Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När under folkvandringarna germanerna lämnade
östra Germanien och tågade in i romerska riket,
trängde slaverna efter in i det öfvergifna landet
och bosatte sig där ända fram till Elbe och i
de östra alpländerna. Men sedan folkvandringen
afstannat, började en del germaner tåga tillbaka
åt ö., och där uppstod nu en strid mellan dessa
och de inflyttade slaverna. Under senare hälften
af medeltiden och början af nya tiden blefvo
också slaverna dels tillbakaträngda, dels och
hufvudsakligen germaniserade, så att endast på
spridda ställen i dessa trakter slaviskt språk
nu talas. - I sydöstra E. ha under historisk tid
de största folkomflyttningarna egt rum. Medan det
berg- och skogrika Väst-Europa lättare kunde hejda
asiatiska nomaders inträngande, lågo de östeuropeiska
slättländerna alldeles värnlösa. Redan i den
grå forntiden talar sagan om cimmeriernas infall,
senare blefvo skyterna undanträngda af sarmaterna,
under folkvandringarna besatte goterna en stor
del af landet, så följde hunnerna och en mängd
andra mongoliska folk, bulgarer, avarer, kazarer,
magyarer, petjeneger, kumaner och därefter den
stora mongolsvärmen på 1200-talet samt slutligen
turkarnas bosättning på Balkanhalfön. Till en ännu
senare tid hör de likaledes turkiske kirgisernas
och kalmuckernas inryckande öfver nedre Volga. -
I norra E. bodde sedan uråldriga tider germaner på
Skandinaviska halfön, hvarifrån de tidigt nådde
angränsande delar af finska kusten, medan norra
delen af Ryssland innehades af ural-altaiska folk,
samojeder, finnar, lappar o. a., hvilka senare
äfven trängde in i norra delen af Skandinavien och
i Finland. - Alla dessa folkomflyttningar i östra
E. inverkade äfven på slaverna, hvilka såsom nämndt
dels sökte utbreda sig åt v., dels äfven sände stammar
mot s. ned till Balkanhalfön, hvilka där undanträngde
den romaniserade befolkningen - af hvilka endast
rumänerna lyckats bevara sitt romanska språk - och
gjorde sig till herrar i norra delen af halfön.
Dessa folkrörelser ha fortgått vida senare i östra
E. än i det västra. Den slaviska stammens framryckande
mot s. och ö. fortgår i själfva verket än i dag;
ännu för något öfver 100 år sedan hade ryssarna
knappt kommit fram till Svarta hafvet. I västra E. har
däremot efter folkvandringarnas slut i hufvudsak lugn
rådt i detta afseende: endast två gånger ha större
folkomflyttningar där egt rum, nämligen då araberna
öfvergingo till Spanien, hvarifrån de efter 700
år åter fördrefvos, och då normanderna gjorde sig
till herrar i England. Däremot ha de västeuropeiska
folken sedan folkvandringarna delat sig i många olika
nationer, hvilkas gränser i de flesta fall sammanfalla
med det förhärskande språkets område. Dock är det en
gifven följd af alla de invecklade omflyttningar,
som skett, att språkgemenskap och blodsförvantskap
icke alltid täcka hvarandra.
E. sönderfaller i våra dagar med hänsyn till språk och
nationalitet i tre stora hufvuddelar: det romanska
Sydväst-E., det germanska Mellan- och Nord-E. och
det slaviska öst- och Sydöst-E. I hvar och en af dem
träffas dessutom smärre folkrester af annan stam.
Romanerna omfatta följande folk: italienare i Italien
med kringliggande öar, södra Alperna och på Dalmatiska
kusten; nära besläktade med dem äro
friulerna eller furlanerna i östra delen af Venezien
samt rätoromanerna eller ladinerna i Schweiz och
Tyrolens minst tillgängliga dalar; malteserna, som
äfven tala italienska, men äro mest af arabiskt
ursprung; spanjorer och portugiser på Iberiska
halfön (de förre delas i kastilianer på mesetan och
katalaner i det nordöstra kustlandskapet samt gallegos
i Galicien, hvilka stå nära portugiserna); fransmän
i Frankrike, äfven de delade i två hufvudgrenar,
nordfransmän, som tala "la langue d’oui", och
sydfransmän, som tala "la langue d’oc"; vallonerna
i Belgien, som höra till nordfransmännen; rumänerna
i sydöstra Karpaterländerna samt på slätten mellan
Donau och Pruth, afkomlingar af romaniserade dacer.
Germanerna delas i engelsmän (jämte lågskottarj,
som starkt påverkats dels af kelter, dels af
normandiska fransmän och hvilkas språk därför mycket
blandats med icke-germanska, speciellt franska
beståndsdelar; skandinaver (svenskar, norrmän,
danskar, isländare), som renast bevarat den germanska
rasens egendomligheter och språk; tyskar, som bebo
E:s centralaste område och som delas i högtyskar i
s. och låg- l. platt-tyskar i n.; de äro ingenstädes
rena germaner, ty i västra och södra delarna af landet
äro de starkt blandade med rätoromaner och kelter,
ö. om Elbe åter med slaver. Till platt-tyskarna höra
ock nederländarna och flamländarna, de senare i
norra Belgien.
Den stora slaviska, folkfamiljen delas likaledes i
flera grenar. Väslslaverna ha trängt in på germanskt
område eller äro närmaste grannar till germanerna
och ha därför först och lifligast kommit i beröring
med västerländsk kultur; till dem höra polacker
i Weichselområdet, tjecher i Böhmen, slovaker i
Böhmen, Mähren och Väst-Karpaterna; sorber (serber)
i Lausitz och Brandenburg, en ringa återstod af de
forna vendiska folken i östra Tyskland. Sydslaverna
ryckte under folkvandringarna in på Balkanhalfön;
till dem höra slovenerna i sydöstra Alperna (i Krain,
Kärnten och södra Steiermark), kroater och serber
i de dinariska länderna, Serbien och södra Ungern,
bulgarerna i östra delen af halfön, ursprungligen
ett ural-altaiskt (finskt) folk från Volgaområdet,
men numera alldeles slaviseradt. Östslaverna
l. ryssarna, som äro utbredda öfver större delen af
det östeuropeiska taffellandet, delas i storryssar
i norra delen, lillryssar i södra delen och under
namnet rutener i östra Galizien och nordöstra Ungern,
samt hvitryssar i västra delen af området. På gränsen
mellan slaviska och germanska folk står den baltiska
stammen, omfattande letter och litauer, hvilka
alltsedan romarnas tid bott på sydöstra kusten af
Östersjön, de förre vid Rigaviken och nedre Düna,
de senare i Njemens nedre flodområde.
S. om slaverna bo grekerna, på ungefär samma område
som i forntiden, nämligen i det egentliga Grekland,
utefter östra kusten af norra Balkanhalfön samt
på Egeiska hafvets öar (dessutom på Mindre Asiens
västra kust). Nordväst om dem och delvis bland dem i
Grekland träffas albaneserna l.
skipetarerna, såsom de kalla sig själfva. Ett mellanfolk
mellan greker och rumäner äro
tsintsarerna i Albanien samt ö. och s. därom.
Till den ariska rasen höra slutligen ke1terna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
