Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1422-61), förenade E:s och Frankrikes kronor på
sitt hufvud, men engelsmännen måste kämpa mot Karl
VI:s son, Karl VII, som orleanska partiet utropat
till konung. Efter jungfruns af Orléans uppträdande
(1429) gick det ohjälpligt bakut för engelsmännen,
och till deras motgångar bidrog ytterligare, att
deras allians med burgundiska partiet upphörde
(1435) och att den engelske regenten i Frankrike,
Henriks farbroder, den statskloke och tappre
hertigen af Bedford, afled (s. å.). När krigslågan
slocknade (1453), voro Calais med dess område och
Normandiska öarna allt hvad Henrik, "Frankrikes
konung", egde kvar af Frankrike. Snart rycktes
äfven E. ur hans händer. Förlusterna i Frankrike
och det inflytande Henriks gemål, den till börden
franska, maktlystna Margareta, utöfvade, gjorde
regeringen impopulär. Därtill kom, att Jack Cades
uppror (1450) ytterligare visat nödvändigheten af en
handlingskraftig regering och att Henrik VI hösten
1453 blef fullständigt sinnesrubbad. Den duglige och
folkkäre hertig Rikard af York, som var son till
den 1415 afrättade earlen af Cambridge (se ofvan)
och en syster till earlen af March samt sålunda på
mödernet härstammade från Edvard III:s andre son
och på fädernet från den yngste, blef nu för en
kort tid rikets protektor. Han måste vid konungens
tillfrisknande lämna denna befattning, men återvann
den 1455 efter sin seger vid S:t Albans, den första
af de många blodiga drabbningarna i de nu utbrytande
Rosornas krig (1455-85), så kallade, enär huset
Lancaster som märke hade en röd ros och det därmed
rivaliserande huset York en hvit. Anspråk på kronan
framställde emellertid hertigen af York först 1460,
sedan han i förbund med earlen af Warwick (se
Nevill) besegrat en kunglig här vid Northampton och
tagit Henrik VI själf till fånga. Parlamentet godkände
hans arfsanspråk och erkände honom som tronföljare
med uteslutande af Henriks och Margaretas son, prins
Edvard af Wales. S. å. stupade emellertid York vid
Wakefield mot en af drottningen utrustad här. Hans son
Edvard, earl af March, fortsatte striden, utropades,
efter segrarna vid Mortimer’s cross (2 febr. 1461)
och S:t Albans (17 febr. s. å.), i London till konung
och besegrade (29 mars) i grund den kungliga hären
vid Towton, hvarefter Henrik VI och hans drottning
nödgades fly ur landet. Sitt välde stadgade Edvard IV
(1461-83) genom segern vid Hexham (1464) öfver Henriks
anhängare i norra E. och dennes tillfångatagande
(1465). Genom sitt giftermål med en lågadlig dam
bröt han med Warwick och högadeln, och Ludvig XI
af Frankrike lyckades försona den biltoge Warwick
med drottning Margareta, hvarefter dessa båda i
förening med fransk hjälp anföllo Edvard (1470)
och för en kort tid återvunno kronan åt Henrik
VI. Edvard nödgades fly till sin bundsförvant,
hertigen af Burgund, men återkom i mars 1471, fick
genom sin popularitet bland Londons borgare denna
stad i sina händer, slog "konungamakaren" Warwick
vid Barnet (14 apr.) och besegrade vid Tewkesbury
(4 maj) drottning Margaretas här, hvarvid hon själf
blef fången och hennes unge son tronföljaren Edvard
af Wales fann döden. Henrik VI afled s. å., troligen
mördad, i Tower. Nu var huset Lancaster utgånget
på svärdssidan, och dess anhängare drabbades af en
blodig räfst, men tronstriderna fortsattes
inom huset York. Edvards trettonårige son och
efterträdare Edvard V (apr.-juni 1483) drefs från
tronen af sin farbroder, hertig Rikard af Gloucester,
som lät förklara hans föräldrars äktenskap ogiltigt
och honom själf illegitim samt därpå hyllades som
konung. Rikard III (1483-85), en kraftfull och rikt
begåfvad, men ytterligt maktlysten och hänsynslös man,
fick ej länge behålla sin med brott och trolöshet
förvärfvade krona. Nationen vände sig med afsky ifrån
honom, då det blef bekant, att han i Tower låtit
aflifva den afsatte Edvard V och dennes yngre broder
Rikard. Både Röda och Hvita rosens anhängare vände
nu sina blickar till den landsflyktige Henrik Tudor,
earl af Richmond, hvilken på fädernet var af en gammal
walesisk ätt, men genom sin moder, Margaret Beaufort,
härstammade från en yngre, genom parlamentsbeslut
legitimerad gren af huset Lancaster och betraktades
som dess hufvudman. Sina arfsanspråks klena
beskaffenhet ämnade han förbättra genom giftermål
med Edvard IV:s äldsta dotter, Elisabet af York, och
Rikards försök att hindra detta äktenskap påskyndade
Henriks sträfvanden att tillkämpa sig kronan. Han
landsteg (juni 1485) i Wales, samlade en här och
mötte med underlägsna krafter Rikard vid Bosworth
(22 aug. 1485), där denne öfvergafs af flera bland
sina mäktigaste forna medhållare, förlorade slaget
och själf fann sin död i stridsvimlet. Han var
Englands siste konung af huset Plantagenet. Henrik
utropades på själfva slagfältet till konung, och
parlamentet stadgade sedermera kronans ärftlighet
bland hans efterkommande. Därmed slutade Rosornas
krig. De skördade E:s gamla högadel, men bragte
för öfrigt mindre förödelse öfver landet, än deras
långvarighet kunde ge anledning att förmoda. Genom
högadelns utrotande sjönk öfverhusets inflytande
och därigenom äfven nationens förmåga att motstå
kronan, ty utom adeln fanns ännu ingen makt i
samhället - om icke kyrkan, men den föll för Henrik
VIII - nog stark att framgångsrikt kunna bekämpa
konungamakten. Också blef denna genom och efter
Rosornas krig af en helt annan natur än före dem och
närmade sig under regenterna af huset Tudor alltmer
ett af parlamentet skäligen oberoende envälde. Litt.:
Paulli, "Geschichte von England" (3 bd, 1858), Stubbs,
"Constitutional history of England" (3 bd, 1874-78)
och "The early Plantagenets" (1876, 5:e uppl. 1886),
J. Gairdner, "The houses of Lancaster and York" (1874,
6:e uppl. 1886), L. Riess, "Geschichte des wahlrechts
zum englischen parlament im mittelalter" (1885),
K. Norgate, "E. under the angevin kings" (2 bd,
1887), J. H. Ramsay, "Lancaster and York, 1399-1485"
(2 bd, 1892), och G. M. Trevelyan, "E. in the age of
Wycliffe" (1899).
Huset Tudor (1485-1603). Med
Henrik VII (1485-1509) uppsteg på tronen en dynasti
af högt begåfvade regenter, som genom en målmedveten
nationell politik upprätthöllo en stark regering och
lyfte E. från dess insulärt undanskymda plats till
att blifva en makt att räkna med i den europeiska
politiken. Henriks regering stördes i början genom
uppror af föregifna York-ättlingar (Lambert Simnel,
Perkin Warbeck), stämplingar af vid utländska hof
uppmuntrade tronkräfvare (se De la Pole 4-6) samt
stridigheter med Frankrike, men under de sista tio
åren rådde fred. Henrik skaffade sig genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
