Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ericsson John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nordstaternas slutliga seger öfver sydstaterna främjades
väsentligen genom E:s monitorer; och huru
allvarligt dessa pröfvades, kan man finna af Charlestons
blockad, under hvilken monitorn Patapsco 28 gånger
var i elden. Sedermera byggdes monitorer ej blott i
Amerika, utan äfven i Sverige, Norge och Ryssland.
Under de senare åren af E:s verksamhet tog en
annan klass af sjökrigsmateriel hans
uppfinningsförmåga i anspråk, nämligen torpederna. På egen
bekostnad byggde han ett snabbgående litet fartyg,
"Destroyer", afsedt att utsända dylika
sprängprojektiler. Torpeden är här en verklig
undervattensprojektil med betydande vikt; den skall
afskjutas från fartygets bog, medelst komprimerad luft,
och är starkt laddad med dynamit, som exploderar,
när projektilen stöter mot ett föremål med stor
motståndsförmåga, såsom en fartygssida.
Bland E:s många uppfinningar må slutligen
omnämnas en, som väckt allmän uppmärksamhet,
nämligen solmaskinen. Tanken att omedelbart använda
solstrålarnas värme till erhållande af drifkraft är
lika ny som djärf. Genom att med tillhjälp af stora
konkava speglar uppsamla strålarna och rikta dem
mot bestämda punkter är det möjligt att på dessa
koncentrera en betydande värmemängd, som sedan
tillgodogöres med en varmluftsmaskin. Det gifves
ofantligt vidsträckta trakter af jorden, som ega en
nästan ständigt klar himmel samt lida brist på både
bränsle och vatten. Det är därför icke osannolikt,
att för dessa trakter solmaskinen en gång skall blifva
af högt värde. Från teknisk synpunkt har E. utan
tvifvel löst problemet om solmaskinens konstruktion,
men den stora kostnaden lägger hinder i vägen för
ett allmännare bruk af maskinen. I samband med sina
arbeten öfver densamma anställde E. intressanta
och vidsträckta undersökningar såväl öfver det
strålande värmet i allmänhet som särskildt öfver
solstrålningen till jorden, och han konstruerade flera
nya apparater för forskningar däröfver. I Solar
investigations (1875) samt Contributions to the
centennial exhibition (1877) meddelade han dessa sina
vetenskapliga arbeten. Det sistnämnda, ett särdeles
omfångsrikt praktverk, innehåller tillika en
redogörelse för de förnämsta uppfinningar E. hade gjort
under sin vistelse i Amerika.
Större delen af sina med tiden betydande
inkomster uppoffrade E. alltjämt på nya
undersökningar och experiment. Sålunda åtgingo flera
hundratusen kronor på konstruerandet (1870-88)
af 26 olika solmaskiner, hvilka, liksom hans modeller
i allmänhet, voro mönster af sinnrikhet och elegans.
Såsom ritare och konstruktör var E. utan like; hans
idéer togo klar och lefvande form i hufvudet, innan
de med en rent af underbar snabbhet, säkerhet och
fullständighet utkastades på ritbrädet.
Sin djupt rotfasta kärlek till det gamla
fäderneslandet ådagalade E. icke blott genom en ständigt
flödande enskild välgörenhet, utan äfven genom den
varmaste omtanke om medlen att värna Sveriges
själfständighet. Monitorn, till hvilken han redan
i slutet af 1820-talet hade modellen i hufvudsak
färdig, hade han i det längsta afsett för Sveriges
försvar vid förefallande fara från Rysslands sida.
Under 1860-talet vände han verksamt sin
uppmärksamhet på Sveriges blifvande sjövapen, och såsom
ett hufvuddrag däri tänkte han sig ett flytande
skärgårds- och positionsförsvar till skydd för hamnar
och inlopp, hvilket kustförsvar borde kunna hindra
fienden att effektivt landsätta en härsmakt. Utom
monitorer konstruerade han (1866) för svenska
marinen en art kanonbåtar, sedermera kallade
pansarbåtar af tredje klassen. Till den första
pansarbåten, "Sköld", skänkte E. maskineriet och till den
första svenska monitorn, "John Ericsson", två
15-tums kanoner. De stora och ofantligt kostsamma
moderna pansarkolosserna kunde han aldrig förlika
sig med; han kallade dem "torpedo-mat". Sina
åsikter i dessa frågor förfäktade han 1867 o. f.
i svenska tidningsartiklar och bref, men stötte på
segt motstånd och drog sig djupt bedröfvad
tillbaka. Sedermera gillade han systemet med
pansarbåtar af "Sveas" cert (men snabba och
rammförsedda) jämte snabbgående kryssare, torpedbåtar
och monitorer.
E:s personliga väsen och handlingar buro städse
vittne om storsinthet och varmt hjärtelag. Med all
sin själfaktning var han en ovanligt flärdlös och
oegennyttig man.
E:s verksamhet som uppfinnare har eftervärlden
visserligen funnit i afseende på praktiskt tekniska
resultat vara af mindre allmängiltig betydelse än
hans beundrande samtid ville tro. E:s obestridliga
uppfinnartalang samt först och sist segerglansen från
"Monitors" lysande framgång ha likväl i det
allmänna medvetandet beredt honom en plats bland de
store uppfinnarna. - E. gifte sig 1836 med en
19-årig engelska, Amalia Byam, hvilken dock
efter några års vistelse i Amerika återvände till
England. En naturlig son af E. var Hjalmar
Elworth (f. 1824), som blef öfverdirektör vid
statens järnvägar och dog barnlös 1887. - E.
blef filos. hedersdoktor vid Lunds universitets
jubileum 1868, fick plats i svenska Vet. akad.
1850, såsom utländsk led., men från 1863 såsom
inländsk, blef led. af Krigsvet. akad. 1852,
hedersled. af örlogsm. sällsk. i Karlskrona 1863, af Fys.
sällsk. i Lund 1869, af Vet. soc. i Uppsala 1870
och af Vet. o. Vitt. samh. i Göteborg 1877. -
Framför bröderna E:s barndomshem vid
Långbanshyttan (se fig.) är rest en hög minnessten, med
inskriften: "John Ericsson föddes här den 31 Juli
1803". (Om det för båda bröderna gemensamma
äreminnet se Ericson, svensk adlig ätt 1).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
