Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fersen, Fredrik Axel von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden var inne för det stora reformförsöket. F. stod
inför sitt lifs största uppgift, men det visade
sig nu, att han ej var mannen att genomföra en
reform. Kanske han skrämdes af minnena från 1756
eller fruktade att förlora makten öfver sitt eget
parti eller tvekade att sätta i gång en förändring,
hvars slutliga resultat han ej kunde beräkna. F:s
försiktiga och konservativa väsen var icke egnadt
till reformatorns eller revolutionsmannens roll,
och hans doktrinära, halft republikanska läggning
kunde ej medgifva någon verklig entusiasm för en
sådan uppgift som att regelbinda friheten genom en
ökad konungamakt - allra helst då hans eget parti
nu ånyo var vid makten. På F:s yrkande uppsköts
reformen till riksdagens slut. Detta var ett svårt
fel. Den gynnsamma tiden gick förbi, och sedan
väl mössorna hämtat sig från öfverraskningen och
hattpartiets enighet åter satts i fråga genom de
ekonomiska striderna, var utsikten för en verklig
författningsreform i själfva verket förbi. Ett förslag
till sådan kom visserligen fram genom de förenade
utskott, som fått en obestämd fullmakt att granska
författningen, men äfven detta moderata reformprojekt,
den s. k. akten om personlig säkerhet och säkerhet
om eganderätten, föll i stånden. Ej ens hattarnas
djupa led synas ha troget stödt detsamma. Därmed
var det tydligt, att ständerna själfva ej mäktade
reformera statsskicket, och F:s anseende hade lidit
stort afbräck. Visserligen förblef han fortfarande
hattpartiets främste man och stod till utseendet på
bästa fot med hofvet, men hans råd hade icke längre
samma betydelse. När efter Gustaf III:s uppstigande
på tronen mössorna ånyo vid riksdagen 1771-72 grepo
makten, framträdde F. åter såsom en af hattarnas
trogna kämpar, men han själf stod utan positivt
program, kämpade mera matt än förut och lämnade,
så snart kröningen var öfver, den hopplösa riksdagen
för att i stillhet se tiden an på sina gods. F. stod
också alldeles utanför den berömda statskupp, som 19
aug. 1772 med ens gjorde slut på ständerväldet och
införde en ny författning. Han såg denna händelse
knappast med någon verklig glädje, men han insåg
dess nödvändighet. På konungens kallelse skyndade
han villigt att ställa sig såsom rådgifvare vid
sidan af prins Fredrik Adolf, som hade uppdraget
att i Östergötland och närgränsande landskap trygga
revolutionens framgång, och förmåddes äfven, ehuru
mera motsträfvigt, att inträda i riksrådet, dit han
inkallades dagen efter revolutionen, för att med
sitt anseende stödja den nya regeringen. I denna nya
ställning förblef F. icke länge. Han märkte snart
nog, att han var blott en dekoration; något verkligt
inflytande kom honom ej till del, och då konung
Gustafs benägenhet att draga ärendenas afgörande
från rådet till kabinettet blef allt uppenbarare, tog
F. redan i mars 1773 det uppseendeväckande steget att
utträda ur rådet, ehuru ställningen var mer än vanligt
farlig och kräfde enighet och samverkan, om de hotande
anfallen utifrån skulle kunna undgås. Säkerligen
afsåg F. att bevara sina händer mera obundna för
att kunna från en oberoende ståndpunkt öfva friare
kritik, om utvecklingen gick i alltför despotisk
riktning. Otvifvelaktigt bidrog också till brytningen
saknaden af personlig sympati mellan den ärelystne,
opålitlige och flärdfulle konungen och den gamle
kärfve och maktlystne partichefen.
F:s roll under den gustavianska regimen blef den
att såsom oppositionens främste ledare kämpa för
en konstitutionell utveckling af författningen,
och han var i själfva verket konung Gustafs främste
motståndare i den följande inre striden. I denna
egenskap har F. representerat en nödvändig och djupt
rotad idé, som ej fick motståndslöst trängas tillbaka,
och han har drifvit sin opposition i fosterländskt
syfte och med orubblig tro på dess berättigande. Men
visserligen kom han under stridens tillspetsning
på 1780-talet att skatta åt sin vanliga envishet
och dogmatism och förbisåg stundom det berättigade i
konungens ståndpunkt eller det farliga i rikets yttre
läge. Det kan ej heller nekas, att F. otillbörligt
gaf efter för den inom adeln växande personliga
bitterheten mot konungen och hans män, satte alltför
villig tilltro till de förklenande och illvilliga
ryktena och bidrog med sin auktoritet att sprida
dem. Redan vid riksdagen 1778-79 framträdde denna
opposition mot konung Gustaf, och F. själf utkastade
den första stridshandsken, då han väckte frågan
om instruktion för bankoutskottet. Men ännu var
oppositionen mycket moderat, och F. själf bistod
konungen i riksdagens hufvudfråga, realisationens
häfdande. Helt annorlunda tedde sig konflikten
vid 1786 års riksdag. Oppositionen var då vida mera
spridd, fördjupad och berättigad, och F. hade triumfen
att tillfoga konungen en rad af svåra parlamentariska
nederlag, som ådagalade missnöjets styrka och
syftade att tvinga konungen in på nya vägar. Men
F. sökte på samma gång tillbakahålla oppositionens
yngre, ifrigare element, varnade dem att gå allt
för bröstgänges till väga och afvisade bestämdt
de alliansanbud, som gjordes af ryske ministern
Markov. För denna moderation och fosterländska
besinning insatte F. i viss mån sin ledarställning,
och från denna riksdag framträdde en viss brytning
inom oppositionen mellan den mera moderata och den
mera hänsynslöst aggressiva riktningen. F. förblef
också under de närmast följande åren främmande för
oppositionens förbindelser med Ryssland. Sedan ryska
kriget 1788 brutit ut - ett krig, som han ansåg
olagligt och riksfördärfligt -, sympatiserade han
otvifvelaktigt med officerarnas planer att framtvinga
fred, riksdagskallelse och konstitutionella reformer,
men han ogillade Anjalamännens hänvändning till ryska
kejsarinnan. När så 1789 den afgörande kampen mellan
konungadöme och adel förestod vid den nya riksdagen,
var F. åter i främsta ledet af oppositionens tätt
slutna skara på riddarhuset. Hans och de öfriga
oppositionschefernas häktning vid den nya statskupp,
som följde i februari 1789, satte honom emellertid
redan några veckor efter riksdagens början utanför
den parlamentariska kampen. Därmed var det slut på
F:s politiska bana. Hans ålder manade honom också
att draga sig tillbaka. De nya erfarenheter, som den
franska revolutionen gaf, blottade det onaturliga i
den förbittrade kampen mellan konung och aristokrati
och måste hos en så konservativ aristokrat som
F. väcka besinning. F. var också alldeles främmande
för konungamordet, och han skyndade att uppvakta
den döende monarken för att betyga sitt ogillande
af attentatet. Helt säkert började det gå upp för
den gamle partihöfdingen, att en ny tid var kommen
och att för dess väldiga reformkraf den gamla kampen
mellan adel och konungadöme, som varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
