Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 825-826 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ermellek - Ermenonville - Ermenrik l. Ermerik - Ermes - Ermisch, Hubert - Ermitage - Ermland - Erne - Ernesjöarna - Ernest, Gerhard - Ernest-Charles, Jean - Ernesti, Johann August - Ernestinska husorden - Ernestinska linjen - Ernoul, Jean Edmond

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

staden Debreczen, en af Ungerns förnämsta vintrakter.

^{K. B. W.}

Rousseaus grafvård i Ermenonville.

Ermenonville [ärmənåvi’l], by med omkr. 500 inv. i
franska dep. Oise, ej långt från Paris, har ett slott,
som tillhör familjen Girardin och som en tid beboddes
af Henrik IV:s älskarinna Gabrielle d’Estrées. Rousseau
dog där 1778 och begrafdes på "poppelholmen" (se fig.)
i slottsparken; hans stoft flyttades 1794 från parken
vid E. till Panthéon i Paris.

Ermenrik l. Ermerik. Se Ermanarik.

Ermes, befäst slott i mellersta Livland, hvars
försvarsverk underhöllos af svenskarna till 1644, då
det bestämdes, att befästningarna visserligen skulle
bibehållas, men att underhållet skulle tillkomma
länsinnehafvaren. Under kriget lät M. G. De la Gardie
i början af 1657 iståndsätta E., men bestämde sig
kort därefter för fästningarnas raserande. Detta
skedde emellertid ej, men 1682 befallde K. M:t,
att E:s försvarsverk skulle nedbrytas.

^{L. W:son M.}

Ermisch, Hubert, sachsisk historiker, f. 1850
i Torgau, blef 1875 arkivarie vid statsarkivet i Dresden,
1880 arkivråd och 1898 regeringsråd. Sedan 1880 utger han
"Neues archiv für sächsische geschichte und altertumskunde".
Bland hans skrifter märkas
Das sächsische bergrecht des mittelalters (1887),
Das Freiberger stadtrecht (1889) och
Die Dohnasche fehde (1901).

Ermitage [-taʃ]. 1. Se Eremitage.
– 2. Ett franskt rödt vin. Se Hermitage.

Ermland. Se Ermeland.

Erne [ə’n], flod i norra Irland, kommer från den
på gränsen mellan Ulster och Leinster belägna sjön
Gowna, flyter genom öfre och nedre Ernesjöarna
samt faller ut i Donegalviken. Längd 115 km. Öfre
Ernesjön är 37 kvkm. och står genom Ulsterkanalen i
förbindelse med Loch Neagh. Nedre sjön, skild från den
förra genom en kanal af 6 km. längd, är 113 kvkm. Båda
sjöarna äro ryktbara för sina vackra omgifningar,
i synnerhet den nedre med sina, som det uppgifves,
400 öar.

Ernesjöarna [ə’n-]. Se Erne.

Ernest, Gerhard. Se Ehrenschantz.

Ernest-Charles [ärnä-ʃarl], Jean, fransk kritiker,
f. 1875 i Roanne (Loire), har medarbetat i flera
tidningar och tidskrifter, framför allt "Revue bleue",
och utgifvit
Les chemins de fer en France, sous le règne de Louis-Philippe (1896),
Théories sociales et politiciens (1870–98) (1898),
Praticiens politiques 1870–1899 (1899),
Waldeck-Rousseau (1902),
La littérature française d’aujourd’hui (s. å.),
Samedis littéraires (4 samlingar, 1903 ff.).
Som ändamålet med sin kritik har han själf angifvit
striden mot "industriell" litteratur och för
skriftställarens värdighet och oberoende samt för
den franska andens öfverlägsenhet öfver all annan
europeisk. Vid sommarkurserna i Uppsala 1903 höll
han en serie föreläsningar öfver "Les tendances
sociales de la littérature française d’aujourd’hui",
hvilkas grundlinjer utgåfvos s. å.

^{R–n B.}

Ernesti, Johann August, tysk språkforskare och teolog,
f. 1707 i Tennstädt (i Thüringen), d. 1781 i Leipzig,
var 1734–59 rektor vid Tomasskolan i Leipzig och
blef därjämte 1742 e. o. professor i fornklassisk

litteratur, 1756 professor i vältalighet och 1759
teol. professor, allt i Leipzig. – E:s upplagor af
grekiska och romerska klassiker vittna om en stor
kritisk skärpa och ett fint omdöme. Mest kända äro
hans editioner af Ciceros arbeten (1737–39; 3:e uppl.
1776–77), till hvilkas förklaring han utgaf en "nyckel",
Clavis Ciceroniana (1739; 6:e uppl. 1831).
Hans öfriga filologiska arbeten, tal och uppsatser:
Initia doctrinæ solidioris (1736; 8:e uppl. 1802),
Opuscula oratoria, orationes, prolusiones et elogia (1762; 2:a uppl. 1767) och
Opusculorum oratoriorum novum volumen (1791)
m. fl., anses som mästerstycken med afseende såväl på
innehållet som i synnerhet på formen och förskaffade
honom tillnamnet "den tyske Cicero". Såsom teolog
är E. beaktansvärd därför, att han införde en
filologisk metod i fråga om bibelns tolkning. Bland
hans teologiska skrifter må nämnas:
Anti-Muratorius (1755),
Institutio interpretis Novi testamenti (1761; 5:e uppl. 1809) och
Opuscula theologica (2:a uppl. 1792).
Stor förtjänst inlade han jämväl som utgifvare af
"Neue theologische bibliothek" (1760–69) och
"Neueste theologische bibliothek" (1773–79).

Ernestinska husorden. Se Ordnar.

Ernestinska linjen, den linje af det sachsiska
furstehuset, som härstammar från kurfursten Ernst,
f. 1441, d. 1486, hvilken 1485 genom fördrag i
Leipzig med sin yngre broder Albrekt den djärfve
(se Albrekt III) delade de sachsiska arfländerna,
därvid själf såsom den äldre brodern för sig
behållande kurvärdigheten. Ernst blef sålunda
stamfader för den ernestinska, Albrekt för den
albertinska linjen. Ernsts sonson, Johan Fredrik,
nödgades, efter nederlaget vid Mühlberg, genom
kapitulationen i Wittenberg (1547) till hertig
Morits af den albertinska linjen afträda alla sina
besittningar med undantag af Eisenach, Weimar,
Gotha och några orter. Dessa besittningar ökades
sedermera med Koburg (1553), Altenburg (1554)
m. fl. områden. Ernestinska linjens besittningar
skiftades, förenades och skiftades ånyo under den
följande tiden mellan olika grenar. I våra dagar
omfattar den ernestinska linjen fyra grenar: Weimar,
Meiningen, Altenburg och Koburg-Gotha. Jfr
Burkhardt, "Stammtafeln der ernestinischen linien des hauses Sachsen" (1885), och
"Die Wettiner" (1897).
Se vidare Sachsen.

Ernoul [ärno’l], Jean Edmond, fransk politiker,
f. 1829 i Loudun (dep. Vienne), d. 1899, var
advokat i Poitiers och invaldes som monarkist 1871
i nationalförsamlingen. Där var han en af högerns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>