Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fars - Fars l. Farsistan - Farsalos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
otrohet mot deras äkta män. Kvinnorna äro alltid
framställda som sinnliga, lögnaktiga, trätgiriga,
härsklystna, männen som beskedliga stackare,
hvilka på ett eller annat sätt bedragas. Ofta är
det en präst eller en munk, som är älskare. Tonen
är nästan alltid ytterst grof, men ej sällan kvick
och ger en god föreställning om tidens råbarkade
samtalsspråk. Karaktärsskildring i högre mening
finnes icke; farsen rör sig endast med några
konventionella typer. Många af dessa franska farser
äro emellertid i sin art ytterst kvicka och fulla af
komik. Såsom mästerverket betraktas L’avocat Pathelin
(omkr. 1470). Då renässansen 1549 inbröt öfver
Frankrike, vände sig Plejaden (se d. o.) äfven mot
farserna. Dess egna lustspel efter klassiskt mönster
voro emellertid ännu öfvervägande farser. Icke
ens när de glada sällskapen omkr. 1580 upphörde
att utöfva sin verksamhet, utdog farsen. I början
af 1600-talet fanns i Paris på Hotel de Bourgogne
(den äldsta stående teatern i Frankrike) ett mycket
berömdt sällskap af farsörer, hvilka ofta åtnjöto
äran att spela inför Henrik IV själf. De bekantaste
af dessa typer voro Turlupin, Gaultier-Garguille
och Gros-Guillaume. Redan vid denna tid rönte den
franska farsen inverkan från den italienska farsen
och commedia dell’arte. Den höll sig som härskande
lustspelsform ända fram till Molières dagar. Många
af dennes lustspel, t. ex. "Le médecin malgré lui",
"Le malade imaginaire" m. fl., äro intet annat
än farser. Molière införde emellertid det högre
lustspelet med djupare karaktärsskildring. Likvisst
fortlefde alltjämt den konstlösare komiska
situationsbild, som farsen är, och den har ännu i
våra dagar representanter. Men liksom den redan under
medeltiden uppträdde i många former och under skilda
namn, så äfven i våra dagar. Under namnen vaudeville,
comédie-vaudeville, vaudevillerevue, fantaisie
o. s. v. döljer sig ofta helt enkelt en fars.
Från Frankrike har farsen sedan spridt sig till
andra länders litteratur. I Tyskland uppträder
den under 1400- och 1500-talen under namnet
Fastnachtsspiel. Äfven i England uppfördes liknande
stycken redan på Edvard I:s tid (1272- 1307); genren
höjdes sedan litterärt, hufvudsakligen af John
Heywood, som tillhörde Henrik VIII:s hofhållning
(1509-47). Den undanträngdes emellertid redan under
den Elisabetska tiden af Shaksperes och hans samtidas
romaneska lustspel samt af Ben Jonsons antikiserande
karaktärskomedier. I Italien funnos vid slutet
af 1400-talet många sällskap och författare, som
intresserade sig för farsen. Den uppgick emellertid
på 1500-talet i commedia dell’ arte. Likaledes
utgör farsen en bestämd del i den spanska teaterns
repertoar; den gick där länge under namnet entremesas.
Litt.: E. N. Viollet Le Duc, "Ancien théâtre français"
(10 vol.), Fournier, "Le théâtre français avant
la renaissance" (1873; 2:a uppl. 1880), Mabille,
"Choix de farces" (1872-73), Le roux de Lincy och
Michel, "Recueil de farces" (1837), P. Lacroix,
"Recueil de farces, sotties et moralités", Picot och
Nyrop, "Nouveau recueil de farces françaises des
XV. et XVI. siècles" (1880), Petit de Julleville,
"Les comédiens au moyen âge" (1885), "Répertoire
du théâtre comique en France au moyen âge" (1886),
"La comédie au moyen age" (s. å.), O. Levertin,
"Studier öfver fars och farsörer i
Frankrike mellan renaissancen och Molière" (1888),
Mortensen, "Medeltidsdramat i Frankrike" (1899), och
Jacobson, "Det komiske dramas oprindelse og udvikling
i Frankrig for renaissancen" (1903). J- M-
Fars 1. Farsistan (fordom Persis), provins
i södra Persien, begränsad i s. af Persiska viken,
in. v. och n. af Arabistan, Isfahan och Jesd och
i ö. af Kirman. Areal omkr. 137,700 kvkm. F. är,
med undantag af vägen mellan Buschir, Schiras och
Jesd, en af de ofullständigast kända trakterna i
Persien. I fysiskt afseende delar man landet i tre
regioner: Garmsir l. Deschtistan ("varmt område"),
det ökenartade kustlandet längs Persiska viken,
Tengsir eller Tengistan ("passens land"), omkr. 1,000
m. ö. h., och Serdsir l. Serhad ("kallt område"), det
inre höglandet (1,500-2,000 m. ö. h.), som genomskäres
af flera höga, med hvarandra parallella bergskedjor,
hvilkas sluttningar bära skog. Den högsta toppen
är Kuh-i-Buhl (4,320 m.). De mellan dessa kedjor
liggande dalarna och slätterna äro af persiska
skalder prisade för sin skönhet och i allmänhet mycket
fruktbara. F. har många, men små floder. Några af dem
flyta till kusten, såsom Prestaf och Sefid-Rud, andra
förlora sig i stora saltsjöar, som sakna aflopp. De
största bland dessa sjöar äro Niris (Deria-i-Nemek
l. Deria-i-Niris, fordom kallad Bachtegan, 1,550
m. ö. h.), i hvilken floden Bendemir utfaller,
samt Mahalu, i hvilken Schirasslättens vattendrag
utmynna. Produkter: ris, dadlar, oliver, vin, bomull,
tobak, koschenill, silke samt rosor, af hvilka
beredes rosenolja. Befolkningen, hvars antal ej ens
approximativt kan uppgifvas, tillhör, med undantag af
några invandrade arabstammar, den iranska familjen. I
F., liksom i det öfriga Persien, sönderfaller den i
två klasser: den bofasta stads- och bybefolkningen
samt nomader i bergstrakterna. Den senare klassen är
den talrikaste och består hufvudsakligen af lurer,
som delas i två grupper: bach-tijarer, till hvilka
kuhgelurerna höra, och feili. De uppgifvas räkna
inalles 18,000 familjer. Dessa stammars språk är
persiska, men en dialekt, som märkbart skiljer sig
från skriftspråket. - De viktigaste städerna äro
hufvudstaden Schiras och hamnstäderna Buschir och
Bender Abbas. - F. har större historiskt intresse än
någon annan provins i Persien. Där regerade Kyros,
grundläggaren af den persiska monarkien. Därifrån
har namnet Persien utgått, som sträckt sig
öfver hela Iran; där är, med ett ord, nationens
urhem. Där ha också de forna nationella dynastierna,
akemeniderna och sasaniderna, efterlämnat de flesta
minnesmärkena, i Persepolis, Istakar, Nak-i-Rustem,
Darab m. fl. ställen, som ännu kräfva forskares
undersökningar.
Farsalos (grek. (Pägoalos,
lat. Pharsalus,nygrek. Fersala), stad i grekiska
landskapet Tessalien vid floden Enipeus, bekant
genom den för världens öde afgörande drabbning, som i dess
närhet utkämpades mellan Caesar och Pompejus (48
f. Kr.) samt slutade med den senares fullständiga
nederlag.
 |
| Drachme från Farsalos, med Athenas hufvud på åtsidan. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
