Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eystein l. östen - Falander, Sven Hakvin - Falander, Ida Amanda Maria - Falang - Falangstär - Falaris - Falascha - Falb, Rudolf - Falbala - Falbe Hansen, Vigand Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon tid biträdt Hernqvist. F. utgaf
Korta anmärkningar öfver den nyligen
utgifna boskapsmedicine och Baron Sinds
konst at väl inrätta betsel (1774).
S-g.
Falander, Ida Amanda Maria, gravör i trä, f. i
Stockholm 6 sept. 1842, blef 1865, då "Ny illustrerad
tidnings" ateljé upprättades, lärjunge af E. Skill
och förestod nämnda ateljé 1874 -77. F. vistades
någon tid i London 1870 och arbetade därunder
åtskilligt för "The graphic’s" räkning. Hon har
förnämligast utmärkt sig på porträttgravyrens
område, men har äfven utfört förträffliga andra
gravyrer, efter målningar och handteckningar.
-rn.*
Falang, grek. falanx, lat. phalanx. 1. Krigsv.,
i de gamla grekiska härarna ursprungligen hvarje i
djup uppställning ordnad slaghop utan afseende på
dess sammansättning i öfrigt. Sedermera nyttjades
benämningen endast för den tungrustade och till fots
stridande slaghopen. Ryktbarast blef den af Filip
II i 4:e årh. f. Kr. uppfunna och af Alexander den
store fulländade macedonska falangen, hvilken under
de näst följande århundradena mestadels gaf utslaget
i drabbningarna. Beväpningen utgjordes af hjälm,
en stor sköld, ett kort svärd och såsom hufvudvapen
den långa macedonska lansen (sarissa) af i medeltal
16 (minst 14 och högst 18) fots längd. Falangens
djup var stundom blott 8, gemenligen 16 och någon
gång ända till 32 man. Om dess storlek och inre
sammansättning saknas tillförlitliga uppgifter. Enligt
vissa beräkningar skall den i sitt största omfång och
såsom fulltalig ha utgjorts af 16,384 man, således
vid 16 mans djup med en front af 1,024 man. Dock synes
namnet falang ha gifvits äfven åt hvar och en af denna
stora slaghops fyra lika stora underafdelningar om
4,096 man. Vid angrepp fällde de fem främsta leden
sina lansar, hvilkas spetsar alla nådde framför
fronten. De bakre leden kunde icke omedelbart göra
bruk af sina vapen, men därigenom att hvarje man
i dessa led stödde sin framåt lutande lans mot den
närmast framför ståendes skuldra bidrogo de till
sammanhållningen i det hela och till ökandet af den
tätt slutna massans stötkraft, hvilken skildras såsom
oemotståndlig. Häri låg falangens styrka, dess svaghet
åter i bristande rörlighet och förmåga att lämpa sig
efter växlande förhållanden. Genom öfverlägsenhet i
sistnämnda afseende var det som de romerska legionerna
under Æmilius Paullus lyckades besegra den macedonska
slagordningen (vid Pydna, 168 f. Kr.). Dock berättas
det, att denne vid första åsynen af falangen gripits
af en skräck, som han sedan ej kunde glömma. - Två
falanger, förbundna till en taktisk enhet, kallades
difalangia och befälet öfver en sådan difalangarchia.
A. M. A.
2. Anat., de skilda småben, af
hvilka fingrar och tår bestå.
G. v. D.
Falangstär, fr. phalanstère (af falang, se d. o.),
i Fouriers socialistiska system benämning på
den jättebyggnad, som skulle utgöra bostad och
arbetslokal för en "falang", d. v. s. ett samhälle
af 400 familjer. Se därom Fourier, F. M. Ch., och
Considérant. Jfr Familistär.
Falaris (grek. (pdlagig, lat. Phalaris),
envåldshärskare i Akragas (Agrigentum) på Sicilien
(omkr. 565-549 f. Kr.), dit han hade invandrat från
Astypalaia. I egenskap af hufvudman för en
tempelbyggnad lyckades han med tillhjälp af en väpnad
arbetarhop tillvälla sig en våldsmakten i Akragas,
hvarefter han småningom underkufvade åtskilliga
kringliggande städer. Sitt sålunda grundade välde
sökte han trygga genom en rad af våldshandlingar, men
blef under ett upplopp offer för folkets raseri. F. är
en bland de förste grekiske "tyranner", hvilka
gjort denna benämning i så hög grad förhatlig. Såsom
exempel på hans grymhet brukar i synnerhet omtalas
den ihåliga, af Perillos förfärdigade koppartjur,
i hvilken de, som drabbades af hans onåd, blefvo
lefvande brända. Dock hyste man redan under forntiden
tvifvel om trovärdigheten af denna berättelse,
hvilken sannolikt står i förbindelse med den af
fenicierna på Sicilien införda Molokskulten. Under
F:s namn finnes en samling af 148 bref, hvilka
dock af Bentley (se denne) bevisats vara oäkta
och sannolikt härröra från Antoninernas tidehvarf.
A. M. A.
Falascha (eng. Falasha), "landsflyktige", ett folk,
som bor omkring Tana-sjön och äfven i andra delar
af Abessinien. De ha flera judiska religiösa bruk och
påstå sig vara komna från Jerusalem. Detta betviflas
likväl, då de i utseende och språk ej skilja sig
från agauerna, hufvudfolket i Abessinien. De
kunna ej hebreiska. De lefva af jordbruk och
industri. Sålunda utöfva de det i Abessinien föraktade
smedsyrket. Folket lär numera icke räkna mer än 10
à 20 tusen medlemmar. Under medeltiden har det haft
stort politiskt inflytande. (E. N-d.)
Falb, Rudolf, österrikisk hypotesmakare på
väderleksförutsägelsernas område, f. 1838 i
Steiermark, d. 1903, var först katolsk präst,
därefter privatlärare, studerade några år de
fysiska vetenskaperna och öfvergick 1872 till
protestantismen. Han gjorde sig känd genom en
teori (Grundzüge zur theorie der erdbeben und
vulkanausbrüche, 1870), enligt hvilken månens och
solens samverkande attraktion å atmosfären samt å
jordens i glödande och flytande tillstånd stadda
inre skulle på vissa "kritiska dagar" af första,
andra och tredje ordningen (som infalla vid fullmåne
och nymåne) framkalla jordbäfningar, cykloner,
stark nederbörd med hagel, åskväder o. s. v. F:s
teorier, som funnit mycken tilltro bland den stora
allmänheten, ha af vetenskapens målsmän stämplats
såsom haltlösa och bestämdt uppvisats vara oriktiga
(jfr Väderleksförutsägelse). F. utgaf från 1892
årligen "Kalender der kritischen tage" och skref
bl. a. Von den umwälzungen im weltall (1881, 3:e
uppl. 1890; "Stormar och jordbäfningar", 1887), Sterne
und menschen (1882; "Stjernor och menniskor", 1887).
Falbala’, fr. Se Dräkt, sp. 937.
Falbe Hansen, Vigand Andreas, dansk nationalekonom
och statistiker, f. 24 sept. 1841 i Odense, blef 1862
student och 1867 statsvetenskaplig kandidat. 1870
blef han fullmäktig vid statistiska byrån och
1873 dess chef, men var 1877-1902 professor vid
Köpenhamns universitet. Sedan 1893 är han direktör i
försäkringsbolaget Danmark. 1874 var han sekreterare
vid den skandinaviska myntkommissionen, 1875 medlem
af arbetar- och 1878 af sparbankskommittén samt 1887
af landthushållningssällskapets tullutskott. 1881-84
var han medlem af folketinget och hörde där till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
