Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men blott med begränsad disciplinär myndighet. Framför
allt framträder dock beroendet däri, att kyrkan
icke eger egen lagstiftande representation; det
brittiska parlamentet är dess verklige härskare,
ehuru där sitter ett flertal medlemmar, som
tillhöra hvarken E. eller dess statskyrka. - En
begynnelse till egen kyrkorepresentation finnes
dock i konvokationerna (provinssynoderna), som
1847-59 återkallades till verkligt lif. De äro
två, en för hvardera af de bägge kyrkoprovinserna,
Canterbury och York. Numera bestå de af ett öfverhus
(biskoparna), ett underhus (kapiteldekanerna, en
kanik från hvart kapitel, archidiakonerna och valda
representanter för församlingsprästerna) och ett
House of laymen (valda lekmän samt 10 af ärkebiskopen
tillsatta medlemmar). Denna sistnämnda del (införd
1886 och 1892) eger dock ej medbestämmanderätt i
lärofrågor. Konvokationerna sammanträda årligen på
kunglig kallelse. De ega att dryfta alla kyrkliga
spörsmål; inom gällande lags gränser ega de att
besluta kyrkliga rättsordningar (canons), som blifva
gällande efter ärkebiskopens sanktion och kunglig
stadfästelse. Deras verkliga makt är därför ytterst
begränsad. - Emellertid rör sig med stigande kraft
inom statskyrkan krafvet på en verklig lagstiftande
representation för kyrkan, hvarigenom dess inre lif
skulle vinna en mera betryggande själfständighet,
utan att förhållandet till staten principiellt
brötes. Engelska statskyrkans ställning ute i
församlingarna är oklar. Kyrkan har sökt fasthålla
vid identiteten mellan socknen (civil parish) och
den kyrkliga församlingen. Men sedan dissenters
blifvit verkliga frikyrkor, är detta en omöjlighet;
och följden har blifvit, att den egentliga kommunala
förvaltningen afskilts under själfständig världslig
styrelse, genom upprättandet af sockenråd (parish
councils) 1888 och 1894 (Local government act). Den
gamla sockenstämman (vestry, eg. sakristia) är nu ej
stort mera än valkorporation för kyrkovärdarna (church
wardens), som visserligen ha ej ringa makt. Som
kyrkligt organ lämpar sig "vestry" nu ej alls. Härmed
står kyrkan utan något lekmannaelement i sin styrelse,
blott med prästerliga ämbetsinnehafvare som sina
organ. Känslan af denna brist har f. n. framkallat
en kraftig sträfvan att bereda lekmännen plats i
kyrkans ledning; ett utslag däraf är upprättandet af
frivilliga kyrkosockenråd (valda af alla konfirmerade
myndiga), stiftskonferenser och en årlig allmän
Church congress af präster och lekmän, ännu utan
officiell myndighet.
Det andliga ståndet består af tre grader: diakon,
presbyter och biskop. Prästkandidaternas utbildning
sker vid universiteten i Oxford, Cambridge och
Durham, King’s college i London samt en stor
mängd andra colleges. För vigning till diakon
(deacon) fordras bl. a. uppnådda 23 år; vigningen
berättiga till alla kyrkliga förrättningar utom
altartjänst och sakramentsförvaltning. Därför fordras
presbytervigning (villkor bl. a. 24 års ålder). För
vigning till biskop fordras minst 30 års ålder. (Om
biskopar och den biskopliga kyrkostyrelsen se
Biskop.) Bredvid biskoparna finnas i alla stift
(utom Sodor and Man) domkapitel, hvilkas medlemmar
numera ha till hufvudsaklig uppgift att förrätta
domkyrkogudstjänsten; dessutom deltaga de med
representanter i provinssynoderna (se ofvan). De
tillsättas
vanligen af olika patroni; chefen, dekanen (dean),
tillsättes, på ett undantag när, af konungen. Antalet
kapitulares vid en katedral är 4, i några fall
6. Genomsnittslönen är 1,000 pd st. Närmast
under biskopen komma ärkedjäknarna (archdeacons),
som vanligen utnämnas af biskopen och visitera å
hans vägnar; de tagas bland kapitlets medlemmar
(1904 voro de 93). Hvart stift är indeladt i 2 à 3
ärkedjäknejurisdiktioner. Under dessa komma prostarna
(rural deans, 810 år 1904), vanligen också utnämnda
af biskopen. - Församlingsprästernas olika namn
(incumbent, rector, vicar, perpetual curate) beteckna
numera ingen väsentlig olikhet i ämbetställning,
enär alla utnämnas på lifstid och äro berättigade
till samma ämbetshandlingar. Dessutom finnes ett
stort antal hjälppräster. Kyrkosocknarna voro 1901
14,080. Hela antalet präster var 1901 25,235;
däraf voro beneficierade omkr. 13,880. Dessa
senares inkomster beräknades år 1903 till 3 1/2
miljoner pd st.; de frivilliga gåfvorna till kyrkans
institutioner och arbete uppgingo samtidigt till
8,107,000 pd st. Kyrkan underhålles alltså till
större delen genom gåfvor på frivillighetens väg. De
beneficierade sockenprästerna tillsättas i regel
genom patroni. Kronan är den störste patronus,
för 1/3 af patronaten. Patronatsrättens missbruk
är ett af de stående spörsmålen i Englands
kyrkliga och politiska lif. Prästerna äro icke
valbara till parlamentet. Däremot ega de inom
lagens breda gränser stor bestämmanderätt öfver
gudstjänstordningen. Därigenom har frågan om deras
tillsättning nära sammanväfts med den ritualistiska
striden (se Episkopalkyrkan), som framför allt
präglat den engelska kyrkans lif under senaste tid.
Sedan gammalt ha de olika religiösa riktningarna
inom Englands kyrka gått under namnen "högkyrklig",
"lågkyrklig" och "bredkyrklig". Några bestämda
gränser mellan dessa riktningar finnas dock
ej. De lågkyrklige gilla kyrkans ordningar utan
att tillmäta dem principiell betydelse, förhålla
sig mera förstående gentemot sekterna och betona
starkt missionsarbetet. I detta sista täfla dock
de högkyrklige. De bredkyrklige betona särskildt
vetenskaplig teologisk forskning och äro ofta
politiskt liberala (jfr Episkopalkyrkan). Bestämmande
för alla riktningars religiösa lif äro de 39
artiklarna samt i ännu högre grad Common prayer
book. De 39 artiklarna, som bestämma kyrkans lära,
intaga en förmedlande ståndpunkt å ena sidan mellan
den lutherska och den reformerta läran, å andra sidan
mellan katolicism och protestantism. De högkyrklige
betona särskildt det katolska momentet, i det att de
betrakta E:s statskyrka som den äkta fortsättningen
af de första århundradenas katolska kyrka, med det
senare tillkomna påfvedömet och dess romerska missbruk
borttagna. Därför lägges ock stor vikt vid apostoliska
successionen (se d. o.) såsom fortlefvande i det
engelska episkopatet (liksom i det svenska). - Den
kalvinska religionsåskådningen liksom de katolska
kyrkobruken framträder tydligast i Common prayer
book. Denna är ej blott en bekännelseskrift, den är
en fullständig liturgi, som genom korta anvisningar
(rubrics) in i detalj reglerar kyrkans gudstjänster
för hela kyrkoåret; den innehåller en katekes,
ordnad för konfirmationen; och den är en böne-
och andaktsbok,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
