Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 877-878 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskatologi l. Eschatologi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spekulationer från denna tid handla om världsslutet och dess
förebud. Det var tidens populäraste ämne. Folkets
och lärdas fantasi utstyrde "Ändkristus", hvartill
folketymologien förvrängde Antikrist, eller de två
Antikristerna, som man gjorde upp för sig, med mytiska
och mystiska drag (jfr fig. 1 och 2).

Fig. 2. Antikrist predikar och störtas. (Efter Schedels "Buch der chronichen" 1493.) I bildens nedre hälft t. v. predikar Antikrist, gentemot Henoch och Elias i predikstolen t. h. I öfre hälften blir "Ändkristus", som velat efterhärma Kristi himmelsfärd, nedstörtad af tre djäflar och ärkeängeln Mikael.

De två partierna i påfvens och kejsarens
medeltida strid hade frikostigt tilldelat hvarandra
tillmälet Antikrist. Franciskanordens spiritualer och
annan zelotisk fromhet i medeltiden hade kallat påfvar
för Antikrist för deras ogudliga lefverne. Hos Luther
arbetade sig fram den öfvertygelsen, att själfva
institutionen, påfvedömet, var domens förebud för
dess förvända läras skull, som förhöll människorna
evangelii tröst. Intet gjorde honom i folkmeningen
populärare än denna identifikation. Det snara slutet
betydde för honom förtröstans tillflykt snarare än
fruktan för vilda faror. Den lutherska ortodoxiens
lära, att Antikrist var påfvedömet, som redan länge
funnits, undansköt den eskatologiska väntan och
kväfde Antikristfantasiernas mytiska yppighet och
moraliserande ifver. Men dessa togo sig fram på andra
vägar. De kiliastiska rörelserna (föreställningarna
om det "tusenåriga
riket") inom protestantismen voro talrikast på
1600-talet, det trettioåriga krigets sekel. Humanismen
hade lett åt dem, och i upplysningstiden hade de ingen
jordmån. Den kände sig som en hoppfull begynnelse,
ej som ett slut. Eskatologiska utbrott förekommo ändå.

Som en kuriositet må antecknas det i Nord-Tyskland
uppdykande svärmeri, som i Karl XII hälsade Messias
(H. Lundström i "Kyrkohist. årsskr." 1902). Bengel
räknade ut världens slut till 1836. Myt och mystiska
fantasier hejdades ej längre af ortodoxiens rediga
historiebetraktelse. Antikrist har t. o. m. blifvit
djäfvulens inkarnation. Folkfromheten har aldrig
upphört att söka näring för sin fantasi och för sitt
hopp i apokalyptiska spekulationer. En 1893 till
svenska öfversatt broschyr af en engelsk astronom
Dimbleby, som med "bibliska och astronomiska bevis"
räknar ut slutet af denna Guds nådesförvaltning
till påsktiden 1898, var det årets mest sålda
skrift. Eskatologien är ett ämne, som alltid har
intresserat, äfven i mindre extravaganta former.

För den kristna konsten har den yttersta domen varit
ett hufvudämne. Domens fruktansvärda allvar har aldrig
väldigare skildrats än i Michelangelos berömda målning
(se plansch till art. Buonarroti).

I dogmatiken uppträder slutdomen mer såsom en senare
dubblett till afgörandet efter döden, i synnerhet
då mellantillståndet mellan döden och uppståndelsen,
såsom i protestantisk ortodoxi, fattas såsom afgjord
salighet eller osalighet, ej som dödssömn eller
rening och pröfning. Men eskatologien afser icke i
första hand individernas, utan släktets och historiens
mål. Framtidstanken har i kristendomen left ett egnare
lif, dels i en underjordisk ström, i de apokalyptiska
traditioner, som skapat en oändlig rikedom af skrifter
kära för folkfromheten, och som någon gång såsom
hos Joakim af Floris brutit fram och skapat mäktiga
historiska rörelser, dels i den högre litteraturen,
i hvad som kallas historiens filosofi; i sådana
alster som Augustinus’ "De civitate Dei", Bossuets
"Discours sur 1’histoire universelle" (1681), Vicos
"Principj di una scienza nuova d’intorno comune delle
nazioni alla natura" (1725-44) - Vico brukar betecknas
som skaparen af historiens filosofi - Lessings "Die
erziehung des menschengeschlechts" (1780), Herders
bok om mänsklighetens historia och hans "Ideen zur
philosophie der geschichte der menschheit" (1784),
Hegels "Föreläsningar öfver historiens filosofi"
(utg. 1833), Geijers "Föreläsningar öfver människans
historia" (utg. 1856). Själfva den tro, som uppbär
alla sådana historiebetraktelser, att historien har
en mening och ett mål, har ingen af dem uppfunnit,
utan den härstammar från profetismen och är kärnan
i den af tolkningen så misshandlade apokalyptiska
litteraturen, hvars förnämsta alster i vår bibel äro
Daniels bok och Uppenbarelseboken (se därom dessa
art. och Apokalyptik).

Eskatologien i masdeismen och den gammaltestamentliga
profetismen betyder icke, eller icke blott,
en världens försämring, såsom t. ex. i Hesiodos’
och Ovidius’ fyra åldrar - icke heller allenast en
förflyttning af idealet till en aflägsen forntid och
framtid. Märkligast är, att här och endast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>