Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filosofiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satser därur. Längre fram utvecklade sig en mängd
doxografier, där skildringar af eller anekdoter
ur filosofernas lif spela hufvudrollen. Tiedemann
(1791) och Degérando (1822) börja mera kritiskt
behandla systemens betydelse. Hegel såg en logisk
ordning, en förnuftets utveckling i enlighet med dess
inneboende begreppsinnehåll, i den tidliga ordningen,
något som, hvad det förra beträffar (insikten i
den pragmatiska förklaringens nödvändighet), gjorde
det, som varit blott ett brokigt virrvarr eller en
krönikartad framställning, till en vetenskaplig
filosofiens historia, en vetenskap af relativt
själfständig natur. Förväxlingen af den logiska och
den kronologiska ordningen var ett fel af Hegel,
beroende på förbiseende af andra synpunkter, hvarom
mera nedan. Filosofiens historia har flera uppgifter:
1. den filologiska, rent berättande, 2. den specifikt
historiska och 3. den kritiska. Den första innebär
ett framställande af hvad filosoferna lärt; för denna
uppgifts fyllande fordras källforskning i form af
källkritik och direkta källstudier m. m. Den specifikt
historiska uppgiften är att förklara systemen, hvarvid
dels den pragmatiska synpunkten (sammanhanget med
föregående och eventuellt samtida system), dels den
kulturhistoriska (sammanhanget med systemets öfriga
kulturella betingelser, dess kulturella miljö), dels
slutligen den individuella psykologiska synpunkten
(sammanhanget med den filosoferande individen) kommer
i fråga. Slutligen fordras en kritisk behandling af
filosofemen dels hvar för sig, dels i sammanhanget
sinsemellan. Det förra betraktelsesättet blir en
värdering efter logisk konsekvens (principens
identitet med sig själf fordras) och historisk
fruktbarhet, hvarvid naturligen filosofihistorikerns
egen filosofiska åsikt principiellt bör - så godt
det är möjligt - hållas undan.
Filosofiens historia har 3 hufvudperioder: den
antika, omkr. 600 f. Kr.-529 e. Kr., den medeltida,
omkr. 100 e. Kr.-1640, då Cartesius grundlade den
sista perioden, den nya filosofien. Tiden 1440-1640
bildar öfvergång från medeltidens till den nya tidens
filosofi och kallas renässansens tid.
Såsom belysande det pragmatiska förklaringssättet,
hvarom ofvan talats, är den grekiska filosofiens
utveckling t. o. m. Aristoteles lämpligast att
anföra.
Thales (omkr. 600 f. Kr.) och hans skola,
den miletiska, formulerade det filosofiska
problemet om det obetingade ena i all växling och
mångfald på naivt materialistiskt sätt så: hvad
är urämnet? Detta fattades än såsom ett bestämdt
empiriskt ämne, än bestämdes det såsom ett oändligt
något, hvarur världen utvecklar sig. Men urämnet
måste, då det angafs blott genom en kvalitet, själft
drabbas af växlingen, något som strider mot dess
begrepp. Motsägelsen i denna filosofi framkallade
motsatsen mellan Herakleitos (omkr. 500 f. Kr.). af
grekerna kallad "den dunkle", som fattade växlingen
som det sanna och varaktigheten såsom tillfällig
och skenbar, och eleaterna, som antogo
mångfalden och växlingen vara blott sken (utan att
dock ur någon grund kunna förklara skenet). Denna
motsättning ville förmedlingsfilosoferna försona
genom att fatta principen såsom mångfaldig och rörlig,
hvarigenom mekanistiska system uppkommo. Viktigast i
denna förmedlingsfilosofi äro atomistiken
(Demokritos) och pytagoreismen, genom hvilkas förening
i långt senare tid skapats den matematiska
naturvetenskapen. Sofisterna uppträdde emellertid och drogo
med blicken vänd på mångfalden af olika filosofiska
"meningar" den slutsatsen, att människan ej kan skilja
sant och falskt, ja, att ingen sådan skillnad finnes,
hvaraf följer, att heller ingen skillnad finns mellan
godt och ondt. Individualismens fulländning gör allt
till tillfällig privatsak, makt är rätt. Häremot
liksom också mot den naiva tron på den sedliga och
kunskapliga allmängiltighetens härkomst ur en yttre
auktoritet uppträdde Sokrates (4G9-399 f. Kr.),
den andliga "nykterhetens entusiast", och uppvisade,
att vi i förnuftet såsom förmåga af begrepp ega ett
verkligt vetande, som ock är norm för det rätta
handlandet och sålunda identiskt med det goda (=
det yttersta ändamålet eller det, som alla ytterst
vilja och i förhållande hvartill allt annat "viljes"
såsom medel allena). Härmed är teoretisk och praktisk
rationalism uttalad. Men om det goda är vetandet om
det godas begrepp, så återstår att ange det innehåll,
som detta begrepp har. Platon, Sokrates’ lärjunge,
finner ett sådnnt i de eviga, andliga och systematiska
idéerna eller objektiva begreppsmnehallen. Men dessa,
tänkta såsom något väsentligt annat än den gifna
verkligheten, kunna föga bättre än eleaternas rena
"vara" förklara sinnevärlden. Därför vill Aristoteles,
Platons lärjunge, ur denna inducera idéerna, af honom
kallade "former", och betraktar dessa ej såsom skilda
från sinnevärlden, utan såsom tillsammans med materien
bildande det i sanning varande, de individuella
tingen. Den efteraristoteliska filosofien är
moralfilosofi och senare religionsfilosofi. I denna
senare har individen insett sin oförmåga att genom
sin egen kraft vinna det goda eller att blifva god,
och så är senantikens filosofi, genomsyrad som den är
af orientaliska läror, i sin asketiska vändning från
världen befryndad med den uppspirande kristendomen.
Medeltidens filosofi är blott en från platonismen
och Aristoteles lånad form åt och systematisering af
kristen tro (skolastiken), en trons tjänarinna.
Cartesius (1596-1650) grundlägger den nyare
filosofien, hvars förnämsta representanter i öfrigt
till 1800-talets början äro: på kontinenten de
dogmatiske rationalisterna Spinoza och Leibniz, inom
den engelska filosofien de psykologiske empiristerna
Locke, Berkeley och Hume, hvilken sistnämnde
ledde bägge riktningarna till skepticism.
Kant (1724-1804) har med sin "Kritik der reinen
vernunft" upphöjt rationalism och empirism i en
högre enhet, han är den förste verkligt kritiske
filosofen, som grundar filosofien på en analys af hela
kunskapsbegreppet, ej blott på dess psykologiska
sida. Härur utvecklar sig en kritisk metafysik
med Fichte, Schelling, Hegel och Herbart
som de förnämste filosoferna, alla gående i olika
riktningar. Hegels filosofi var länge allhärskande,
delades snart i en höger- och en vänsterriktning, den
senare företrädd af bl. a. den betydande Feuerbach,
materialist och religionsfilosof, den förra af
bl. a. Lasson.
Mot den högt drifna, konstruerande spekulationen kom
en stark reaktion, hvars förnämsta representanter
voro de bekante grofmaterialisterna Vogt,
Buchner och Moleschott (omkr. 1800-talets midt). Andra
fordrade återgång till Kant (Liebmann, Lange
m. fi.). Comte utförde Humes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
