Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1265-1266 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fahlcrantz, Karl Johan - Fahlcrantz, Axel Magnus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

måleri. Vid sexton års ålder begaf han sig
till Stockholm, kom i lära hos K. teaterns
dekorationsmålare Brusell och skall enligt uppgift
ha åtnjutit någon handledning äfven af Desprez. Ett
år senare blef han lärjunge hos Limnell och besökte
samtidigt konstakademiens skolor. Han egnade sig åt
landskapet, i början handledd af Belanger, som vid den
tiden var landskapsmålaren på modet. 1799 utställde
han första gången i akademien. F. blef 1803 ledamot
af akademien, erhöll 1805 resestipendium, men innan
han anträdt resan, ansökte han om tillstånd att i
stället få använda stipendiet till studieresor inom
landet, hvilken begäran bifölls 1807.

Han utställde
s. å. en stor Utsikt af Djurgården och blef nu erkänd
som Sveriges förnämste landskapsmålare. 1812 blef
F. "medhjälpare i akademiens rådslag", såsom det
den tiden hette, erhöll 1815 professors titel och
fick sig 1819 tillerkänd en efter Martin ledig
professorslön. I den af Götiska förbundet 1818
anordnade konstutställningen deltog F. med många
arbeten, medan han däremot i akademien endast
uppvisade två. Under den pennfejd, som uppstod med
anledning af dessa utställningar, behandlades F. med
stor aktning från båda hållen. Han blef s. å. medlem
af Götiska förbundet och ansågs fortfarande stå
närmare de nya skolorna än den gamla. - I öfrigt flöt
hans lif lugnt och lyckligt framåt. Beställningar
ingingo oupphörligt, så att det kräfdes F:s
ofantliga flit och alstringslätthet för att motsvara
alla dessa fordringar. Under somrarna företog han
utflykter till olika delar af fäderneslandet; 1827
utsträcktes resan till Norge. Sommaren 1829 besökte
han Köpenhamn, hvars k. akademi då kallade honom till
sin hedersledamot. Samma utmärkelse tillföll honom
från Stockholms akademi 1856. I oberoende ställning
och bevarande full mannakraft in i ålderdomen,
fortfor han att måla, oberörd af dagens växlande
tycken och meningar. Ännu vid åttio års ålder grep han
sig an med ett par stora, af konung Oskar beställda
dukar, Gripsholm och Rosersberg. Mot slutet af sin
lefnad målade han en utsikt af Rankhyttan, hvilken
bortlottades - inkomsten anslog konstnären till fonden
för Vasamonumentet i Utmeland.

F:s taflor äro spridda snart sagdt öfver hela
världen. Af hans bästa arbeten, beställda af Karl
Johan, Desideria, Oskar och Josefina, finnas flera
på Stockholms slott och lustslotten, andra inköptes
af Fredrik VI af Danmark, Ludvig I af Bajern
och Nikolaus I af Ryssland samt af de utländska
sändebuden i Stockholm. Nationalmuseum eger två
romantiska landskap och Kalmar slott i månsken
(1835), konstakademien Landskap med vattenfall i
Dalarna (1811), Göteborgs museum två landskap. Han
målade "komponerade" landskap, i synnerhet i sina
yngre dagar, samt utsikter från Sverige och Norge,
ja t. o. m. af Pau - oaktadt han aldrig sett denna
Karl Johans födelsestad (taflan finns på
Stockholms slott). Hufvuddraget i F:s skaplynne som
konstnär visar sig däri, att han uppfattar landskapet
såsom uttryck för en poetisk tanke och att han
till följd däraf sätter stämningen, harmonien, i
främsta rummet. Arten af hans naturåskådning ledde
honom att helst återgifva det allvarliga, högstämda
i den nordiska naturen; dock saknade han ingalunda
sinne för dennas vekare och älskligare sidor. Hans
konstuppfattning, förvärfvad hufvudsakligen genom
studium af landskapets idealistiske heroer - Claude
Lorrain, Ruysdael o. a. - ger honom en bestämdt
utpräglad, originell individualitet. - I tekniskt
afseende genomgick F. en följd af utvecklingar, hvilka
noga sammanhänga med uppkomsten, mognaden och
aftagandet af hans konstnärskap. Hans tidigare arbeten,
till omkr. 1812, äro hållna i en ton, som sväfvar
mellan varmt mörkbrunt och violett; han älskade
under denna period mycket att komponera landskap, och
han svepte dem då gärna i aftonskymningens mystiska
töcken, eller bredde han månljusets fantastiska dagrar
öfver sceneriet. Senare drager färgstämningen mest åt
ljusare violett och blått, konturerna skärpas, och
belysningen ordnas med mästerskap. Från omkr. 1840
ändtligen får grundtonen en ännu högre valör (går
upp mot ljusare rödt), och horisonterna förtona
gärna i varma, klara färger, medan äfven förgrunderna
ljusna. Strängt begränsade och åtskilda äro likväl ej
dessa skeden i hans teknik. För öfrigt har man ofta
med skäl anmärkt, att F:s studium af naturen mer fäste
sig vid totaleffekten än vid enskildheterna, att, med
andra ord, porträttlikhet och skarp individualisering
af företeelserna hos honom fingo vika för harmonien
i färg- och ljusspel. En annan anmärkning gäller det
rent materiella i hans konst, nämligen hans förkärlek
för asfalt och torkfernissa i färgerna, hvilken gjort,
att många af hans verk, särskildt af de tidigare,
starkt mörknat och äfven eljest i förtid skattat åt en
förgängelse, som kunnat undvikas eller uppskjutas,
Flera af F:s taflor ha blifvit mångfaldigade genom
kopparstick och litografier, af K. F. Akrell,
S. H. Petersen (i Danmark), M. G. Anckarsvärd,
Joh. Cardon, J. H. Strömer m. fl.

F. stiftade ej någon skola. Såsom hans ende egentlige
efterföljare kan man räkna G. v. Heideken; äfven
J. F. Julin, K. S. Graffman och K. J. Billmark,
under dennes tidigare skede, kunna räknas till dem,
som hans konst starkast påverkat. Markus Larsson
uppenbarar på sätt och vis andlig frändskap med honom.
-rn. (G-g N.)

2. Axel Magnus F., den föregåendes broder,
bildhuggare, skriftställare, f. 1780 i Stora Tuna
socken i Dalarna, d. 7 okt. 1854 i Stockholm,
kom under senare hälften af 1790-talet till
Stockholm och blef elev af ornamentsbildhuggaren
Per Ljung, som arbetade för k. slottet och ansågs,
jämte B. Masreliez, för den förnämste i sitt
fack. F. utbildade sig under hans ledning till en
framstående konstnär, och hans arbeten, spridda i
hela landet, särskildt i kyrkor, vittna om hans höga
ståndpunkt. Han verkställde äfven en mängd arbeten för
kungl. familjen och modellerade bl. a. formarna till
de praktfulla bronsarbeten af olika slag, hvilka
under Karl XIV Johans tid utfördes för hofvets
räkning. F. blef ledamot af Akad. för de fria
konsterna 1834 och erhöll professors titel. Under
sina sista

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>