Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brethren) liksom Irvingianerna sakna statistik (de
hade 1904 respektive 23 och 80 gudstjänstplatser). -
Unitarierna, som äro sammanslutna i British
and foreign unitarian association, hade 1904
omkr. 325 församlingar i E. och 28 i Wales. -
Förutom här nämnda sekter finnas omkr. hundra mindre
"denominationer" i E. Hela antalet inregistrerade
kyrkor och kapell tillhörande frikyrkorna uppgick
1902 till 13,439. Deras vigda präster voro 1901
11,572. Dissenters ha sin största utbredning i
Wales (mer än 2/3 af befolkningen), i Cornwall,
i de norra grefskapen (mer än halfva befolkningen)
samt i storstäderna.
III. Komersk-katolska kyrkan. Sedan
katolikerna under 1800-talets förra hälft
erhållit fulla medborgerliga rättigheter,
organiserade Pius IX 1850 E:s katolska
kyrka i 12 biskopsstift under ärkebiskopen
af Westminster; sedan ha ytterligare 3 stift
tillkommit, så att den katolska "provinsen
Westminster" nu omfattar 1 ärkebiskop, 15 biskopar
och 2 hjälpbiskopar. Den ritualistiska rörelsen
tillförde den katolska kyrkan många konvertiter;
men under senaste tid har ökningen skett blott
i proportion till landets växande folkmängd
(ungefär 4 proc. af befolkningen 1904 liksom
1851). De romerske katolikerna i England-Wales
uppskattades 1904 till 1,5 mill. (1900 1,381
mill.). Den irländska invandringen till E. är den
katolska kyrkans egentliga kraftkälla. Äfven bland
den högre adeln har den utbredning. Genom Leo XIII:s
berömda bref till engelsmännen 1895 har dess arbete
främst inriktats på de sociala problemens lösning.
- Om icke katolicismen vinner nämnvärd ökning, har
däremot dess prästerskap tillökats med stor hastighet.
1871 funnos 1,620, 1901 2,750 och i dec. 1904
3,273 andliga; på hvar präst komma blott omkr.
460 medlemmar (1896 omkr. 570). Antalet kyrkor
och kapell var i dec. 1904 1,637. En förvånande
utbredning har klosterväsendet tagit; 21 manliga
ordnar och 70 kvinnliga kongregationer äro spridda
öfver hela landet, särskildt verksamma för sjukvård
och undervisning. Med Malta och Gibraltar medräknade
(som katolikerna göra) funnos i E. 1900 236 manliga
kloster och 528 kvinnliga. Ett katolskt
universitet upprättades 1875 i Kensington.
IV. Icke-kristna konfessioner. Bland dessa ega endast
judarna betydelse. De till judiska synagogan hörande
uppgingo till omkr. (i hela Storbritannien) 196,000
med 200 synagogor år 1904; af dessa bo omkr. 70,000
i London. - Muhammedaner och buddister finnas till
omkr. 1,000; buddisterna ha visat någon tendens
att ökas.
Litt.: För episkopalkyrkan: Stephens och Hunt,
"History of the english church" (vol. IV ff.,
1903 ff.), det förnämsta moderna arbetet öfver den
engelska kyrkans historia; Makower, "Die verfassung
der kirche von England" (1894), Alsop, "The anglican
reformation" (1904); "Year-book of the church of
England", "The statesman’s year-book", "The book
of church law" (6:e uppl. 1890), Powell och Dundas,
"Self-government in the non-established churches of
the anglican communion" (1899), J. O. Andersen,
"Kirkeorganisation udenlands" (1905), god
framställning af både episkopalkyrkans och de
viktigaste frikyrkornas ordningar, äfven i deras
historiska tillkomst. - För frikyrkorna:
Houlder, "A short history of the free churches"
(1899), Silvester Horne, "The free church federation
movement" (1900; "Den frikyrkliga rörelsens historia
i England", 1904), "Free church hand-book" (1899),
"Free church year-book" (utkommer årligen) ; se äfven
artiklarna öfver resp. kyrkor. - För katolska kyrkan:
"The (english) catholic directory, ecclesiastical
register and almanach" (årligen), "Die katholische
kirche unserer zeit" (del III, utg. af Baumgarten
1902, praktverk), Baumgarten, "Verfassung und
organisation der kirche" (1906). Hj. H-t.
Historia. För E:s historia under den tid landet
bildade en afslutad politisk enhet för sig,
d. v. s. till realunionen med Skottland 1707,
redogöres här. Om E:s senare historia se
Storbritannien.
E. i äldsta tider. Arkeologien urskiljer för E.,
liksom för de skandinaviska länderna, en äldre och en
yngre stenålder (palæolithic age och neolithic
age), en bronsålder och en järnålder. Olika hypoteser
ha framställts om E:s befolkning under stenåldern:
stundom räknas den till den turanska folkgruppen,
stundom till den iberiska. Några nyare forskare
antaga, att de väldiga stenminnesmärkena på
Salisbury-slätten i södra E. (Stonehenge) uppförts
af den yngre stenålderns folk, medan man däremot förr
allmänt ansåg dem vara ett verk af de invandrande
keltiska stammar, hvilka sedan bronsåldern innehade
E. och äfven gifvit hela ön dess klassiska namn,
Britannia (se d. o.). Detta namn härledes
från britterna (brythôn), ett folk, tillhörande
den kymriska grenen af keltiska stammen. Det hade
förmodligen invandrat senare än de s. k. goidels,
ett annat keltiskt folk, som tillhörde den gaeliska
grenen af samma stam och undanträngdes till skotska
högländerna, ön Man och irländska kusten, där keltiska
dialekter (gaeliska, manx-språket och ersiska),
besläktade med det språk goidels talade, bevarats
till våra dagar. Nära besläktade med britternas språk
äro däremot de walesiska munarterna och den gamla
korniskan, hvilken till inemot slutet af 1700-talet
talades i Cornwall. Engelska arkeologer, särskildt
Greenwell, ha på fysiologiska skäl, efter studium
af i forngrafvarna funna skallar, sökt göra troligt,
att den för-keltiska befolkningen ej utrotades, utan
småningom assimilerades med de keltiske invandrarna
till ett folk.
Huruvida de af fenicierna och kartagerna
måhända ett helt årtusende f. Kr. kända
Kassiteriderna l. Tenn-öarna äro att söka i det
tennrika Cornwall och Scillyöarna därutanför,
är omstridt, men greken Pytheas från Massalia
(Marseille) har skildrat en resa, som han omkr. 330
f. Kr. företog till Britannien, och från denna tid
egde bevisligen en liflig utförsel af brittiskt tenn
rum öfver Gallien till hamnarna vid Medelhafvet. I
närmare beröring med kulturvärlden vid Medelhafvet
trädde E. dock först då, när Cæsar i samband
med sina strider mot Galliens kelter företog sina
båda expeditioner dit (55 och 54 f. Kr.). Landets
naturbeskaffenhet och invånarnas tapperhet beredde
honom stora svårigheter, och han vann endast några
skäligen värdelösa löften om underkastelse och
årlig tribut. I sina "Commentarii de bello gallico"
(4:e och 5:e böckerna) har han meddelat en sakrik
beskrifning öfver E. och dess folk. Den af honom
använda benämningen Britannia på den större af de
gamles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
