Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Explosion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aluminium, mjöl, trämjöl, harts, kol, svafvel,
socker. Förloppet vid explosion liknar i allmänhet
vanlig förbränning, i det att ett eller flera af de
enkla ämnena ingå föreningar med syret. Men under
det att den kemiska processen vid förbränning
försiggår långsamt, sker densamma vid explosion
jämförelsevis häftigt, och häftigare i samma mån de
uti den kemiska processen deltagande ämnena ligga
hvarandra nära. Uti de explosiva kemiska föreningarna
ligga de särskilda beståndsdelarnas atomer helt nära,
inom omätbart små afstånd från hvarandra. Till följd
däraf kan explosionen försiggå vida hastigare än vid
de explosiva blandningarna, i hvilka blandningsdelarna
förekomma i jämförelsevis grofkornigt tillstånd samt
ojämnt blandade med hvarandra och alltid på mätbara
afstånd.
En explosion förorsakas i regel däraf, att en del af
sprängämnet af någon anledning (t. ex. stöt, friktion,
låga) värmes till den temperatur, vid hvilken den
ofvan nämnda omsättningen af dess atomer eger rum,
sprängämnets s. k. antändningstemperatur, hvarpå
explosionen, en gång inledd på grund af det därvid
utvecklade reaktionsvärmet, af sig själf fortplantar
sig genom sprängämnets hela massa. Alltefter det
olika sätt, på hvilket denna fortplantning sker,
skiljer man mellan deflagration (förbränning), där
dess fortplantning sker genom omedelbart öfverförande
af värme från lager till lager med en jämförelsevis
ringa hastighet, och detonation, där den sker
på liknande sätt som ljudet under förmedling af
en särskild fysikalisk vågrörelse. Man förklarar
detonationen så, att de vid antändningspunkterna
bildade gaserna ej hinna utvidga sig och afgifva
sitt värme åt nästa lager, utan på grund af sin
lefvande kraft gifva detta en stöt. Genom denna
uppvärmas de närliggande molekylerna till sin
antändningstemperatur och sönderdelas i sin ordning,
meddelande stöten åt nästa lager. Hastigheten, med
hvilken detonationsvågen fortplantar sig, är hos
explosiva gasblandningar uppmätt till 1,000 à 2,000
m. per sekund, hos fasta sprängämnen i regel större,
från 1,650 m. hos vissa säkerhetssprängämnen till
7,700 m. hos spränggelatin och pikrinsyra. Vid
deflagration däremot, som eger rum t. ex. vid
svartkruts eller röksvagt kruts explosion i eldvapen,
är hastigheten betydligt mindre. Den varierar mellan
vida gränser, beroende af, vid hvilket gastryck den
sker. Förbränningshastigheten hos ballistit uppgår
sålunda i ett eldvapen vid omkr. 2,000 atmosfärers
tryck till ung. 0,4 m. per sekund, under det den
hos samma krut, förbrändt i fria luften, är endast
omkr. 2 mm. per sekund, alltså är så liten, att
den ej längre har karaktären af en explosion. Att
explosionen i ett eldvapen försiggår jämförelsevis
långsamt, är nödvändigt, för att projektilen skall
hinna förflytta sig, innan hela krutladdningen
sönderdelats; om i ett sådant eldvapen af någon
anledning krutladdningen detonerar, motstå ej rörets
väggar det höga gastryck, som uppkommer, utan vapnet
kan springa i stycken. Någon bestämd gräns mellan
detonation och deflagration finnes emellertid icke;
en långsamt börjande förbränning af en explosiv
kropp kan, alltefter som trycket hos de bildade
förbränningsgaserna stiger, om de ej ha tillfälle att
obehindradt utvidga sig, öfvergå till allt hastigare
förbränning och slutligen till detonation. Vissa slag
af sprängämnen, t. ex. nitroglycerin och
knallkvicksilfver, ha företrädesvis benägenhet att detonera,
andra däremot, t. ex. de röksvaga kruten,
kunna endast med yttersta svårighet bringas till
detonation. Sprängämnen af det förra slaget kallas
brisanta. Till det senare hör krutet, röksvagt eller
svartkrut, hvilket hufvudsakligen är afsedt att
utdrifva projektiler ur eldvapen.
Sprängämnenas känslighet för stöt och uppvärmning
är mycket olika; så t. ex. ligger bomullskrutets
antändningstemperatur vid 180°, svartkrutets vid
omkr. 300°. Under det nitroglycerinhaltiga sprängämnen
explodera för det slag de erhålla af en 20 kg. tung
hejare, fallande från några cm:s höjd, uthärda andra
lika kraftiga sprängämnen slaget af samma hejare,
fallande från ett par m:s höjd, utan att explosion
inträffar.
Den hastighet, hvarmed explosion sker, är i hög grad
beroende på det sätt, på hvilket den inledes, den
s. k. impulsen. Dynamit t. ex. kan i fria luften
antändas och hastigt förbrinna utan explosion;
för slag under hejare inträffar däremot åtminstone
partiell detonation af densamma. En synnerligt kraftig
stöt kan man meddela ett sprängämne genom att låta en
liten mängd af ett hastigt detonerande sprängämne, en
s. k. detonator (tändhatt, sprängkapsel, sprängrör),
explodera omedelbart intill detsamma. Denna metod
är den numera vanliga, då man önskar bringa ett
sprängämne till detonation. Alltefter känsligheten
hos sprängämnet i fråga använder man en större eller
mindre tändhatt, d. ä. en hattformad kopparhylsa,
i hvilken inpressats knallkvicksilfver eller
annan s. k. knallsats af så stor brisans, att
den äfven genom blott antändning medelst stubin
bringas till detonation. Tändhatten placeras så,
att den kommer i så god kontakt som möjligt med
sprängämnespatronen (den införes helst i ett hål i
densamma), och tändhattens detonation åstadkommer då
äfven sprängämnespatronens. Af tändhattens storlek,
detonationshastighet och egentliga vikten af de
vid dess detonation bildade gaserna bero styrkan af
impulsen och därmed i viss grad sprängämnets verkan,
önskar man däremot, att endast förbränning (af
t. ex. röksvagt krut i eldvapen) skall åstadkommas,
inleder man explosionen genom att låta lågan från
en jämförelsevis liten exploderande slaghatt träffa
en hastigt brinnande svartkrutladdning, som däraf
antändes och hvars låga fyller hela laddningsrummet
och sålunda nästan samtidigt på alla punkter tänder
den långsammare förbrinnande hufvudladdningen af
röksvagt krut. På detta sätt antändt, förbrinner
detta ytterst regelmässigt, lager efter lager.
Den verkan, som ernås vid ett explosivt ämnes
användning, är beroende dels af explosionsgasernas
tryck, dels af den tid, under hvilken de utföra
sitt arbete. Rörande svartkrutets explosion
under de förhållanden i afseende å tryck och
förbränningshastighet, som förekomma i eldvapen,
utfördes på 1870-talet i England af Abel och Noble
omfattande försök. Dessa fortsattes under 1890-talet
med de röksvaga krutsorterna, och man har bland annat
genom omsorgsfullt reglerande af förbränningstiden
lyckats åstadkomma krutsorter, som meddela projektilen
en lefvande kraft mångdubbelt större än förr, utan
att maximitrycket i eldvapnet är högre (jfr Krut).
Öfver de brisanta, för bergsprängning och minor
afsedda sprängämnenas egenskaper i dessa afseenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
