Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etappväsen - État - États generaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stationen kallas slutstation. För att besörja
transporten på etappvägarna bildas särskilda
etappträngkolonner eller etappkolonner om
ända till 250 fordon. Hela etappområdet, hvilket
tillhör krigsskådeplatsen, delas med hänsyn
till landets administrativa fredsindelning i
etappkommendanturområden, hvart och ett under
en etappkommendant, och flera sådana områden
kunna ställas under en linjekommendant. För
skydd och bevakning inom etappområdet afdelas
tillräckligt antal etapptrupper. - För svenska armén
fastställdes 2 aug. 1906 ett etappreglemente. Enligt
detta bör hvarje arméfördelning ha sin särskilda
hufvudtransportled, hvilken vid öfvergången från
hemorten till etappområdet blir etapplinje. Hufvud-
1. slutstationen benämnes etapptätstation och
den ort, där etappchefkvarteret är förlagdt,
etapphufvudstation. Enligt reglementet börja
etappväsendets uppgifter först vid öfvergången från
hemorten till krigsskådeplatsen. C. O. N.
État [eta’], fr. (af lat. status), tillstånd, läge;
ställning; stat; riksstånd. - L’état c’est moi
[-sä moa’], "Staten är jag!", ett uttryck, som
Ludvig XIV uppgifves ha fällt inför Parisparlamentet
1655. - Le tiers état [lo tiärs-], "tredje ståndet",
före 1789 års franska revolution benämning på den
bildade delen af franska folket, som ej tillhörde de
privilegierade klasserna, adeln och prästerskapet (se
États généraux). - État major [-majår], generalstab.
États généraux [eta’ Jenerå’], fr., allmänna ständer,
riksständer, kallades riksdagen i Frankrike före den
stora revolutionen, 1789. Hos frankerna liksom hos
andra germanstammar utöfvade folket sina rättigheter
ursprungligen på ting, möten, till hvilka alla
fullfria män sammanträdde, men några för riket
gemensamma ting förekommo icke i det stora frankiska
välde, som grundlades genom Klodvigs eröfringar
(se Franker). De riksmöten, som där under namn
af marsfält (under karolingiska tiden majfält)
höllos med de värnpliktige (härbannskyldige),
voro endast vapensyner, om ock vid dem allmänna
angelägenheter kunde behandlas. Både tingen och
mars-(maj-)fälten voro uttryck för det forngermanska
demokratiska samhällsskicket, men i detta hade les
états généraux ej sin rot. Deras första upphof är
tvärtom monarkisk-aristokratiskt. Efter eröfringarna
uppkom i frankiska riket en klass af andliga och
världsliga stormän, hvilka stodo i konungarnas
tjänst; och redan under den merovingiska, men ännu
mer under den karolingiska tiden blef det vanligt,
att konungarna sammankallade dessa stormän till möten
(s. k. placita, motsv. de svenska herredagarna) för
att få råd och bistånd i riksstyrelsen. När vid det
frankisk-karolingiska rikets upplösning efter Karl
den stores tid Frankrike afsöndrades såsom ett eget
rike med ett fullständigt feodalt samhällsskick,
förekom däri ej någon verklig riksstyrelse, och
därmed upphörde också dessa möten att vara organ för
en sådan, men de fortforo dock att finnas, ehuru
anpassade till den feodala ordningen. Stormännen
i konungens tjänst hade nu blifvit vasaller, som
efter behag styrde och ställde hvar och en inom sitt
område (län). Såsom konungens vasaller hade de dock
skyldighet att på kallelse infinna sig vid hans hof
för att gifva glans åt
dess fester, deltaga i utöfvandet af hans domsrätt
såsom högste länsherre eller bistå honom med sitt
råd, och en sådan sammankomst kallades hofdag (curia
regis). Därur utvecklade sig med tiden dels en högsta
domstol, det franska parlamentet (se Parlament),
dels en politisk församling, som just blef fröet
till les états généraux. Då konungen för att få
upptaga skatter utom sin domän behöfde samtycke af
vasallerna, började han söka utverka detta af de till
hofdag församlade vasallerna i stället för att därom
underhandla med hvar och en särskildt, och sålunda
blef hofdagen en skattebeviljande församling. I samma
mån Frankrike genom de kapetingiske konungarnas (från
987) statsklokhet småningom samlades till en enhetlig
stat, uppstod också åter en rikspolitik, till hvars
genomförande konungarna behöfde bistånd från hela
riket, och äfven i sådant syfte förhandlade de då
med vasallerna på hofdagarna. "Redan mot slutet af
1200-talet hade på detta sätt ur hofdagen en verklig
riksförsamling börjat utveckla sig. Den bestod dock
ännu blott af andliga och världsliga storvasaller,
som kallades hvar för sig genom kungliga skrifvelser.
Emellertid hade en mängd städer under loppet af
1100- och 1200-talen frigjort sig från de län,
under hvilka de dittills lydt, och dessa fria
städer kunde lika litet som vasallerna beskattas
eller åläggas att stödja konungarnas politik utan
sitt eget samtycke. Det låg då nära till hands att
låta äfven dem deltaga i riksförsamlingarna, och
detta kom till utförande, då Filip den sköne behöfde
hela sitt rikes stöd i striden med påfven Bonifatius
VIII. Redan 1301 kallade han ombud från städer till
ett sammanträde i Senlis, och 1302 hölls i Paris
det ryktbara möte, genom hvilket städernas ombud
definitivt erhöllo plats i riksförsamlingen. Därmed
hade denna från att vara en församling blott af
adel och präster blifvit Frankrikes rikes ständer,
états généraux. Städernas ombud voro naturligtvis
valda representanter, och efter en tid började val-
och representationsprincipen tillämpas äfven på de
två andra, "högre" stånden. Ännu 1428 kallades såsom
förr vissa medlemmar af prästerskapet och adeln att
personligt infinna sig, men åtminstone fr. o. m. 1484
uppfordrades dessa stånd att välja ombud till
mötena. Valkretsen blef le bailliage (se Bailli),
och under det att förut blott omedelbara andliga och
världsliga läntagare kallats, fingo omsider äfven
kyrkoherdar och alla adliga innehafvare af länsgods
valrätt. Ursprungligen voro blott vissa städer
representerade, men från 1484 började de ofrälse inom
hela bailliaget välja ombud, och därmed utvecklade sig
ur städernas representation en representation för hela
det tredje ståndet (le tiers état). Valsättet blef
för detta stånd medelbart. I städerna voro vanligen
deras tjänstemän och ombud för skråna elektorer. På
landsbygden utsagos elektorerna på sockenstämmor
af alla, som voro underkastade den på de ofrälse
hvilande skatten (la taille). Stundom förenade sig
landsbygdselektorerna med elektorer från småstäder och
utsågo tillsammans med dessa de slutlige elektorerna,
i hvilket fall sålunda det medelbara valsättet var
dubbelt. I några provinser funnos provinsständer
(états provinciaux), som uppstått därigenom, att
konungen äfven förhandlat om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
