Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskatologi l. Eschatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jodosjinsju-sekten. - I Sukhávati, dit den fromme hoppas komma
genom Amitábhas misskund, finnas hinder glänsande
af guld, juveler och skatter. Majestätiskt rinna
floder fram mellan gyllene träd. På vattnet gunga
jättestora lotusblommor.
I Kina har buddismen utvecklat taoismens begynnelse
till en lära om en kommande vedergällning. Tidigare
har inom taoismen, som det tyckes utan främmande
inflytelse, uppkommit hopp om belöning efter döden,
allt under det att straffet ansågs drabba den
skyldiges efterkommande i detta lif.
Bramanismen står icke buddismen efter. Manu redan
har tjuguett helveten. Hinduismens gudar ega hvar
sin himmel, utrustad med äkta indisk måttlöshet.
I Grekland uppträder vedergällningstanken särskildt
inom den orfisk-pytagoreiska asketiska mystiken
och däraf påverkad litteratur. Saligheten tänktes i
Elysium, på de saliga öar, dit "Zeus’ väg" (Pindaros)
leder, i etern eller på annat sätt. I Hades (se
d. o.) l. Tartaros ledo de osalige straff. I
"Faidon", "Faidros" och annorstädes skildrar Platon
den andra världen med lån från mytens geografi. För
orfismens pessimism, som fann genklang hos Platon,
var målet att slippa från återfödelsernas kretslopp
och bli en gud bland gudarna, att renad från det
jordiska gå upp i gudomens rena andliga lif. De
eleusinska mysterierna (se d. o.) lofvade sina
invigda ett lyckligt lif i Hades. Om vedergällning
är det i dem oegentligt att tala. "En tjuf skall
få det bättre än Epameinondas", utropar Diogenes
hånfullt. Plutarchos ger i början af vår tidräkning
i sin afhandling "Om gudomens sena straff" en rätt
utförlig skildring af, hur de bortgångna själarna
få det.
En särskild betydelse eger Platons anspråk att
bevisa själens odödlighet i följd af dess egen
andliga natur - väl att skilja från den allmänna
folktron om dess fortlefvande, hvilket hvarken
innebär evighet eller en ren andlighet - äfven att
skilja från den religiösa vissheten om evigt lif,
grundad på Guds, icke på själens natur (Mark. 12:
26-27; Joh. 17: 3). Den platonska odödlighetsläran
fick sin största betydelse inom kristendomen. Men
där funnos ock sådana, som motsatte sig en sådan
hellenisering af framtidshoppet, bl. a. apologeten
Tatianus i hans tal till grekerna omkr. 150 e. Kr.:
"icke är själen i sig odödlig, utan dödlig.... den
dör och upplöses med kroppen, om den ej har insett
och mottagit sanningen". I sig är den mörker, ej
ljus. Däremot dör den ej, om den är utrustad med
Guds kunskap. - Vissheten om odödligheten, hvars
samband med folktro och religion i Platons "Faidon"
är så uppenbart som möjligt, stödes där med fyra
bevis. 1. Det cykliska beviset eller beviset ur
motsatserna: allt uppkommer ur sin motsats, döden
af lifvet, lifvet af döden. De döda själarna böra
sålunda finnas någonstädes, hvarifrån de återkomma
till lifvet. Det är ju själavandringen filosofiskt
formulerad. 2. Beviset ur minnet. Kunskapen
är minne, sålunda måste själen ha funnits till
förut. Fortfarande själavandringen. 3. Själen
är, i motsats mot den upplösliga, sammansatta,
synliga, dödliga kroppen, oupplöslig, enkel,
osynlig, odödlig. Genom balsamering blir kroppen
varaktigare. Vissa dess delar, såsom benen, äro
"så att säga odödliga". Men de upplösas dock och
multna. Endast det osynliga hos människan, själen,
varar. Till detta bevis, som, när Sokrates i "Faidon"
framställer det, verkar mindre öfvertygande på hans
åhörare än det föregående, fogas en märklig sats,
som lämnar den rent teoretiska betraktelsen för en
sedlig-religiös. Själen kan förlora sin andlighet och
bli kroppslig, om den ej själf frigör sig från synd
och materiens orenhet. 4. Det fjärde beviset utför
det tredje. Själen innehåller lifvet, kan sålunda ej
upptaga det, som är lifvets motsats, döden. Endast
det dödliga i själen kan drabbas af döden. Men i
"Faidons" 57:e kapitel skisseras en tankegång, som
ej utgår från själens naturbeskaffenhet, utan från
krafvet på en rättfärdig världsordning. Är döden
befrielse från all tillvaro, skulle den innebära
en vinst för de onde, som då endast ha ett slut att
vänta på sin ondska. Är själen odödlig, finns för dem
ingen annan befrielse än att bättra sig. Detta, det
s. k. moraliska beviset, har af Kant fått en ädlare
formulering. Pliktens oändlighet fordrar, för dess
förverkligande, mer än jordelifvets korta tid.
Äfven i Rom har vedergällningstron uppstått före
kristendomen. De kristna skildringarna af det andra
lifvet ha lånat mycket från antika föreställningar.
Gamla testamentets religion intar en särställning
i historien om himmel och helvete. Ingenstädes
uppträder tanken på lif och vedergällning efter döden
så sent. Mosaismen nådde i de store skriftprofeterna,
hvilkas lefvande gudsvisshet, sedliga patos och
religiösa historietydning öfverträffa all annan
förkristen religion, sin höjdpunkt utan att känna
himmel och helvete. Dessa religionens heroer utan
like ha burit motgångens tunga och sett tidernas
mörker utan förtviflan, änskönt de saknade
hopp om evigt lif. Så fjärran voro de från den
fromma privategoismen. När vissheten om dödens
öfvervinnande genom evigt lif först bryter fram ur
problemet om jordelifvets orättfärdighet, grundar
den sig omedelbart på känslan af Guds närhet såsom
själens högsta och eviga goda (Ps. 73). Fattigdomen
i föreställningens form - psalmisten rör sig icke
med något paradishopp, himmel och jord äro honom
likgiltiga, när han har Gud till sin del - kommer det
rent religiösa innehållet att än mer koncentreradt
framträda. Vi ha sett, hur dödens och teodicéns
problem löstes genom uppståndelsetron. Senare eller
samtidigt har, sannolikt ej utan inflytande från
hellenismen, dödsriket delats i pinoorten och Abrahams
sköte, eller paradis och helvete gjorts gällande i
annan form. Den slutliga strafforten efter slutdomen
får namn och utseende från gehenna, elden, som brände
Molokstjänstens offer i Hinnomsdalen vid Jerusalem.
I nya testamentet förkunnas den dubbla vedergällningen
genast efter döden, t. ex. i liknelsen om den
rike mannen och Lazarus. Båda orterna tyckas ligga
i dödsriket. Enligt andra befinner sig Lazarus i
himmelen. Teologi och folkfromhet ha inom kristendomen
täflat om att omhulda och utbilda föreställningarna
om himmel och helvete. Inom den högre litteraturen
kan ingen skildring i anseende mäta sig med Divina
commedia (se Dante Alighieri).
Till de allmännaste föreställningarna om saligheten
hör en måltid i den andra världen, en måltid, som
fattas helt materiellt, innan den blir en symbol för
andliga förmåner.
Etruskernas sarkofager visa de döde i antikens
hästskoformade matlag. Judarna närde hoppet om den
messianska måltiden (Es. 26: 6-8), då de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
