Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen - Engelska sjukan - Engelska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om Englands periodiska litteratur, den mäktigaste i
världen, se Tidning och Tidskrift. Om den engelska
litteraturen i Förenta staterna se Nordamerikanska
litteraturen. J.M.
Engelska sjukan (i svenska folkspråket skärfvan,
skärfver, riset), med., en barnsjukdom, som genom
felaktig utveckling af bensystemet medför missbildning
af skelettet. Sitt första namn, morbus anglicus,
har sjukdomen fått därigenom, att den, ehuru känd
af äldre läkare, dock först i midten af 1600-talet
närmare studerades och beskrefs af engelska läkare,
i synnerhet af Glisson, som dels för likheten med
det engelska folknamnet å sjukdomen, the rickets,
dels för dennas egenskap att missgestalta ryggraden
(grek. rachis) kallade den rachitis, ett namn,
hvilket sedermera blifvit allmänt antaget. Oaktadt
de senaste årtiondenas intensiva forskningsarbete
är vår kännedom om denna sjukdom i flera afseenden
ganska bristfällig. Bl. a. råder ännu oenighet
om dess egentliga orsak. Många teorier härom äro
framställda. Man har sålunda sökt sjukdomsorsaken
i en supponerad rubbning inom ämnesomsättningen,
speciellt hvad kalkhalten inom kroppen eller i
födan angår. Andra ha trott sig finna orsaken i
en förgiftning med inom organismen cirkulerande
syror. Andra åter hafva framhållit sannolikheten
af en bakteriell orsak, under det att slutligen
de nyaste teorierna antaga en abnormitet i den
s. k. inre sekretionen inom organismen från Tissa
organ, speciellt binjurarna. Däremot äro alla
ense om, att vissa bestämda omständigheter gynna
sjukdomens uppträdande. Bland dessa må framhållas:
bristen på frisk luft, vissa organismen allmänt
nedsättande sjukdomar, såsom lunginflammation,
mässling, kikhosta, tarmkatarrer, medfödd syfilis,
dålig och bristfällig uppfödning under den spädaste
åldern, vidare genomgången rachitis hos föräldrarna
eller allmän svaghet och sjuklighet hos dem.
I ett stort antal fall är sjukdomen medfödd,
men uppträder eljest helst under de första
lefnadsveckorna eller lefnadsmånaderna. Flertalet
angripna barn befinner sig i en ålder af 1-1 1/2
år. Senare blir sjukdomen mer och mer sällsynt. Emedan
bristen på frisk luft är ett disponerande moment,
uppträder engelska sjukan vanligare på våren än
på hösten och är mest utbredd inom de fattigare
klasserna. I flera varmare länder, där förhållandena i
detta afseende studerats, såsom i Grekland, Algeriet,
Syd-Amerikas mellersta del, Kina, Japan och Indien,
är sjukdomen mycket sällsynt.
Den är, såsom redan nämnts, en sjukdom i bensystemet,
hvilken särskildt lokaliserar sig till de bendelar,
där den kraftigaste nytillväxten eger rum. Emedan
kalksalter icke afsätta sig i benen i tillräcklig
mängd, blifva dessa sköra och mjuka. Därjämte växer
brosket, i synnerhet i benändarna och vid ledgångarna,
till stora knölar, så att lederna stundom förefalla
dubbla, hvaraf de tyska namnen på sjukdomen: zwiewuchs
och doppelte glieder. - Det tidigaste symtomet af
sjukdomen är vanligen ökad mjukhet i bakhufvudets ben
(s. k. craniotabes). Småningom ansluta sig därtill
uppdrifningar i öfvergången mellan refbenens brosk
och ben på bröstkorgens främre del, rundt kring
bröstbenet, den s. k. rosenkransen, förstoring
af pannfontanellen och uppdrifningar af de långa
rörbenen vid hand- och fotleder. Tandutvecklingen
blir samtidigt försenad.
Dessutom erbjuda barnen ofta en del andra symtom,
såsom svettning om bakhufvudet, blekhet, slappt hull,
hängbuk, digestionsrubbningar o. s. v. Mjukheten i
skelettet ger småningom upphof åt missbildningar
och deformiteter af detsamma. När barnen börja
stödja på sina ben, blifva dessa snart bågformigt
böjda utåt (barnen blifva "hjulbenta"); stundom
uppstå ett slags vinkelböjningar (infraktioner),
som likna benbrott. Ryggraden sjunker ihop, så att
en bågformig puckel eller snedvridning, skolios,
förr eller senare utbildar sig; refbenen sjunka
in, och de uppsvällda främre ändarna kännas som en
rosenkransformig rad af knölar; bröstbenet tränges
ut ("gåsbröst"); bäckenbenen blifva hopträngda
och sneda. - Den engelska sjukan kan lättare
förekommas än botas. Förekommas kan den genom
ett noggrant iakttagande af alla dietetiska och
hygieniska regler för vården af späda barn (se
Barndiet). Den s. k. prognosen är dock vanligen god, hvad
barnets lif beträffar. Komplikationer af olika slag
kunna emellertid medföra döden, och de kvarstående
förböjningarna af skelettet kunna orsaka men för
framtiden, t. ex. ett förträngdt bäcken, hvilket för
kvinnor är en farlig komplikation vid förlossningen
(se d. o.). F. B. I. H.
Engelska språket. Dess historia börjar med den
eröfring och kolonisering af det förut keltiska
(delvis romaniserade) Britannien, som under loppet af
5:e och 6:e årh. utfördes af germanska folkstammar,
hvilka kommo från fastlandet och småningom lade
under sig mer än (östra) hälften af ön ända upp till
Forthfjorden. Det språk, som talades af dessa stammar,
tillhörde den västgermanska afdelningen af den
germanska språkgrenen. Dess allra närmaste släkting på
fastlandet var språket i Engelīn, d. v. s. lilla
Angel (se Angler), af hvilket språk endast obetydliga
rester äro bevarade från början af 1000-talet i
de s. k. Merseburgsglossorna och de germanska
orden i Merseburgsbiskopen Thietmars latinska
krönika. Närmast står därnäst frisiskan, hvarför
åtskilliga språkforskare antaga en engelsk-frisisk
underafdelning inom västgermanskan. Af de
eröfrande stammarna voro angler, saxare och jutar de
förnämsta (se Angelsaxar och England, historia). Med
fördelningen af dessa folkstammar inom Britannien
öfverensstämma de fornengelska hufvuddialekternas
områden.
Från eröfringens första århundraden saknas
skriftliga minnesmärken, men alltifrån slutet
af 600-talet till vår tid kan man följa engelska
språkets historia. Denna utvecklingstid indelar
man i tre perioder: den fornengelska (feng.), som
räknas från omkr. 700 till 1100; den medelengelska
(meng.) från 1100 till 1500; och den nyengelska
(nyeng.) från 1500 till våra dagar. Härunder ha
i språket småningom skett många och genomgripande
förändringar. Särskildt en af dessa förändringar,
utvecklingen af de obetonade ändelsernas
vokaler, användes ofta såsom ett kännemärke för
de tre språkperioderna. I fornengelska perioden ha
ändelserna fulla vokaler: a, e (i äldsta feng. i, e,
æ, hvilka sedan sammanfalla i e), u (o), t. ex. mōna,
năma, drīfan, sunne, sŭnu; i medelengelskan ha alla
dessa vokaler utjämnats till ett likformigt, men ännu
uttaladt och stafvelsebildande e, t. ex. mōne, nāme,
drīven (yngre drīve), sunne, sŏne; i nyengelskan har
detta e försvunnit i uttalet, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
