Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungafamiljen, men den hotade riksenheten återställdes af
Edwys broder Edgar (959-975), under hvars regering
den statskloke ärkebiskop Dunstan (se denne) var
själen i styrelsen. Inre partistrider förorsakades
sedan af den alltjämt fortbestående rivaliteten mellan
de forna smårikena, makttäflan mellan andliga och
världsliga stormän och fiendskap mellan engelsmän och
i landet bosatta danskar. Därigenom försvagades riket
under Edgars söner Edvard Martyren (mördad 979) och
Ethelred II (979-1016). Nya anfall af skandinaviska
vikingahärar, ledda bl. a. af Olof Tryggvesson och
Sven Tveskägg, funno därför riket utan motståndskraft,
och Ethelred förmådde endast vinna kortvarig fred
genom att upprepade gånger köpa bort vikingarna med
stora penningsummor. Denna förödmjukande skatt,
danegäld, lockade naturligtvis för hvarje gång
snart nya, vinningslystna skaror. Till hämnd retade
Ethelred dessutom danske konungen Sven Tveskägg
genom "det stora danamordet" S:t Bricius’ dag (13
nov.) 1002, då på konungens befallning ett mycket
stort antal danskar, som slagit sig ned i Wessex,
plötsligen trolöst bragtes om lifvet. Sven hämnades
genom fruktansvärda härjningar, och Ethelred måste
1013 fly till Normandie, hvarefter Sven Tveskägg
erkändes som konung öfver hela hans rike. Efter Sven
Tveskäggs död (febr. 1014) återvände Ethelred och
erkändes ånyo som konung, men måste snart upptaga
en ojämn strid mot Svens son Knut, hvilken efter
Ethelreds död delade riket med dennes son Edmund
Järnsida (apr.-nov. 1016) och, sedan äfven denne
aflidit, på ett stort möte i London "valdes att
vara hela Englands konung". Under Knut den store
(1016-35), hvilken 1018 blef konung jämväl i Danmark
och 1028 i Norge, fick E. ändtligen åter njuta
förmånerna af en kraftig styrelse, som dock aldrig
tog formen af ett främlingsvälde, utan präglades af
aktning för angelsaxarnas nationalitet, lagar och
inrättningar. Sambandet med den gamla konungafamiljen
bevarades genom Knuts förmälning (1017) med Ethelreds
änka, Emma af Normandie, hvarigenom han äfven trädde i
vänskaplig förbindelse med de normandiske hertigarna,
och mot Skottland upptog han Edvard d. ä:s politik
genom att tvinga konung Malcolm, som genom segern vid
Carham (1018) förenat Lothian med det skotska riket,
att i någon form erkänna den engelske konungens
öfvervälde. Vid Knuts död blef hans oäkta son Harald
Harfot (1035-40) vald till E:s konung, medan
Danmark tillföll hans son med Emma, Hardeknut,
hvilken efter sin halfbroders död vann äfven E:s krona
(1040-42). Med honom utslocknade Knuts ätt, och kronan
återgick till den gamla konungaätten, då engelsmännen
till konung valde Emmas i Normandie uppfostrade son
med Ethelred II, Edvard Bekännaren (1042-66), en svag
och oduglig regent, som till språk och seder var mera
normand än engelsman. Under honom kommo normandiska
hofgunstlingar tidvis till stort inflytande, medan de
hvar i sin landsdel nästan själfständiga jarlarna,
särskildt jarl Godwin och hans söner, tidvis åter
lyckades motverka främlingarnas inflytande öfver
konungen och i stället ryckte till sig makten. Då
Edvard barnlös afled 1066, blef Harald Godwinsson,
hvilken
under Edvards sista tid varit landets verklige
styresman, vald till konung. Han hotades genast
af en norsk eröfringshär under Harald Hårdråde,
hvilken eggats till denna härfärd af den engelske
Haralds biltoge broder, Tostig; samtidigt förberedde
hertig Vilhelm II af Normandie ett liknande
eröfringsföretag, föregifvande rättsanspråk på E:s
krona. Vilhelm hade under ett besök i England 1051
af konung Edvard, på mödernet hans fars kusin, fått
löfte om engelska kronan, öfver hvilken denne dock
ej egde förfoga, enär E. då var ett valrike. Vidare
hade Harald, vid något tillfälle som skeppsbruten på
franska kusten, af Vilhelm tvungits att aflägga något
edligt löfte - förmodligen att äkta Vilhelms dotter -,
hvilket han sedermera vägrat uppfylla. Och till sist
lyckades Vilhelm åt sitt eröfringsföretag utverka
kyrkans välsignelse, enär engelsmännen förjagat
ärkebiskop Robert af Canterbury, normand till börden,
och dennes medtäflare, Stigand, under Roberts
lifstid sökt och vunnit bekräftelse på sitt val
till ärkebiskop hos en af kyrkan ej erkänd motpåfve,
Benedikt X. Vilhelm kunde därför med påfven Alexander
II:s begifvande ge den eröfringsfärd, till hvilken
han med svårighet öfvertalade sina baroner, skenet af
att vara ett korståg (jfr Kristian II 1520). Harald
betvang den ena af de båda faror, som hotade honom,
men dukade under för den andra. Han besegrade vid
Stamford bridge (25 sept.) den norska invasionshären,
hvarvid både Harald Hårdråde och Tostig stupade i
slaget. Sedan ilade han med en underlägsen här -
och utan att lyckas få understöd af Mercias och
Northumberlands jarlar, Edvin och Morkere, som
han dock hjälpt undan norrmännens anfall - att möta
Vilhelm, hvilken (28 sept.) landstigit vid Pevensey på
kusten af Sussex. De båda härarna möttes i närheten
af Hastings - en normandisk historieskrifvare kallar
slagfältet Senlac - 12 okt., och där förlorade Harald
i ojämn strid mot eröfraren krona och lif. E. låg nu
öppet för den normandiska invasionen. (Om en gammal
framställning i bild försvarande Vilhelms anspråk
och tecknande tilldragelserna vid eröfringen, se
Bayeuxtapeten.) Litt.: Lappenberg, "Geschichte von
England", vol. I-II (1834, eng. öfv. af Thorpe i ny
uppl. 1881), J. E. Green, "The making of England,
A. D. 449-829" (2 bd, 1881, ny uppl. 1897) och
"The conquest of England, A. D. 829-1071" (2 bd,
1883, ny uppl. 1899), E. Winckelmann, "Geschichte
der angelsachsen biz zum tode könig Ælfreds" (1883),
J. H. Ramsay, "The foundations of England, B. e. 55-
A/D. 1154" (2 bd, 1898). och Plummer, "Life and
times of Alfred the great" (1902).
Inre förhållanden
under den angelsaxiska tiden. De angelsaxiske
eröfrarna togo med sig till Britannien sitt med våra
förfäders likartade gamla germanska samhällsskick. Vid
bosättningen blef byn (township) den minsta enheten,
efter kristendomens stadgande representerad
af kyrkosocknen (parish). Viktigare ärenden och
framför allt rättegångssaker afgjordes gemensamt för
ett större distrikt, som kallades hundred (hundare,
härad) och hade sitt ting, hundred-moot. Hela stammens
angelägenheter och rättssaker af större betydelse
afgjordes på folktinget, folk-moot, som sammanträdde
två gånger om året och där en höfding, som bar titeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
