Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 293-294 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Diligensförbindelser finnas icke, utan fortskaffas de resande
med hållskjuts. Det åligger fastighetsegarna att hålla
hästar och åkdon i beredskap på gästgifverierna,
hvilka förekomma vid de flesta landsvägar till ett
sammanlagdt antal af 1,234 (år 1903) och på 8 à 25
km. afstånd från hvarandra. Antalet utgående skjutsar
utgjorde 1903 310,000 mot 649,000 1882. Landsvägarnas
underhåll samt brobyggnadsskyldigheten åligga
fastighetsegarna. På senare tiden ha dessa nästan
öfverallt öfverlämnat sitt åliggande att fortskaffa
de resande med hållskjuts åt entreprenörer,
hvilka för sitt åtagande erhålla en ofta betydande
penningersättning af de skjutsningsskyldige. – Ehuru
sjökommunikationen måste upphöra under en del af
den långa vintern, har dock sjöfarten, till följd af
landets långa kuststräcka och rikedom på insjöar, en
utomordentlig betydelse såsom kommunikationsmedel. Den
anmärkningsvärdaste kanalen är Saima kanal (öppnad
för trafik 1856, 59 km. lång), som vid Viborg förenar
Finska viken med de betydande Saimavattendragen. Andra
kommunikationsleder äro Pielis kanal (öppnad 1879),
som möjliggjort ångbåtstrafik mellan Pielisjärvi
sjö och Saimavattnen förbi Joensuu stad, Konnus
och Taipale kanaler, i farleden mellan Nyslott
och Kuopio, Lembois kanal, mellan Tavastehus och
Tammerfors, samt Vesijärvi kanal, mellan Päijänne
och Vesijärvi sjö. Till dess strand leder en
bibana från järnvägen mellan Helsingfors och
Petersburg samt en smalspårig bana från Lovisa
stad. – Järnvägar. Järnvägen mellan Helsingfors och
Tavastehus, den första, som byggdes i F., öppnades
för trafik 17 mars 1862. Sedan har järnvägsbyggandet
fortsatts med ifver. Följande tabell visar det finska
järnvägsnätets och trafikens tillväxt.

År	Nätets längd i km.	Inkomster i mill. mark	Utgifter i mill. mark	Mill. personkm.	Mill. godstonkm.
1863	110	0,6	0,6	–	–
1873	492	3,8	3,0	44	27
1883	1,158	7,6	5,3	68	59
1893	2,098	13,4	9,1	132	146
1903	2,962	30,2	24,6	382	378
1905	3,329	31,7	28,3	426	351

1903 fullbordades Uleåborg–Torneå-banan, hvarigenom
finska järnvägsnätet kommit i beröring med gränsen
mot Sverige. 1906 års landtdag beslöt nya järnvägar
af sammanlagdt omkr. 380 km. längd, bl. a. en
bana från Kemi längs Kemi älf till Rovaniemi under
polcirkeln. Utom de på kartan (se denna) upptagna
järnvägarna, skall äfven en bana från Östmyra
till städerna Kaskö och Kristina börja byggas 1909
eller 1910. Af järnvägsnätets hela längd upptogos
1905 endast 283 km. af privatbanor. Sammanlagda
anläggningskostnaden (222 mill. mark.) jämte
nybyggnadskostnader och kostnaderna för senare ökad
rörlig materiel, d. v. s. hela kapitalvärdet,
uppgick för alla statsbanorna 1905 till 330
mill. mark. 1897 infördes en betydlig nedsättning
i biljettprisen, hvilket omedelbart framkallade en
stark trafikstegring.

Postväsendet är en finsk statsinstitution. F. är
medlem af världspostföreningen och har sedan 1881
sitt postväsen ordnadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med förhållandena i andra europeiska länder. Antalet
postanstalter utgjorde 1896 743 och 1906 1,523;
tjänstepersonalen växte samtidigt
från 1,864 till 4,346 pers. Hela antalet befordrade
postförsändelser utgjorde 1897 31 mill. och 1906 83
mill. Antalet enkla bref har under denna tid vuxit
från 12 till 22 mill., antalet postkort från 1,6
till 9,0 mill., korsbanden från 2,5 till 5,0 mill.,
paket från 0,2 till 0,5 mill., rekommenderade
och assurerade försändelser från 1,0 till 1,8
mill. o. s. v. Antalet genom posten rekvirerade
tidningar och tidskrifter utgjorde 1897 13,3
mill. och 1906 44,5 mill. nummerexemplar. Värdet
för genom posten befordrade försändelser jämte
förskott och anvisningar utgjorde 1897 188 och 1906
323 mill. mark. 1897 utgjorde postens inkomster 2,6
och utgifterna 2,2 mill. mark; 1906 hade inkomsterna
stigit till 5,3 och utgifterna till 4,2 mill. mark. En
postsparbank finnes.

Telefonväsendet. Näst efter posten intager numera
telefonväsendet i F. främsta rummet såsom hjälpmedel
för meddelandens befordran. Telefonen gjorde sitt
inträde i F. år 1882, då telefonnäten i Helsingfors
och Åbo öppnades för användning med till en början
blott resp. 100 och 30 abonnenter. Numera äro F:s
alla städer försedda med lokala telefonnät, hvarjämte
telefonen omslutit äfven kringliggande landsorter
och ett vidsträckt interurbant telefonnät uppkommit,
som numera med hvarandra förbinder landets nästan
alla städer och viktigare orter. Telefonväsendet
är helt och hållet ett verk af den enskilda
företagsamheten och upprätthålles af bolag och
s. k. telefonföreningar. I Helsingfors (antal
inv. år 1890 65,500 och 1905 117,000) var antalet
telefonabonnenter 1890 1,402 med 3 mill. samtal per
år, 1898 2,821 med 6,7 mill. samtal samt 1905 5,478
med 13,6 mill. samtal. Enahanda bild af en snabb
utveckling företer telefonväsendet äfven å andra
orter. Därtill har icke litet bidragit det billiga
priset; i Helsingfors utgör årsafgiften mellan 60
(med egen apparat) och 90 mark; i de mindre städerna
växlar det mellan detta pris och 10 mark. Sammanlagda
längden af F:s telefonledningar var vid 1905 års slut
61,491 km.

Elektriska telegrafväsendet i F. räknar sitt upphof
från orientaliska kriget (1853–56). Olägenheterna af
den i början af kriget begagnade optiska telegrafen
föranledde ryska regeringen att 1855 anlägga en
elektrisk telegrafledning mellan Petersburg och
Helsingfors samt att kort därefter utsträcka denna
linje till Åbo. Ursprungligen var den afsedd endast
för krigsbehof, men inom kort uppläts den äfven
för enskild korrespondens, till en början på ryska
samt andra utländska språk (från 1858 på svenska och
senare jämväl på finska). Den elektriska telegrafen –
järnvägstelegrafen undantagen – tillhör fortfarande
ryska statsverket. Stationer finnas i samtliga städer
äfvensom i en del landsorter. Till allmänhetens
betjänande funnos 1907 61 telegrafanstalter
(inberäknadt järnvägsstationerna 293), linjernas
längd var 4,950 och trådlängden 9,583 km. (däraf 197
km. kablar). Två underhafskablar äro af Det store
nordiske telegrafselskab sträckta från Nystad
till Grisslehamn. Dessutom är en kabel sträckt
mellan fasta landet och Åland samt därifrån till
Grisslehamn. Den ryska elektriska telegrafen i F. hade
1899 en linjelängd af 4,901 km. och en trådlängd af
9,079 km. Den längs de finska järnvägarna inrättade
telegrafen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>