Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"earlernas resning" 1075) härleddes af deras
själfrådiga missnöje och hade ej karaktären af
engelska folkresningar. Mot slutet af sin regering
(1086) lät Vilhelm i beskattningssyfte företaga
en uppteckning och värdesättning af landets jord;
resultatet föreligger i den berömda Domesdaybook (se
d. o.), en af de viktigaste källorna för E:s äldre
ekonomiska historia. Vilhelms yngre son Vilhelm II
Rufus (1087-1100) blef hans efterträdare i E.,
där hans arfsrätt först utan motstånd erkändes,
medan hans äldre broder Robert måste nöja sig med
hertigdömet Normandie. Baronerna voro emellertid
missnöjda med skilsmässan mellan de båda länderna och
räknade på större medgörlighet hos den svage Robert
än hos hans hänsynslöse broder, hvarför de redan 1088
nästan samfälldt reste sig till förmån för Robert. Med
den engelska befolkningens hjälp lyckades dock Vilhelm
hastigt kufva det farliga upproret. Genom grymhet och
utpressningar gjorde sig emellertid Vilhelm allmänt
afskydd, och hans långvariga tvist med ärkebiskop
Anselm af Canterbury, hvilken konungen fråntog hans
län, bidrog att öka det allmänna missnöjet. Vilhelm II
efterträddes af Henrik I (1100-35), Eröfrarens
yngste son, hvilken vid broderns plötsliga död
skyndsamt tilltvang sig erkännande som konung. Han
sökte genast stärka sin ställning mot den rättmätige
tronarfvingen, hans äldre broder Robert af Normandie,
genom att afgifva ett slags konungaförsäkran ("Henrik
I:s karta", charter}; han lofvade där att göra
slut på företrädarens "onda sedvänjor, hvarigenom
riket orättvist förtrycktes", och att återställa
"konung Edvards (Bekännarens) lag", i det engelska
folkets mun ett uttryck för gammal häfdvunnen
rätt och frihet (jfr i Sverige "Helge kung Eriks
lag"). Robert af Normandie företog 1101 ett anfall
på E., men nödgades till förlikning och förlorade
sedermera (1106) till Henrik äfven sitt ärfda
hertigdöme. Med Anselm af Canterbury förde Henrik om
biskoparnas investitur en långvarig strid, som 1107
slöt med en kompromiss, enligt hvilken konungen
erhöll förhärskande inflytande vid biskopsvalen
och rätt till hyllning vid den valdes insättande i
hans världsliga län, hvaremot konungen afstod från
att förrätta investituren med ring och staf, som
symboliserade det andliga ämbetet. Under Henrik I:s
kraftiga regering lades - som en senare forskning
lyckats uppvisa - grunden till flera af de viktiga
nydaningar inom finansväsendets och rättskipningens
område, som förut tillskrifvas Henrik II, af hvilken
de återupplifvades och vidare utbildades efter den
anarki, som inträdt efter Henrik I:s död. Denne hade
1126 på ett herremöte (magnum concilium) förmått de
andlige och världslige stormännen att med ed erkänna
hans dotter Matilda som hans efterträderska, men
vid Henriks död skyndade hans syster Adelas son
Stefan af Blois (1135-54) öfver till E. och
blef där med hjälp af sin broder, biskop Henrik af
Winchester, erkänd som konung. Matilda, som var
gift med Gottfrid Plantagenet, grefve af Anjou,
afstod emellertid ej från sin rätt, och det kom nu
till ett långvarigt inbördeskrig mellan de mäktige
baronerna, som i tronstriden funno ett medel att på
kronans bekostnad tillskansa sig ökad själfrådighet
och personliga fördelar. Matilda landsteg i E. 1139
och utropades i maj 1141 till
"lady och drottning af E.", men förmådde ej bryta
motpartiets motstånd, utan nödgades 1148 återvända
till sina franska besittningar. Striden återupptogs
snart af hennes son Henrik och slöts 1153 genom
en öfverenskommelse, enligt hvilken Stefan erkände
Henriks arfsrätt till E:s krona, men fick behålla
tronen för sin återstående lifstid. Hvarken
kronan eller baronerna hade vunnit något på
denna upprifvande strid, men däremot hade kyrkans
inflytande betydligt tillväxt och dess organisation
i E. ostördt fått genomträngas af de nya hierarkiska
grundsatserna. Litt.: Freeman, "History of the norman
conquest" (6 bd, 1876-79) och "The reign of William
Rufus" (2 bd, 1882), Round, "Geoffrey de Mandeville,
a study of the anarchy" (1892) och "Feudal England"
(1895), F. Pollock och F. W. Maitland, "The history
of the english law before the time of Edward I" (2
bd, 1895: 2:a uppl. 1898), och O. Rössler, "Kaiserin
Mathilde und das zeitalter der anarchie in E." (1897).
V. S-g.
Huset Plantagenet (1154-1485). Efter Stefans död
bestegs tronen af den kraftige och statsinannakloke
Henrik II Plantagenet (1154-89), som redan förut
var herre öfver en ansenlig del, tredjedelen, af
Frankrike, nämligen Normandie, Maine, Anjou och
Touraine, som han ärft efter sina föräldrar, samt
Poitou, Gascogne och Guienne, som han fått genom
gifte med Eleonora af Guienne (1152). Han härskade
således från Skottlands berg till Pyreneerna
och var vida mäktigare än sin länsherre, den
franske konungen. Sitt välde ökade han ytterligare,
åtminstone till namnet, med Irland (1171). Det blef
Henriks första uppgift att höja konungamakten, som
sjunkit under anarkiens tid, gentemot länsadelns
makt och emot kyrkan, hvars särskilda domsrätt och
kanoniska val vid biskopstillsättningar gjorde
den världsliga myndigheten afbräck. Genom de
ryktbara konstitutionerna i Clarendon (1164)
lyckades Henrik få det engelska prästerskapet
att medgifva inskränkningar i kyrkans makt i
de bägge ofvannämnda fallen (se Clarendon
castle). Men när påfven Alexander III förkastade
konstitutionerna, framträdde ärkebiskopen af
Canterbury, Thomas Becket, Henriks forne vän och
minister, såsom försvarare af Roms anspråk mot det
engelska nationella konungadömets. Becket mördades
(1170), Henrik gjorde skenbara eftergifter åt Rom,
men behöll i själfva verket en på hans tid enastående
stor myndighet i förhållande till kyrkan. Henrik
skaffade kronan ett betydande öfvertag öfver
vasallerna, då han, utbildande en af sin morfaders
inrättningar, beviljade dem rätt att, i stället för
personlig inställelse till krigstjänst, erlägga en
bestämd afgift, scutagium. Ty medelst scutagium kunde
konungen underhålla legotrupper, och dessa gåfvo honom
en snabb och säker hjälp, icke minst mot upproriska
vasaller. Genom Assize of arms (1181) ålades alla fria
undersåtar att anskaffa vapen i förhållande till sin
förmögenhet för att vara beredda till landets försvar
mot inträngande fiender. Rättskipningen förbättrades
genom rikets indelning i distrikt (circuits),
där kringresande öfverdomare på bestämda tider
höllo ting, och genom förordningarna om edsvurna
mäns utslag vid rättegångar lades fröet till den för
E. så karakteristiska juryn. Mest bekant af Henriks
rättskipningsstadgar är Assize of Clarendon (1166),
supplerad genom Assize
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
