
förut. Genom freden i Stolbova (1617) tryggades
gränsen mot Ryssland; upprättandet af Åbo hofrätt
(1623) beredde en ny era för det finska rättsväsendet,
och flera läroverk, bl. a. ett gymnasium i Åbo (1630),
inrättades. Ännu mer välsignelsebringande för F. var
den tid under Kristinas regering, då Per Brahe såsom
F:s generalguvernör (1637–40 och 1648–54) utöfvade
en verksamhet, som lefver i tacksamt minne hos det
finska folket. Biträdd af den kraftige biskop Isak
Rothovius (1627–52), lade han sig vinn i synnerhet
om undervisningsväsendets förbättrande. Trivialskolor
inrättades i de större,
pedagogier i de mindre städerna. 1640 grundlades i Åbo
det finska universitetet, hvilket från denna tid varit
en hufvudhärd för det finska bildningsarbetet. Flera
nya städer anlades. Helsingfors flyttades 1640
till sin nuvarande plats på Sörnäs udde. Men äfven
tidens missförhållanden, det tilltagande adelsväldet
och förläningsväsendet, slogo djup rot i F. Per
Brahe själf innehade i förläning en stor del af
norra och mellersta F. Äfven ätterna Leijonhufvud,
Horn, Wittenberg, Oxenstierna, Tott m. fl. innehade
betydande grefskap och friherreskap i F. Särskildt
olycklig var ställningen i Keksholms län, hvars öden
voro nära förbundna med F:s, sedan det genom freden
i Stolbova förenats med riket, ehuru det ännu ansågs
ligga utom F:s område. Oaktadt alla ansträngningar
lyckades svenska regeringen icke införa en ordnad
förvaltning och organisation i detta landskap,
där under de långvariga krigen nästan fullständig
laglöshet varit rådande. Landskapets befolkning,
som tillhörde den grekisk-katolska kyrkan, hyste ett
bittert agg mot den nya styrelsen. Förgäfves sökte man
förmå befolkningen att öfvergå till lutherska läran,
och lika fruktlöst sökte man stäfja ämbetsmännens ofog
och egennytta. Slutligen förlänades hela landskapet
åt ett antal adelsmän, hvarigenom förhållandena
naturligtvis ytterligare förvärrades. Medan Sverige
under Karl X Gustafs (1654–60) regering låg i krig
med Polen och Danmark, gjorde Ryssland ett försök
att eröfra Östersjöprovinserna och F. Detta land,
hvars krigare till öfvervägande antal tjänade
i Karl Gustafs arméer, var nästan utblottadt på
trupper, men genom folkets modiga och energiska
ansträngningar afvärjdes faran. Borgare, bönder och
skolungdom täflade i offervillighet, och ständerna,
som 1656 och 1657 sammanträdde till landskapsmöten
i länens hufvudorter, bidrogo beredvilligt till
landets försvar. Det icke synnerligen långvariga
kriget (1656–58), som slöts genom stilleståndet
i Vallisaari (1658), bekräftadt genom freden i
Kardis (1661), är betydelsefullt i F:s historia
genom de förändringar, som under detsamma skedde
i Keksholms läns befolkningsförhållanden. Länets
grekisk-katolska befolkning blef nämligen under
kriget till större delen nedgjord eller tvungen att
utflytta, hvaremot invånare af luthersk bekännelse
västerifrån inflyttade. Keksholms län blef från
denna tid närmare än förut förenadt med riket
och med F. Karl XI:s regering (1660–97) är i
F:s historia utmärkt genom reduktionen, högadelns
fall och indelningsverket. Rusthållsinrättningen,
hvars spår kunna följas ända till Karl IX:s tid,
slutfördes på 1680-talet, hvarefter F. hade tre
indelta kavalleriregementen. Roteringen ordnades genom
på 1690-talet med allmogen ingångna knektekontrakt
(med Österbottens allmoge afslöts knektekontrakt
först 1733); sju roterade infanteriregementen
uppställdes. Befälets aflöning ställdes på indelt
fot genom inrättande af boställen. Den finska
indelta armén bragtes till en styrka af 10,200 man.
I religiöst afseende betecknas tidens riktning genom
den strängaste ortodoxi. Den synkretistiskt sinnade
biskopen Johannes Terserus’ (1658–64) afsättning
blef en stor seger för ortodoxien, som härskade
under biskoparna Johannes Gezelius d. ä. (1664–90)
och dennes son Johannes Gezelius d. y. (1690–1718),
hvilka inlagt förtjänst såsom finska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
