Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 685-686 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epark - Eparki - Épaule d´un bastion - Épaulette - Epea pteorenta - Epée, Charles Michel, abbé de l´E - Epeios - Epeira - Epeiros - Ependym - Epentes - Eperjes - Épernay - Épernon, Jean Louis de Nogaret

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

härskade, kallades eparki (grek. eparchia). I
det bysantinska riket funnos i äldre tid 64 sådana
eparkier. Denna benämning nyttjades och nyttjas (i
Ryssland) ännu i dag äfven om biskopsstiften i den
grekiska kyrkan. - I det nuv. konungariket Grekland är
eparki ett mindre förvaltningsområde, och flera sådana
bilda en nomarki. A. M. A.

Eparki. Se Epark.

Épaule d’un bastion [epå’l dö bastia7], fr.,
befästningsk., skuldervinkel. Se Bastion. L. W:son M.

Épaulement [epålmã’], fr.,
l. Skuldervärn, befästningsk., en jordvall,
som icke är inrättad till försvar, utan endast
är afsedd att skydda bakom densamma uppställda
trupper (reserver) eller hästar och fordon
(artilleriets anspann och föreställare).
G. U.*

Épaulette [epålä’t], fr. Se Epålett.

Epea pterorenta, grek. Se Bevingade ord.


Épée [epe],
Charles Michel, abbé de 1’É., grundläggare af
döfstumundervisningen i Frankrike, f. 25 nov. 1712
i Versailles, d. 23 dec. 1789 i Paris. Han
studerade först teologi, men då han på grund
af misstanke för irrläriga åsikter icke vann
anställning i kyrkans tjänst, öfvergick han till
juridiken. Visserligen egnade han sig sedan åter
åt teologien och erhöll äfven ett andligt ämbete,
men blef afsatt och t. o. m. förbjuden att meddela
religionsundervisning. Omkr. 1765 sammanträffade
E. med två döfstumma flickor, hvilka förut erhållit
någon undervisning, men efter sin lärares död
icke kunde finna någon, som ville fortsätta hans
verk. Denna omständighet kom E. att behjärta de
döfstummas nöd. Han åtog sig flickornas undervisning,
och såsom alldeles obekant med döfstumundervisning,
började han att på egen hand uttänka ett teckenspråk
och egnade sig uteslutande åt döfstumbildningen. Ett
institut, som han grundade 1770, öfvertogs 1791
af staten. E. lefde blott för sina döfstumma och
offrade allt för dem, knappt unnande sig själf
det nödvändigaste. Särskildt de fattiga bland de
döfstumma tog han sig an. "Utan dem skulle jag aldrig
hafva egnat mig åt de döfstummas uppfostran", sade
han. E. kom i åtnjutande af mycket stort anseende
äfven långt utom Frankrikes gränser. Så upprättades
1779 institutet i Wien under hans medverkan. -
Med Samuel Heinicke (se d. o.), grundläggaren af
döfstumundervisningen i Tyskland, råkade E. i skarp
strid om de olika döfstumundervisningsmetodernas
företräden. E:s hufvudarbete är Institution des
sourds et muets par la voie des signes méthodiques
(1776). E:s ingripande till förmån för en döfstum
yngling, som han ansåg vara en förskjuten ättling af
den grefliga släkten Solar, behandlades af Bouilly i
skådespelet "L’abbé de 1’Epée" (1795; sv. öfv. "Abbé
De L’Épée eller den döfve och dumbe", 1801). Det
var bevistandet af detta skådespel, som hänförde
P. A. Borg att för sitt land blifva hvad
E. varit för Frankrike. Om än E:s metod för
döfstumundervisning numera förlorat sin egentliga
praktiska betydelse och hufvudsakligen har ett
historiskt intresse, skall E. dock i alla tider räknas
till de allra främste och ädlaste på detta område och
hans lysande exempel aldrig förgätas. (I Versailles
restes 1843 hans minnesvård.) O. K.

Epeios (grek. 3Ejisio$, lat. Epeus l. Epius),
grek. myt. 1. En son af Endymion, efter hvilken han
ärfde herraväldet öfver Elis, sedan han i en af fadern
föranstaltad kapplöpning i Olympia besegrat sina
bröder. - 2. En son af Panopeus, från Fokis, deltagare
i trojanska kriget och i Iliaden omnämnd såsom
en väldig knytnäfskämpe. Troligen är det densamme,
som i Odyssén och hos senare skalder omtalas såsom
den trojanska trähästens konstfärdige byggmästare.
A. M. A.

Epeira, zool. Se Hjulspindlar.

Epeiros, den grekiska namnformen för Epirus.

Ependym (grek. ependyma, öfverklädnad), anat., den
inre beklädnaden af hjärnans och ryggmärgens hålor. ’

Epentes (grek. epenthesis), språkv., inskjutning
af ljud inuti ett ord, t. ex. det vulgära karnalje
och mindre (urspr, minre). - Epentetisk, inskotts-,
t. ex. epentetisk vokal (se därom Avestiska,
sp. 516).

Eperjes [ä’pärjäʃ], hufvudstad i ungerska komitatet
Sáros, i vackert läge vid floden Tarcza. 13,098
inv. (1900), slovaker, ungrare, tyskar och
rutener. Säte för en grekisk-katolsk biskop. Ryktbart
gammalt lutherskt "kollegium" med gymnasium,
rättsakademi, seminarium m. m. Grekisk-katolskt
seminarium. Vackra promenader. – Staden grundlades
omkr. midten af 12:e årh. af tyskar, var fordom
befäst och spelade en betydande roll under ungrarnas
strider med Österrike under 1600-talet; där nedsatte
den kejserlige generalen Caraffa 1687 en beryktad
"blodsdomstol", som lät afrätta en mängd ungerska
insurgenter.
K. B. W.

Épernay [epärnä], arrondissemangshufvudstad i
franska dep. Marne, vid floden Marne. 19,091
inv. (1901). E. är jämte Reims hufvudort för
tillverkningen af och handeln med champagneviner,
af hvilka den årliga omsättningen beräknas
till 20–30 mill. fr. Anmärkningsvärda äro de i
kalkklippan uthuggna ofantliga källrarna, ett slags
labyrint, hvari årligen omkr. 5 mill. buteljer
uppläggas. Därjämte tillverkning af korkproppar,
buteljer och andra till champagneberedningen hörande
artiklar. Lokomotiv- och andra verkstäder för
östbanan. Bibliotek om 33,000 bd och 224 handskrifter.

Épernon . [epärnå7], Jean Louis de Nogaret, hertig af
É., f. 1554, d. 1642. Han tillhörde en gammal fransk
adlig släkt från Toulouse och blef på grund af sitt
utseende och sina sirliga maner en af konung Henrik
III:s "mignons" samt öfverhopades med ynnestbevis. Af
Henrik IV utnämndes han till guvernör i Provence,
men stämplade med Spanien mot Henrik och tvangs
först genom vapenmakt att ödmjuka sig, 1596. Han
var i dennes vagn, då han 1610 mördades, och var
säkerligen den främste tillskyndaren till detta dåd,
ehuru anklagelsen mot honom nedtystades. É. åstadkom
sedan, att riksstyrelsen uppdrogs åt änkedrottningen,
Maria af Medici, hvars allsmäktige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>