Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sofisterna skakat tron på auktoritetens ofelbarhet och
uppställt godtycket såsom norm för rätt och orätt,
voro de negativa förutsättningarna för etisk vetenskap
gifna. Icke i godtycket, utan i människans guda-artade
natur, lärde nu Sokrates, finnes normen för rätt och
orätt, och det goda för människan är ej den sinnliga
njutningen, utan det rätta handlandet. I utförandet
blef Sokrates’ etik en dygdelära, en redogörelse för
den sinnesbeskaffenhet hos människan, som leder till
det riktiga handlandet - själens hälsa. Sin grund
har dygden, enligt Sokrates, i den riktiga insikten,
ty "den som vet det rätta, han gör ock det rätta",
men denna insikt måste vara vetande om människans
guda-artade natur. - Samma karaktär af dygdelära
behöll etiken hos Sokrates’ närmaste efterföljare,
hvilka äfven fasthöllo, att dygden måste ha sin
grund i riktig insikt. Hos de s. k. ofulländade
sokratikerna (cyrenaikerna och cynikerna) nedsjönk
den till en eudemonistisk ståndpunkt; hos Platon är
den i principen afgjordt rationell. Fasthållande
de af Sokrates angifna bestämningarna hos dygden,
fattade Platon (d. 347 f. Kr.) denna såsom en
människans duglighet att väl förrätta sitt egendomliga
värf. Han angaf sedlighetens innehåll vara den sanna
verkligheten eller idéerna och dess ändamål dessas
förverkligande i det sinnliga. Platons lära blef
till följd däraf positivt rationell. Emellertid
fann Aristoteles (d. 322 f. Kr.), att dygden
har äfven andra förutsättningar än den riktiga
insikten. Bland dessa förutsättningar angaf han,
hvars antika ståndpunkt hindrade honom att klart
inse frihetens vikt och betydelse, hufvudsakligen
vana och färdighet. Detta syftar innerst på den sidan
i det sedliga lifvet, att det har den kontinuerliga
utvecklingens form; men vanan eller seden fattades af
Aristoteles på ett så yttre och sinnligt sätt, att
detta blef en af anledningarna till, att etiken med
honom återgick till högre eudemonism. Det sedliga
lifvet fattades af honom såsom ett välordnadt
sinnligt lif.
Hade för dessa tänkare den sedliga viljans yttring
såsom dygd och god sed, d. ä. såsom grund till och
följd af det sedliga handlandet, utgjort hufvudsaken,
så inträdde däremot under antikens senare tid en
skarpare reflexion på själfva det sedliga subjektet,
eller den sedliga karaktären. Därmed förband sig en
öfvervägande negativ tendens. Under den helleniska
bildningens allmänna förfall sökte det enskilda
subjektet lugn och sinnesro genom likgiltighet
för hvarje lifsinnehåll. Närmare utfördes denna
riktning af epikuréer och stoiker i deras lära om den
vise. Under det de förre stannade vid eudemonism,
fortgingo de senare till negativ rationalism. Höjd
öfver alla öden, likgiltig för det sinnliga, lefver
den vise ett själfständigt lif i öfverensstämmelse
med världsförnuftet och är sig själf nog. Sedan
man vunnit en större erfarenhet i världens elände
och syndens djup, kom man omsider till insikt af
människans oförmåga att genom egna krafter befria
sig från dem och väcktes till det lifligare religiösa
medvetande, som besjälar den ny-platonska åsikten. -
De hufvudsakliga bristerna i den antika etiken voro,
dels att den sidan i det sedliga lifvet, att det är
produkt af fri vilja och hvad däraf följer, aldrig
fullständigt beaktades, dels att man ej heller kom
fram till ett i egentlig mening personligt innehåll
i det sedliga lifvet. Dess förtjänster ligga i
utredandet af de
bestämningar, som oberoende däraf tillkomma sedligheten
och af hvilka olika sidor framhållits af de olika
skolorna. Bland dessa måste Platon genom sin fortgång
till positiv rationalism anses intaga höjdpunkten.
Inom den moderna etiken däremot blef frihetsbegreppet
en hufvudsak. En egentlig etik, hvilande på den
kristna världsåsiktens bas, möter oss emellertid
först hos Kant (1724-1804). Hvad som före honom
inom den kristnade mänskligheten uträttades i och
för de etiska frågornas lösning är hufvudsakligen
att anse dels såsom förberedelser, dels såsom
reproduktioner af äldre åsikter. Utgångspunkten för
Kant utgjordes af pliktens obestridliga faktum, och
etiken fick i hans hand öfvervägande karaktären af en
pliktlära. I utförandet blir denna pliktlära strängt
rationell, men tillika negativ. Sedligheten fattas
såsom den mänskliga viljans autonomi eller
själfbestämdhet, för hvilken viljans osinnlighet utgör
en förutsättning. Af denna viljans osinnlighet är
sedligheten ett uttryck. Bristerna hos Kant ligga dels
i den negativa tendensen, dels i brist på innehåll i
den sedliga viljan. Kant har väl angifvit sedlighetens
formalbestämningar, han har väl utredt, huru viljan
måste vilja för att vara sedlig, nämligen att den
måste hämta sina motiv ur sitt eget osinnliga väsen,
men han har ej på ett lika tillfredsställande sätt
besvarat frågan, hvad den måste vilja. Till följd
däraf får den kantiska etiken en abstrakt-formalistisk
karaktär. - Ehuruväl Fichte (1762-1814)
i många afseenden gjort sig förtjänt om etikens
utveckling, har han dock ej i någon väsentligare mån
lyckats undanröja dessa kantianismens brister. I det
mänskliga samhällets lagar och seder trodde sig
Hegel (1770-1831) finna det innehåll Kant saknat,
och han satte därför sedlighetens . egentliga väsen i
en fri subordination under dessa lagar och seder. En
objektiv och eudemonistisk tendens kunde han dock
sålunda ej undvika, enär det mänskliga samhället
i sina historiskt gifna former obestridligen eger
en opersonlig och i viss mån sinnlig samt därför
tillfällig (konventionell) form. En benägenhet
att förblanda väsentligt och tillfälligt blef till
följd däraf för Hegel oundviklig. Den panteistiska
tendens, som genomgår den hegelska världsåsikten,
har jämväl i andra afseenden verkat menligt på hans
etik. Äfven det mänskliga samhället är, ehuru högre än
individen, en form af världsandens lif, hvilken inför
ännu högre former eger en relativ och försvinnande
karaktär. Den sedliga viljan får till följd däraf
äfven för Hegel intet fast, oförgängligt innehåll;
det moraliskt rätta visar sig äfven från denna sida
vara behäftadt med tillfällighet och sakna verklig
rationell renhet. Den moderna pessimismen, sådan den
framträder hos Schopenhauer (1788-1860) och
v. Hartmann (1842-1906), kan också därför sägas vara ett
uttryck för den tröstlöshet, för hvilken den råkar
ut, som, otillfredsställd med viljans omedelbart
gifna innehåll, känner behofvet af ett annat sådant,
men ej lyckats finna det. Sedan dessa tänkare visat
sinnevärldens elände och skingrat de "illusioner",
som ännu fästa oss vid lifvet, kunna de ej gifva den
enskilde eller mänskligheten något annat råd än att
genom en eller annan olika form af själfmord göra
slut på sin glädjelösa och ändamålsvidriga tillvaro.
Ett väsentligt framsteg i etikens utveckling
förbereddes af Schleiermacher (1768-1834), hvilken,
tadlande de föregående åsikterna för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
