Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 709-710 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epirus - Episcia - Episcopius, Simon - Episcopus - Episepal - Episk - Episkleritis - Episkopal - Episkopalism - Episkopalkyrkan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

år senare fingo de tillträde till de olympiska
spelen - ett tecken på att de erkändes som greker. -
En saga berättar, att Pyrrhos, Akilles’ son, varit
molossernas konung; sagan är sannolikt tillkommen
för att tillförsäkra det molossiska konungahuset
ett grekiskt ursprung. Omkr. 470 f. Kr. regerade
i E. konung Admetos, hvilken gästvänligt upptog den
landsförviste Themistokles. I 4:e årh. f. Kr. införde
konung Arybas, som blifvit uppfostrad i Aten,
grekisk odling i landet. Hans brorson, Alexander I,
sökte att uti Italien spela rollen af eröfrare, men
stupade omkr. 326 i strid mot lukanerna. Pyrrhos II
(d. 272) lyfte genom sina lysande, men gagnlösa
segrar E. för en kort tid till en stormakt. Under
hans närmaste efterträdare blef konungamakten genom
beständiga inre och yttre strider så försvagad,
att epiroterna, omkr. 230, införde en republikansk
författning. Rikets tilltagande svaghet gaf emellertid
illyrierna och macedonerna tillfälle att blanda sig
i epiroternas partistrider, hvarigenom E. nästan
förlorade sin själfständighet. När romarna (197
f. Kr.) besegrat Filip V af Macedonien, befriades
E. från Macedoniens öfvervälde, men med kännedom om
romarnas egennyttiga politik understödde epiroterna
sedermera den macedoniske konungen Perseus i dennes
strid mot Rom. Perseus’ fall (168) drog romarnas hämnd
öfver E. Æmilius Paullus förstörde 70 städer i E. och
lät sälja 150,000 inbyggare såsom slafvar. E. blef
en romersk provins och delade därefter romarrikets
öden. Se vidare Albanien. (A. M. A.)

Episcia Mart., bot. Se Gesneraceæ.


Episcopius,
Simon, arminianernas (remonstranternas) hufvudman
efter Arminius’ död, f. 1583 i Amsterdam, d. 4 april
1643, blef 1612 teol. professor i Leiden, afsattes
och landsförvisades af synoden i Dordrecht 1619,
men fick 1626 tillstånd att återkomma samt blef
1634 inspektor och professor vid remonstranternas
seminarium i Rotterdam. - E. var den, som egentligen
grundlade arminianernas teologi. Han betonade,
att kristendomen är mera praktisk än teoretisk,
icke så mycket ett system af trosläror som en sedlig
makt, att en rätt tro icke nödvändigt förutsätter
kunskap om och samtycke till ett lärosystem, som
innefattar hela omfånget af kristlig sanning. Från
denna etisk-praktiska ståndpunkt bekämpade han
framför allt predestinationsdogmen. Han blef en
af vägröjarna för den vetenskapliga teologiens
frihet. Personligen var han en modig och varmhjärtad
man, grundligt lärd och skarpsinnig. E:s förnämsta
arbeten äro den arminianska trosbekännelsen
(1621) och apologien för densamma (1629) samt
hans ofullbordade Institutiones theologicæ.
(Hj. H-t.)

Episcopus. lat. (grek. episkopos, tillsyningsman),
uppsyningsman, biskop. – E. episcoporum, biskoparnas
biskop, påfven. – E. in partibus (infidelium),
biskop i de otrognes (muhammedaners och
hedningars) land; biskop med
titel af någon församling, som fordom
tillhört katolska kyrkan; äfven hjälpbiskopar
i katolska dieceser. Deras utnämning är påflig
reservationsrätt. Enligt förordning af Leo XIII 1882
skola de alla betecknas som episcopi titulares. –
E. oecumenicus, titel för patriarken af
Konstantinopel. (Hj. H-t.)

Episepal (af grek. epi, mot, och nlat. sepalum,
foderblad), bot., säges om ståndare, som är motsatt
foderblad.

Episk. Se Epos.

Episkleritis, oftalm., inflammation i senhinnans
(sklera) ytligare lager, uppträder dels
i mera flyktiga former, dels ock af mera
allvarlig natur, erbjudande kontinuerliga
öfvergångar till den mera djupgående
inflammationen skleritis (se Ögonsjukdomar).
G-d.

Episkopal (lat. episcopalis), biskoplig, högkyrklig.

Episkopalism l. Episkopalsystem (af grek. episkopos,
biskop), inom katolska kyrkan den åsikt, enligt
hvilken högsta myndigheten inom kyrkan bör tillhöra
biskoparna, i mots. till papalismen,
som tillerkänner den åt påfven (lat. papa). Om
den episkopalistiska teoriens uppkomst och
utbildning omkr. 250 se Biskop (sp. 479) och
Cyprianus. Episkopalismen erkände Roms primat inom
den katolska kyrkan, men endast som en historisk
företeelse, hvilken kunde ändras efter förhållandenas
kraf. Som en kyrkorättslig doktrin utbildade sig denna
åskådning först under motsättningen mot papalismens
ytterlighet under Bonifatius VIII (1294–1303). Sin
kraft fick den visa under den västerländska schismen
och reformkonsilierna; bland dess bärare voro då
Pierre d’Ailli, Jean Gerson m. fl. (se Basel-
och Konstanzkonsilierna). Doktrinen fick dela
reformförsökens öde och fördömdes högtidligen
på 5:e Laterankonsiliet (1512). I Frankrike fick
den emellertid ett hem och ingick i den berömda
gallikanska kyrkofriheten. I Tyskland utvecklades
den åter under franskt inflytande af N. von Hontheim
(1701–90) och fick namnet febronianism. Josef
II:s (1780–90) kyrkoreform förde samma åskådning
till Österrike, men med starkare betonande af
landsfurstens inflytande i kyrkan. I denna gestalt
behärskade episkopalsystemet vetande och praxis vid
början af 19:e årh. och besegrades helt af papalismen
först omkr. 1840. Om striden mellan episkopalism och
papalism under 19:e årh. se Ultramontanism.

Inom den evangeliska kyrkan upptogs namnet
episkopalism i Tyskland som beteckning för den teori,
hvilken tillägger landsfursten (såsom den katolske
biskopens efterträdare) ett dubbelt regemente, det
världsliga och det andliga (se Kyrkoförfattning). Om
episkopalismen i England se Episkopalkyrkan.
Hj. H-t.

Episkopalkyrkan, Engelska (af grek. episkopos,
biskop), äfven Anglikanska kyrkan, räknar sig som
en direkt fortsättning af de första århundradenas
katolska kyrka, sedan under medeltiden hopade romerska
utväxter bortrensats. Som dess historiska utgångspunkt
kunna räknas Henrik VIII:s skilsmässoplaner,
påfvens motstånd och konungens däraf framkallade
åtgärder. 1532 utfärdades en lag mot betalandet af
annater (se d. o.) till påfven, och dennes sanktion af
kyrkliga vigningar upphäfdes. 1533 kom lagen om förbud
mot appellationer till Rom, och högsta kyrkliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>