Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 849-850 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erythrophlæum guineense - Erythroxylon - Erytreiska hafvet - Erytrin - Erytrit - Erytrocyt - Erytrodextrin - Erytrofyll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Erythrophlœum guineense (E. judiciale), af
grek. erythros, röd, och flois, bark,
Sussyträdet, Rödvattensträdet, bot., hör till
fam. Leguminosæ, afd. Mimosoideæ, och växer i
Afrikas västligaste kustland, såsom i Sierra Leone,
kring Kap Palmas och å Guldkusten. Barken innehåller
ett rödt, mycket giftigt ämne, erythrophloein, som,
utdraget med vatten, bildar en röd vätska, hvilken
verkar kräkning och afföring. Af denna vätska eller
af barken (till tuggning) begagna sig infödingarna
i de nämnda trakterna för anställande
af gudsdomar, under förmenande att barkens
giftiga ämne icke verkar på en oskyldig.
Däraf trädets vetenskapliga artnamn:
judiciale (hörande till rättskipningen).
O. T. S. (G.L-m.)

Erythroxylon L., bot., farm., ett släkte, hvilket
omfattar öfver 90 arter lägre träd och buskar samt
utgör typen för en egen fam., Erythroxylaceæ,
inom serien Geraniales. Blomfodret består af 5
kvarsittande blad. Kronbladen äro 5 och, likasom
de 10 monadelfiska ståndarna, med bred bas fästa
under fruktämnet, som ursprungligen är trerummigt
och försedt med 3 stift, men som blir enrummigt genom
2 rums felslående och vid mognaden blir en stenfrukt.

Fig. 1. Kokabusken, blad- och blombärande gren.

Släktet tillhör hufvudsakligen Syd-Amerikas varmaste
trakter och Västindien. Veden är hos de flesta
arterna röd, hvaraf släktnamnet Erythroxylon (af
grek. erythros, röd, och xylon, ved); den lämnar
vackert virke till finare snickeriarbeten. Några arter
användas i medicinen, t. ex. E. areolatum L., som
anses verka afförande och urindrifvande, E. suberosum
S:t Hil. och E. tortuosum Mart., hvilkas bark genom
sin garfsyrehalt är sammandragande. Mest bekant
är E. Coca Lam., kokabusken (se fig. 1),
som odlas i stor utsträckning i Bolivia och Peru
samt ända upp mot den sydamerikanska kontinentens
nordligaste del; dess växtområde sträcker sig utmed
Andernas östliga sluttning på en
höjd af 700 till 1,700 m. ö. h. Inkasfolket höll
kokabusken helig, den var en skänk af gudarna,
och kokablad ha anträffats på de gamle peruanernas
"dödsfält" bland föremål, som de döde fingo med
sig på färden. Kokaodlingarna bedrifvas i stor
skala. Från buskarnas tredje år skattas de 3 gånger
årligen på en del af sina blad, hvilka torkas och
gå i handeln (20-30 mill. kg. årligen). En stor
del af dessa kokablad förbrukas i Syd-Amerika till
tuggning, som bedrifves för njutnings skull af många
millioner människor. Kokatuggarna (coqueros) forma
af kokablad jämte kalk eller aska bussar, som tuggas
och utsugas. Häraf nedsättes känslan af hunger,
törst och trötthet, de slöa sinnena upplifvas,
och den nyss förut utmattade arbetaren går efter
en kort stunds kokanjutning med förnimmelsen af
stärkta krafter till sitt arbete. Många hängifva
sig emellertid med ohejdad lidelse åt kokatuggande,
hvarvid de, fullkomligt otillgängliga för omgifningen,
uppgå i sina fantasier; resultatet blir snart en
svår kronisk förgiftning, som i förtid slutar deras
lif.

Fig. 2. Kokablad.

- Exemplar af kokabusken infördes till Europa
första gången af den franske botanisten Joseph de
Jussieu (1750). En närmare kunskap om kokans kemi
erhölls först genom den tyske kemisten Niemann,
som 1860 därur framställde alkaloiden kokain (se
d. o. och Bedöfningsmedel). Jämte denna ingå i
kokabladen små mängder af flera andra alkaloider
äfvensom garfsyra och spår af en flyktig olja.
O. T. S. (G. L-m.) C. G. S.

Erytreiska hafvet (lat. Erythræum mare) kallades -
väl på grund af sina många rödaktiga (grek. erythros)
korallbankar - ursprungligen hela oceanen s. om Asien;
sedermera inskränktes denna benämning till dess västra
del, det nu s. k. Arabiska hafvet.

Erytrin. 1. Kem. Se Erytrit. - 2. Miner. Se
Koboltblomma.

Erytrit, kem., en fyratomig alkohol C4H6(OH)4, som i
fritt tillstånd förekommer i Protococcus vulgaris och
bunden vid orsellinsyra till en ester benämnd
erytrin i lafvar tillhörande släktet Roccella. Genom
kokning med kalkvatten sönderfaller erytrin i nämnda
syra och erytrit. Denna bildar stora, vattenklara
kristaller, som utmärkas af söt smak. P. T. C.*

Erytrocyt (af grek. erythros, röd), histol., röd
blodkropp (se Blod 1).

Erytrodextrin (af grek. erythros, röd, och dextrin,
se d. o.), en af de dextrinmodifikationer, hvilka
bildas vid stärkelsens hydrolys; den utmärkes
till skillnad från de öfriga, akroodextrin och
amylodex-trin, därigenom, att den färgas röd
af jod. Enligt Maquennes nyaste undersökningar
(1906) bildas såväl erytrodextrin som öfriga
dextriner icke af klistrets huvudbeståndsdel,
den lösta amylosen, som direkt ger socker, utan
härstammar från klistrets olösliga del, amylopektin.
H. E.

Erytrofyll (af grek. erythros, röd, och fyllon,
blad). Se Bladrödt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>