Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etsmedel, Remedia caustica - Etsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rökande och rå salpetersyra, stark klorvätesyra,
kromsyra - äfven stark mjölksyra m. m.). Till de
etsande eller korroderande medlen, Remedia corrosiva,
höra slutligen åtskilliga metallföreningar
såsom arseniktrioxid (arseniksyrlighet),
anbragt i form af salfva eller pasta på sjuka
väfnader (t. ex. "lupus" eller hudtuberkulos),
kvicksilfveroxid,
kvicksilfverklorid l. sublimat (chloretum hydrargyricum
corrosivum), kvicksilfverjodid, silfvernitrat (se
ofvan), antimonklorur ("antimonsmör"), zinkklorid,
kopparsulfat m. m. - Man har förr mycket användt
etsmedel för att borttaga sjukliga bildningar
(svulster o. d.), att hämma tillväxten af svallkött
(granulationer) i sår o. s. v. Numera ersättas de
ofta af kirurgiska ingrepp med skärande instrument
eller med bränning. Jfr Kauterisering.
C. G. S.
Etsning (af ty. ätzen, fräta), konsten att medelst
syror åstadkomma fördjupningar i metaller,
glas m. m.; aftryck från etsad plåt (se
Aftryck). Etsningskonsten, denna i rent konstnärligt
hänseende ädlaste och vackraste af alla grafiska
framställningsmetoder, har både gamla och lysande
anor. Redan under medeltiden egde nämligen Europas
finkonstsmeder kännedom om sättet att med tillhjälp
af frätande vätskor åstadkomma dekorativa utsirningar
å för ändamålet lämpliga metaller. Förmodligen
härstammar konsten ursprungligen från Orienten,
där den sedan långliga tider tillbaka användts till
prydande af vapen och sköldar, men dess tidigaste
historia är oss tyvärr alldeles okänd. I Europa synes
konsten likaledes ha kommit till användning först
hos lås- och vapensmeder samt därefter hos guld-
och silfversmeder. Först med 1500-talets ingång
började den anlitas för konstreproduktiva ändamål,
men man tvistar ännu om, när och hvar denna början
gjordes. Både tyskar och italienare vilja tillegna sig
berömmelsen häraf, men antagligast är, att de senare
åstadkommo de första för tryckningsändamål etsade
bildplåtarna. Afdrag från sådana plåtar finnas utförda
af åtskilliga med hvarandra samtidiga såväl tyska
som italienska konstnärer från början af 1500-talet,
t. ex. Albrecht Dürer, Veneziano, Parmeggianino och
Mantegna m. fl. Dürers, såvidt man vet, tidigaste
signerade blad bär årtalet 1512. Etsningskonsten,
som i början följde det äldre, mera strama och hårda,
kopparstickets uttrycksprinciper, tog sig snart friare
och ledigare former och blef inom kort ett mycket
omtyckt och ofta anlitadt framställningsmedel för
reproduktionsändamål. Sedan detta friare uttryckssätt
väl en gång vunnit burskap inom etsningskonsten,
har den alltjämt gått oafbrutet framåt, funnit
nya vägar och nya teknikresurser samt vunnit varma
anhängare och förträffliga utöfvare bland de olika
tidsskedenas yppersta konstnärer, bland dem Rembrandt,
som väl ännu torde stå oupphunnen som "målare-etsare"
(fr. peintre-graveur, eng. painter-etcher). De
stora kulturländerna omhulda f. n. på det varmaste
etsningskonsten; man anser den nämligen där som en
mäktigt verkande faktor i den allmänna konstkulturens
tjänst. Man inser, att en hvar bör kunna förskaffa
sig en god etsning af en framstående konstnär, under
det att de mera dyrbara målningarna och skulpturerna
i regel kunna hamna endast i museerna eller i rika
privatpersoners
samlingar. I England, där den konstnärliga gravyren
sedan flera decennier tillbaka särskildt kultiverats,
finnas goda etsningar i nästan hvarje hem, från
den rike lordens ned till den fattige arbetarens. I
Tyskland är förhållandet nästan detsamma, och äfven
i Frankrike börja de fina konstbladen leta sig väg
till de ringare hemmen. I detta ytterst viktiga
hänseende, konstens populariserande, har etsningen
en betydelse, som ej kan öfverskattas. Äfven i
Sverige har man sedan någon tid tillbaka börjat
uppmärksamma detta faktum. Redan 1895 lämnade
vår konstakademi bidrag till en etsningsskola,
som s. å. fick sig lokal anvisad i akademiens hus
och som alltsedan dess fortgått, ehuru med längre
eller kortare mellanrum, beroende mest därpå, att
medel icke alltid funnits till ändamålet. I denna
skola ha emellertid samtliga våra nu verkande yngre
etsare fått sin utbildning och äfven en stor del af
de äldre. Bland vårt lands etsare intager A. Zorn
(jfr fig. 1) på figurens och porträttets område
obestridligen främsta rummet. A. Österlind står
honom icke långt efter, och äfven C. Larsson (jfr
fig. 3) har utfört en del ypperliga figurblad. Äfven
K. Ander bör nämnas. Bland våra landskapsetsare
böra prins Eugen (ypperliga plåtar särskildt i mjuk
grund), E. Schwab, Alfr. Bergström (jfr fig. 4),
C. Flodman, A. T. Gellerstedt, R. Haglund och
E. Norstedt särskildt framhållas. På marinetsningens
område har N. E. Anckers utfört förträffliga saker
(jfr planschen) och på arkitekturens A. H. Hägg,
Hj. Molin och Ferd. Boberg. Som präktiga etsare
måste äfven framhållas målarna G. von Rosen,
R. Thegerström, E. Jansson, O. Björck, E. Küsel
och E. Almquist. (De fleste här nämnde konstnärerna
ha studerat etsning för den bekante teknikern
A. Tallberg, som äfven utfört en mängd blad i olika
maner; jfr fig: 2).
Den egentliga etsningskonstens teknik är ganska
enkel. En plan och finpolerad koppar-, zink- eller
stålplåt (kopparn är bäst) öfverdrages med en för
frätande vätskor okänslig fernissa eller "grund",
som svärtas med röken från ett vaxbloss. I denna
grund tecknas (raderas) med en spetsig stålnål,
antingen direkt eller efter föregående kalkering,
bildsubjektet. Sedan raderingen utförts, börjar
plåtens syrebehandling, etsningen, som består
däruti, att man låter någon etsningsvätska (se
d. o.) angripa och fördjupa de i grunden raderade
linjerna. Etsare begagna nästan alltid termen "bita
plåten" om denna kemiska procedur att låta plåten
kortare eller längre tid "ligga i badet" och frätas
af syran. Somliga etsare, bland dem Zorn, "bita"
sina plåtar endast en gång (uniform syrebehandling;
se fig. 1), men flertalet föredrar att ge plåten flera
"lutningar" för att genom varierande bitningstid för
bildytans särskilda partier erhålla olika ton- eller
valörvärden (valöretsning). Vid användande af denna
metod måste man, sedan t. ex. bildens ljusaste parti
fått sitt riktiga linjedjup, öfvermåla detta med en
för etsningsvätskan okänslig fernissa (täckfernissa),
hvarefter plåten ånyo syrebehandlas o. s. v., tills
slutligen de djupaste och kraftigaste partierna fått
sin rätta kraftvalör. En väl utförd plåt kan ha ända
till 20 sådana olika "täckningar" och "doppningar",
motsvarande bildens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
