Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
K. A. Ehrensvärds "De fria konsters filosofi" (1786);
liksom Winckelmann i Tyskland utgick Ehrensvärd från
den klassiska konsten såsom det fulländade mönstret
(jfr G. Ljunggrens afhandl. i Sv. akad:s handl.,
1857 och 1871), men han har dessutom i flera fall
anteciperat den följande utvecklingen af den estetiska
forskningen. Efter Kant ha svenska filosofer, såsom
B. Höijer och S. Grubbe, gjort betydelsefulla
insatser också på estetikens område (jfr A. Nyblaeus,
"Den filosofiska forskningen i Sverige", I;
E. Eindell, "Framställning af teorierna om det
komiska", 1885, och F. von Schéele, "Samuel Grubbes
skönhetslära", 1885). Schellings och romantikernas
estetik fortbildades här af Atterbom. Däremot
har den boströmska skolan, som utgick från det
sköna såsom en bestämning hos det absoluta, icke
frambragt något af betydelse för denna forskning,
med undantag af C. Y. Sahlins afhandling "Är det
sköna rent?" (1878). D. Klockhoff arbetade sig fram
till större själfständighet och utgaf bl. a. två
förtjänstfulla afhandlingar "Om den pantheistiska
esthe-tiken" (1864) och "Om det tragiska"
(1865). Nämnas må vidare några orienterande uppsatser
af K. R. Nyblom ("Om innehåll och form i konsten",
1866 m. fl.). I Danmark, där Steffens och Sibbern
påverkade den estetiska kulturen i den tyska
idealismens riktning, den senare dock med dragning
åt den empiriska psykologien, gjorde naturforskaren
H. K. Örsted, också från idealistisk utgångspunkt,
värdefulla undersökningar särskildt om det natursköna.
Det stora omslaget i den estetiska forskningen
gick hand i hand med realismens genombrott och den
naturvetenskapliga metodens uppsving. Positivismen
och utvecklingsläran beredde vägen. I Frankrike blef
litteraturhistorikern Taine, i England filosofen
Spencer banbrytande (från Spencer har öfversatts
"Behaget och andra uppsatser", 1888). Taine upptog
(1865) den induktiva metoden och nedsatte estetikens
anspråk från att "gifva föreskrifter" till att
"undersöka lagarna" för det sköna och konsten (hans
förnämsta estetiska arbeten återfinnas öfv. i "Valda
skrifter" 1875-77). I viss mån höll Taine fast vid
den aristoteliska efterhärmningsteorien, som länge
spökat i den franska estetiken, men från den egentliga
efterhärmningens område undantog han arkitekturen och
musiken, som icke ha naturförebilder, utan bero på
matematiska förhållanden. För konstverkets uppkomst
var det väsentligaste omgifningen, miljön. I sitt
betraktelsesätt af konsten och "den väsentliga
karaktären" blef Taine ofta lika konstruktiv som
någonsin metafysikerna; å andra sidan mötas hans
åsikter i flera afseenden med dem, som före honom
uttalats af de tyske idealisterna, t. ex. Hegel. Efter
Taine - hvars estetiska uppfattning snart i Danmark
blef företrädd af G. Brandes - ha i Frankrike de
estetiska problemen diskuterats, delvis från olika
synpunkter, af skalden Sully Prudhomme ("L’expression
dans les beaux-arts", 1883), af P. Souriau
("Esthétique du mouvement", 1889, "La suggestion
dans l’art", 1892, "La réverie esthétique", 1906),
G. Séailles ("Essai sur le génie", 3:0 uppl. 1902)
m. fl. Mest betydande blef M. Guyau (d. 1889),
hvilken i sina arbeten "Problémes de 1’esthétique
contemporaine" (1884) och "L’art au point de vue sociologique"
(1889, 6:e uppl. 1903) satte konsten såsom en i
verkligheten ingripande makt, vid sidan om och i
grunden sammanfallande med det nyttiga och det goda,
och tillräknade den en stor samhällelig betydelse
och ett högt ansvar. Konstens sociala uppgift
har på de senaste åren blifvit i viss mening
det förnämsta estetiska problemet. Särskildt har
det befordrats af den engelske konstentusiasten
Ruskin, under det att en väsentligen motsatt,
skönhetsfientlig uppfattning uttalats af den ryske
diktaren Tolstoi, som endast erkänner konsten
som meddelelsemedel för etisk-religiösa känslor. -
I England har estetiken för öfrigt blifvit behandlad
från fysiologisk ståndpunkt, framför allt af Grant
Allén ("Physiological aesthetics", 1877). Hvarken
denne eller efterföljarna ha emellertid kunnat
förklara de högre estetiska företeelserna, endast
vissa primära, förberedande eller det estetiska
intrycket åtföljande tillstånd. Detta gäller ock den
danske läkaren C. Langes "Bidrag til nydelsernes
fysiologi som grundlag for en rational sesthetik"
(1899). Däremot ha fysiologer såsom Helmholtz,
Briicke, dansken A. Lehmann m. fl. lämnat viktiga
bidrag till undersökningen af de olika sinnesintrycken
såsom underlag för estetiska förnimmelser.
Samtidigt med Taines uppträdande i Frankrike
märktes i Tyskland en opposition mot den a
priori konstruerande estetiken. Den kom dels från
konstforskare som G. Semper ("Der stil", 1860),
dels från realistiska filosofer som J. H. von
Kirchmann och psykologer som R. H. Lotze.
Den största betydelsen i detta afseende egde
G. Fechner, som genom sin "Vorschule der ästhetik"
(1876) ville grundlägga en "estetik nedifrån" och
genom sina undersökningar om "den direkta" och "den
associativa faktorn" i skönhetsintrycket i hög grad
befordrat vetenskapens följande utveckling. Bland
de äldre estetikerna af Hegels skola hade
M. Carriere tidigt brutit med den metafysiska
dialektiken; och 1866 öfvergaf Fr. Th. Vischer
själf sin förra ståndpunkt och förklarade, att
den empiriskt psykologiska utgångspunkten var för
estetiken den riktiga. Det sköna är besjälad och
harmonisk företeelse; det estetiska förhållandet
(åskådningen) är ett af fantasien förmedladt och af
känsla uppburet besjälande ("Einfühlung"; jfr "Das
symbol", 1887). Samma riktning slog också Köstlin
inpå, under det att den spekulativa, systembildande
estetiken ännu på 1880-talet fick representanter i
M. Schasler och E. von Hartmann (jfr E. Wrangel,
"E. v. Hartmanns estetiska system i kritisk
belysning", 1890). I spetsen för den nyare forskningen
gingo, jämte Fechner, H. Siebeck och R. Vischer,
den äldre Vischers son. Den estetiska åskådningen
blir nu hufvudbegreppet (jfr E. Wrangel, "Estetiska
studier", 1898). Mest konsekvent har den psykologiska
ståndpunkten genomförts af Th. Lipps (bl. a. i
"Raumästhetik", 1897, samt senast i "Grundlegung
der ästhetik", I, 1903, II, 1906) gentemot den
"normativa" estetiken å den ena sidan och det
fysiologiska betraktelsesättet å den andra. Närmare
den äldre idealismen står J. Volkelt ("Ästhetische
zeitfragen", 1895, "System der ästhetik". I, 1905),
hvilken, med fullkomligt medgifvande af analysens,
den psykologiska utgångspunktens nödvändighet,
erkänner estetikens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
