Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka i statssk. 1,092, i privatsk. 443; 1894–95
funnos svensktalande elever 5,249, af hvilka i
statssk. 2,345, i privatsk. 2,904, finsktalande 4,886,
af hvilka i statssk. 3,582, i privatsk. 1,304:
1903–04 funnos svensktalande elever 6,491,
af hvilka i statssk. 2,856, i privatsk. 3,635,
finsktalande 12,793, af hvilka i statssk. 5,952,
i privatsk. 6,841. – För utarbetande af förslag
till reform af elementarundervisningen tillsattes
1906 en skolkommitté. Den lokala inspektionen
öfver elementarläroverken är till väsentlig del
anförtrodd åt skolråden, som bestå af ledamöter,
hvilka representera den kommun, inom hvilken skolan
är belägen. Rektor tillsättes i statsläroverken genom
skolöverstyrelsen.
Fackundervisningens utveckling framgår af följande
siffror. Forstinstitutet i Evois hade läsåret 1904–05
5 lärare, 30 elever, 38,000 mk statsanslag; 24
jordbruksskolor hade 195 lärare, 716 elever, 655,000
mk statsanslag; för jordbruksundervisningen funnos
dessutom 25 mejeriskolor, 25 kreatursskötarskolor
och 12 trädgårdsskolor. Högre handtverksskolor
funnos 14 med 106 lärare och 1,140 elever, lägre
handtverksskolor 38, slöjdskolor för manlig slöjd
44, slöjdskolor för kvinnlig slöjd 50, industriskolor
10 med 70 lärare och 520 elever.
Universitetet och polytekniska institutet i
Helsingfors äro de högsta institutionerna för
vetenskaplig och teknisk fackbildning. Se Helsingfors’
universitet och Polytekniska institutet i Finland.
M. G. S.
Abnormundervisningen bedrefs af 8 döfstumskolor,
3 blindskolor och 1 privat anstalt för andesvaga.
Musik. Dikt och sång ha sedan hedenhös hållits i ära
af det finska folket. Dess rika skatt af runomelodier,
folkvisor, andliga sånger och dansmelodier
har emellertid först i våra dagar hopbragts af
flitiga samlare och till sist blifvit den källa,
ur hvilken de yngste finske tonsättarna sugit sin
näring. Konstmusiken i Finland är ej gammal. Den
första organiserade musikföreningen i Finland var
"Musikaliska sällskapet" i Åbo, stiftadt 1790. Efter
stadens brand och universitetets förflyttning till
Helsingfors 1827 förlamades småningom sällskapets
verksamhet. I den nya hufvudstaden fortsatte
emellertid musikläraren vid universitetet K. V.
Salgé (1779–1833) de akademiska traditionerna och
odlade särskildt studentsången efter uppsaliensiskt
mönster. Den genialiske B. Crusell, som var finne
till börden, men redan vid unga år öfverflyttade
till Sverige, utöfvade icke något inflytande på
musikens utveckling i sitt hemland. Däremot blef det
hamburgaren Fredrik Pacius (1809–91) beskärdt att
i Finland inleda en ny musikalisk epok. Med rätta
betraktas han som den finska musikens fader. Själf
en framstående violinist och rikt begåfvad, om ock
ej i högre betydelse ursprunglig tonsättare, väckte
han till lif intresset för tonkonstens odling genom
bildandet af en symfoniorkester och en sångförening,
hvilka under hans ledning utförde en rad af klassiska
och moderna mästerverk. För studentsången komponerade
han ett antal vackra manskvartetter, och då hans
opera "Kung Carls jagt" första gången 1852 utfördes
af amatörer i Helsingfors, betraktades detta som
en betydelsefull fosterländsk bragd. Än större blef
Pacius’ inlägg i det finska nationalmedvetandet genom
de två folksånger, "Vårt land" och "Suomis sång", han skänkte
sitt land. Den efterklassiska,
tysk-romantiska stil, som utmärkte Pacius’
tonsättningar, tryckte sin prägel äfven på andra
samtida tonsättare i Finland, såsom Konrad Greve,
Karl Collan, Filip v. Schantz
m. fl. Såsom musiklärare vid universitetet och
sångledare i hufvudstaden efterträddes Pacius
af den icke minst genom sina oratoriekonserter
förtjänstfulle Rikard Faltin (f. 1835). Hvad
landet och hufvudstaden emellertid saknade, ett
musikkonservatorium och en modern konsertorkester,
uppnådde man omsider genom stiftandet af Helsingfors’
musikinstitut och Filharmoniska sällskapets orkester,
båda från 1882. Musikinstitutets förste direktor
blef Martin Wegelius (1846–1906), som med stor
hängifvenhet organiserade och förestod anstalten,
och orkesterns dirigent blef Robert Kajanus (f. 1856),
som fortfarande står i spetsen för densamma och
kan sägas ha skapat hela det rika konsertlif, som
numera blomstrar i den finska hufvudstaden. Medan i
musikinstitutet kammarmusiken odlats och de fleste
yngre finska tonsättare, pianister och sångerskor där
fått sin första utbildning, har orkestern vinnlagt
sig om ett konstnärligt utförande af äldre och nyare
mästerverk på instrumentalmusikens område. Med sin
"sinfonikör" har Kajanus dessutom utfört flera
stora oratoriekompositioner, bl. a. Beethovens
"Missa sollemnis". Nämnda orkesters betydelse
för danandet af det yngsta Finlands instrumentala
tonsättartalanger är mycket stor. Landets störste
moderne kompositör Jean Sibelius (f. 1865) har med
Helsingfors’ filharmoniska orkester kreerat en lång
rad af orkestertonsättningar, hvilka kunna sägas
inleda en ny era i den finska musikens historia. Han
var den förste, som ställde sina tonsättningar på
verkligt finsk-nationell grund, sålunda skapande en
säregen ton, ytterst besläktad med den åldriga finska
runosångens. Begåfvade nationella tonsättare äro äfven
Armas Järnefelt (f. 1869), Oskar Merikanto (f. 1868),
Erik Melartin (f. 1875), Ernst Mielck
(1877–99), Selim Palmgren (f. 1878) m. fl. Den, som
tidigast inspirerades till orkestrala tonsättningar
med poetiska motiv ur den finska nationaldikten
"Kalevala", var Kajanus, ehuru hans kompositioner
bära ett starkt wagnerskt tycke. Sibelius däremot
förråder en fullkomlig originalitet i sina stora
verk med finsk-nationella ämnen, och äfven de
nyssnämnde yngre tonsättarna sträfva att anslå en
egen finsk ton. Raden af finska sångerskor, som äfven
i utlandet skapat sig ett namn, är stor; exempelvis
må nämnas Johanna v. Schoultz (1813–63), Ida
Basilier-Magelssen (f. 1846), Hortense Synnerberg
(f. 1856), Alma Fohström (f. 1856), Aino Ackté
(f. 1876), Ida Ekman (f. 1875), Maikki Järnefelt
(f. 1871), Adée Leander-Flodin (f. 1873). Af sångare
må nämnas Filip Forstén (f. 1852) och Hjalmar Frey
(f. 1856), af instrumentalister pianisterna Alie
Lindberg (f. 1849), <ps>Karl Ekman</sp> (f. 1869) och Sigrid
Sundgrén-Schnéevoigt (f. 1878), violoncellisten
Georg Schnéevoigt (f. 1872), ännu mer bekant som
orkesterledare, samt violinisten Johan Lindberg
(f. 1837). Af stor betydelse för musiklifvet i
landet ha Finska operan och de af Armas och Maikki
Järnefelt åvägabragta Wagnerföreställningarna
varit. Studentkörsällskapen M. M. och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
