Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom Common prayer och de Trettionio artiklarna
(1562), på den protestantiska grund, som lagts
under Edvard VI:s regering. Denna af parlament och
konungamakt skapade statskyrka, episkopalkyrkan
(se d. o. ), fick, genom sin kalvinistiska
bekännelse, katolikerna och, genom sin mycket
katolska liturgi samt monarkiska författning,
de i kyrkoförfattningsväg strängt kalvinistiske
puritanerna till sina fiender. E:s historia under
1500- och 1600-talen karakteriseras af dessa religiösa
fraktioners strid med hvarandra. Katoliker och
puritaner sökte hvar på sitt håll komma först till
frihet, sedan till herravälde, ty fördragsamhet kände
ingen. Episkopalkyrkan sökte häfda sin maktställning
och förtryckte dem, som icke ville foga sig i dess
form, nonkonformisterna. Den fick ett verksamt
förföljelsemedel i den under Elisabets regering inrättade
Höga kommissionen (Court of high commission). Det var
i synnerhet katolikerna, som vunno martyrkronan. De
voro också de farligaste genom sina förbindelser
med främmande katolska makter. Sedan Maria blifvit
engelsk statsfånge (1569), arbetade de genom öppet
uppror och i flera sammansvärjningar på att mörda
Elisabet, bereda protestantismens undergång och
sätta Maria på tronen. Maria Stuart fick med sitt
lif plikta för dessa syften (1587). Elisabet drefs
sålunda af politiska och personliga skäl till
strid framför allt mot den katolska fanatismens
inkarnation, Filip II af Spanien. E. blef under
hennes regering den protestantiska sakens stöd
i Europa, det hjälpte Frankrikes hugenotter mot
Guiserna och nederländarna i dessas frihetskrig
mot Spanien samt besegrade Filips "oöfvervinneliga
armada" (1588). På samma gång E., under ledning af
Elisabet och hennes utmärkta ministrar (en Cecil, en
Walsingham), intog en bestämd och betydande politisk
ställning i Europa, började det äfven (genom Drake,
Cavendish, Raleigh) grundlägga sin makt på hafvet
och i främmande världsdelar samt sin världshandel
(kolonien Virginias anläggning; Ostindiska kompaniets
uppkomst, 1600). E. närmade sig därjämte det mål flera
af dess konungar eftersträfvat: de brittiska öarnas
enhet. Irland, där Hugh O’Neill framkallat ett farligt
uppror, som Elisabets gunstling Essex icke lyckades
nedslå (1599), lades af lord Mountjoy fullkomligt
under E:s välde (1603). Och då efter Elisabets
död (24 mars 1603) Maria Stuarts och Darnleys son,
konung Jakob VI af Skottland, besteg äfven E:s tron,
förenades de båda rikena i personalunion. Litt.:
J. A. Froude, "History of E. from the fall of
Wolsey to the death of Elizabeth" (12 bd, 1856-70,
ny uppl. 1893), J. S. Brewer, "The reign of Henry
VIII" (2 bd, 1884), M. Creighton, "Cardinal Wolsey"
(1888) och "Queen Elizabeth" (1900), J. Gairdner,
"Henry the seventh" (1889) och "The english church
in the sixteenth century" (1902), samt W. Busch,
"E. unter den Tudors" I (1892).
Huset Stuart (1603-49). Regenterna af denna ätt
pockade nästan mera än Tudorerna på oinskränkt
kunglig makt, men saknade dessas snille och kraft
samt betonade teorierna om konungadömets gudomliga
ursprung och den kungliga nåden som folkfrihetens
källa på en tid, då andra idéer började genomtränga
det engelska folket, hvilket dessutom
blifvit såväl ömtåligt mot rättskränkningar som äfven
mer än förut i stånd att hämnas dem. De Stuartske
konungarna förde en personlig utrikespolitik,
som saknade både kraft och värdighet, samt
förtryckte genom statskyrkan de protestantiske
nonkonformisterna (under Jakob I och Karl I) för
att slutligen (under Karl II och Jakob II) förråda
statskyrkan åt andra nonkonformister, nämligen
katolikerna. Genom allt detta sårade de sitt folks
religiösa, politiska och nationella känslor samt
beredde sin dynastis undergång. Jakob I (1603-25)
skärpte efter krutkonspirationen (1605) strafflagarna
mot katolikerna, men afvisade samtidigt puritanernas
(på Hampton-court-konferensen 1604 framställda)
begäran om en reform inom kyrkoförfattningen till
deras förmån. Med parlamentet invecklades han snart
i strid om sin rätt att af egen maktfullkomlighet
pålägga tullafgifter (impositions) och föranleddes
däraf att gång på gång (1611, 1614) i vredesmod
upplösa parlamentet. Ledd af bedrägliga förhoppningar
att kunna medlande uppträda i kontinentens religiösa
stridigheter genom en dynastisk förbindelse med
spanska konungahuset, slöt han 1614 förbund med denna
makt och sökte sedan förgäfves på underhandlingens
väg rädda Pfalz åt sin måg, kurfursten Fredrik
V, som under trettioåriga kriget efter slaget på
Hvita berget (1620) miste ej blott Böhmens krona,
utan äfven sitt arfland. Jakobs tredje parlament
(1621) var benäget att bevilja medel för ett engelskt
ingripande i kriget till Pfalz’ och protestanternas
förmån, men retade Jakob genom sina skarpa angrepp
mot monopol- och privilegie-ofoget samt upplöstes,
då det vågade uppfordra konungen att skilja
sig från Spanien. Underhandlingarna i Madrid om
äktenskapsförbindelse mellan tronföljaren Karl och
en spansk prinsessa - hvarigenom Jakob hoppades
vinna Spanien för Pfalz - misslyckades ömkligen
(1623), och konungens utrikespolitik blef nu under
påverkan af hans gunstling, den fåfänge hertigen af
Buckingham, ytterligt spanskfientlig, utan att därför
de betryckte protestanterna erhöllo någon militär
hjälp af verkligt värde. Under Jakobs son, Karl I
(1625-49), fortsattes, med stigande förbittring,
striden emellan krona och parlament. 1625 och 1626
års parlament upplöstes. Det förra hade fordrat
Buckinghams aflägsnande, det senare anklagat
honom, och bägge hade vägrat bevilja de anslag, som
konungen äskade. Förgäfves sökte regeringen skaffa
sig popularitet genom förbindelser med protestantiska
makter, genom en expedition mot Cádiz (1625) och en
annan, under Buckingham (1627), till ön Re för att
hjälpa hugenotterna i La Rochelle. Lyckan var icke
Karl bevågen i något företag. För att erhålla medel
till ett kraftigare bedrifvande af kriget nödgades
han sammankalla ett nytt parlament. Det beviljade
honom medel, mot villkor att han gåfve sitt bifall
till Petition of right (1628), enligt hvilken han
måste afstå från godtycklig beskattning och häktning,
men det upplöstes 1629 under en häftig konflikt med
regeringen rörande skatte- och religionsfrågor. Karl
regerade nu i elfva år utan parlament. Han sökte nå
oinskränkt politisk makt och - med ärkebiskop Laud som
medhjälpare - åstadkomma bokstafstrogen uniformitet
enligt episkopalkyrkans lag. Utkräfvandet af en olaga
gärd, skeppspenningarna, mot hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
