Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1261-1262 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fagott - Fagradal - Fagræa - Fagræus, Jonas Teodor - Fagrskinna - Faguet, Émile - Fagus - Faham-blad (Faam-te) - Fahhad - Fahlander, Gustaf - Fahlbeck, Pontus Erland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

angifves vara uppfunnet i början af 1500-talet. Det
verkliga omfånget är från kontra-b till tvåstrukna
ess; den brukliga gränsen uppåt sättes dock
vid ettstrukna b. Noteringen sker liksom för
violoncell. Fagotten hör till de mest använda
orkesterinstrumenten och brukas dels såsom
fyllnadsstämma, dels till basens förstärkning,
dels solo jämte oboe, klarinett och flöjt. Tonen är
på djupet värdig och allvarstung, högre upp mild och
mjuk (instrumentet kallades därför ock förr i tiden
dulcian), högst upp pressad och genomträngande;
den nasalt-gutturala klangfärgen lånar sig äfven
villigt till uttryck för humor. Kontrafagotten
står en oktav djupare, den numera ur bruk komna
kvintfagotten en kvint högre än den vanliga
fagotten. - Fagottist, en som blåser fagott. -
2. Ett rörverk i orgeln, vanligen i 16, stundom i 8
fots ton.

Fagott.

A. L.
(E. F-t.)

Fagradal. Se Fagerdala.

Fagræa Thunb., bot., växtsläkte af fam. Loganiaceæ
med omkr. 20 arter i Ostindien och malajiska
arkipelagen. Blommorna äro saftiga, gula
l. hvita, ofta stora, praktfulla och
välluktande. Invånarna på Fidjöarna träda blommorna
af F. Berteriana på snören, som de bära som
halsprydnad. Den mest bekanta arten är F. fragrans,
ett vackert träd med jasmindoftande blommor, som
ofta odlas i hemlandet. Af detta träd erhålles det
bruna, vackert tecknade, mycket hårda och varaktiga
kungsträet, ett af Burmas viktigaste träslag,
som användes vid byggnad af hus, broar, till
varfpålar och båtankare, hvartill det särdeles väl
lämpar sig, emedan det ej angripes af borrmusslor.
G. L-m.

Fagræus, Jonas Teodor, naturforskare, f. 1729 i
Hvittaryds socken, Kronobergs län, d. 1797, blef
student i Lund 1745, filos. magister därstädes
1751, med. doktor i Uppsala 1758 och stadsläkare i
Alingsås 1759. Där fick han bl. a. i uppdrag att ordna
Alströmerska biblioteket och naturaliesamlingarna
samt utgaf angående detta uppdrag 1768 en
"Berättelse". 1773 åtföljde han kanslirådet Klas
Alströmer på en resa till Tyskland och tillbragte de
senare åren af sin lefnad i dennes hem, sysselsatt
med vården af hans naturaliekabinett och botaniska
trädgård i Göteborg. F. var en kunskapsrik och
arbetsam man (Linné prisade F:s begåfning), som i
synnerhet egnade sig åt studiet af naturvetenskap
och Sveriges geografi (han lämnade bl. a. betydande
bidrag till 6:e uppl. af Tunelds "Geografi"). Hans
vetenskapliga alster bestå mest af uppsatser i lärda
tidningar.

Fagrskinna, "den fagra skinnboken", kallades en i
Köpenhamn förvarad, prydlig pergamentskodex, som
innehöll en samling af norska konungasagor. Dess
egentliga namn var "Nóregs konunga tal", och namnet
F. erhöll den af den isländske lärde Torfæus. Denna
kodex förstördes vid Köpenhamns brand 1728,
men lyckligtvis hade man afskrifter däraf, efter
hvilka Fagrskinna blifvit utgifven i Kristiania,
1847, af P. A. Munch och K. E. Unger. Fagrskinna är
sannolikt författad på Island i 13:e årh:s förra
hälft. Framställningen börjar med Halfdan Svartes
historia och fortsattes till 1177. Författaren
lämnar en sammanhängande, planmässig skildring
af de norske konungarnas sagor, behandlar sitt
ämne med mycken själfständighet och kritik
samt inskränker sig till att meddela det för
konungarnas historia väsentliga, hvarför ock alla
sådana episoder (isl. þættir), som i en del andra
liknande arbeten på ett störande sätt af bryta
framställningens gång, här äro uteslutna. Likaledes
visar sig författaren vara en stark tviflare på alla
legendariska berättelser, hvaremot han med synnerlig
förkärlek åberopar och anför de gamle skaldernas
kväden såsom historiskt giltiga vittnesbörd. I
allmänhet kan Fagrskinna både med afseende på
historisk kritik och stil sägas vara den bästa
bland de norska konungahistorier, som framträdt
före Snorre Sturlassons berömda "Heimskringla".

Th. W. (R. N-g.)

Faguet [f aga’], Émile, fransk litteraturhistoriker,
f. 17 dec. 1847 i Roche-sur-Yon, var först
läroverkslärare i landsorten, vardt 1883 filos.
doktor och utnämndes 1890 till professor i fransk
poesi vid Sorbonne. Han har varit mycket verksam
som litteratur- och teaterkritiker (i "Soleil",
"Revue bleue", "Journal des débats", där han 1896
efterträdde Lemaitre, m. fl.) samt utger sedan 1901
"Revue latine". Af hans många litteraturhistoriska
arbeten må nämnas La tragédie française au XVI:e
siècle (1883; nytryck 1897), Les grands maîtres
du XVII:e siècle (1885; ny uppl. 1889 med titeln
"Dix-septième siécle"), Dix-neuvième siécle
(1887; prisbelönt af Franska akad.), Notes sur le
théâtre contemporain (I, 1889, II, 1890, III, 1891),
Dix-huitième siècle (1890), Politiques et moralistes
du XIX:e siècle (3 bd, 1891-1901), Seizième siècle
(1893), Drame ancien, drame moderne (1898), Histoire
de la litterature française (2 bd, 1900), Propos
littéraires (3 serier, 1902-06), La politique
comparée de Montesquieu, Rousseau et Voltaire
(s. å.), Propos de théâtre (2 bd, 1903 och 1904), En
lisant Nietzsche (1904) samt smärre verk om Corneille
(1886), La Fontaine (1889), Voltaire (1894), Flaubert
(1899) och André Chenier (1902). Politiska ämnen
behandlar F. i Questions politiques (1899), Problèmes
politiques du temps présent (1901), Le libéralisme
(1902) och L’anticléricalisme (1906). F. invaldes
1900 i Franska akademien. Jfr J. Lemaitre,
"Les contemporains", VII (4:e uppl. 1899).

R-n B.

Fagus, bot. Se Bok.

Faham-blad (Faam-te). Se Angrecum.

Fahhad, zool. Se Gepardsläktet.

Fahlander, Gustaf. Se Edelstam 1.

Fahlbeck, Pontus Erland, universitetslärare,
politiker, f. 15 okt. 1850 i Ölme socken, Värmland,
blef student i Lund 1870, filos. doktor och docent
i allmän historia 1880 samt e. o. professor
i historia och statskunskap 1889 (genom ny
ämnesfördelning i statskunskap och statistik 1902),
allt vid Lunds universitet. F. utnämndes 1894 vid
Köpenhamns universitets reformationsfest till juris
hedersdoktor. 1901 blef han ledamot af Vet.- och
Vitt.-samh. i Göteborg. Från trycket har han utgifvit
bl. a. Kritiska studier öfver det frankiska rikets
äldsta samfundsskick (1880, gradualafhandling;
öfv. till franska 1883), Den s. k. striden mellan svear
och götar (i "Hist. tidskr.", 1884), Beovulfsqvädet såsom
källa för nordisk fornhistoria (i "Ant.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>