Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 491-492 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emphyteusis - Empidae - Empire day - Empirestil - Empiri

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kan sägas stå på gränsen mellan eganderätt och den
rätt, som tillkommer den, hvilken på arrende innehar
en annans jord. E. närmar sig eganderätt därigenom,
att den går i arf och kan föryttras, hvarvid det
likväl åligger innehafvaren (emphyteuta)
att hembjuda jorden åt den egentlige egaren. Den
är dock icke en oinskränkt eller fullständig
rätt till saken, hvilket visar sig dels däruti,
att det åligger emphyteuta att rätt sköta jorden,
dels i hans förutnämnda hembudsskyldighet, dels i
hans skyldighet att, liksom vid egentligt arrende,
erlägga en viss årlig afgift (som här har det
särskilda namnet canon eller pensio) till egaren.
I. L.*

Empetrum nigrum (se sp. 490). 1 blommande planta, 2 ett blad sedt från undersidan, 3 hanblomma, 4 tvåkönad blomma, 5 honblomma, 6 pistillen, 7 gren med mogna frukter.

Empidæ, zool. Se Sväfflugor.

Empire day [e’mpäi9-déi], en allmän festdag
inom hela det brittiska riket och dess kolonier,
som till drottning Viktorias åminnelse firas på
hennes födelsedag 24 maj med patriotiska tal och
processioner.

Empirestil [a^pi;r-; af fr. empire, kejsardöme],
konstt. Den hänförelse för antiken och det intresse
för dess studium, som härskade vid slutet af
1700-talet, gåfvo efter hand uppslag till en
förändrad smakriktning på konstens alla områden,
dock mest i ögonen fallande inom arkitekturen och
konstslöjden. Förberedd genom teoretiker och samlare
(Caylus, Laugier, Winckelmann, dennes fortsättare
Seroux d’Agincourt, Hamilton och, i Sverige,
Ehrensvärd m. fl.), gör den sig ungefär samtidigt
gällande i de flesta af Europas länder och har med ett
gemensamt namn blifvit kallad nyklassicism. -
Den grundar sig dels på en reaktion mot den närmast
föregående periodens förkonstling (såsom sådan yttrar
den sig i fordran på natursanning),
dels på en ny och själfständig, direkt granskning
af det antika konstarfvet, speciellt det grekiska:
templen i Aten och Pestum, lämningarna af det 1748
upptäckta Pompeji, de antika vaserna o. s. v., där
man ansåg sig finna ofvannämnda fordran uppfylld. De
från renässansen utgående riktningarna hade väl
ursprungligen uppställt samma fordran, men utgått
från studiet af den romerska forntidens verk; de hade
sedermera arbetat vidare väsentligen på grundvalen
af de genom renässansens teoretiker, en Alberti,
en Serlio, men framför allt Palladio, sammanställda
reglerna. - En öfvergång från den ännu på renässansen
grundade rokokostilen till nyklassicismen bildar
den gratiösa dekorationsstil, som man vanligen plägar
kalla style Louis XVI eller, från svensk synpunkt,
tidigare gustaviansk stil (ty. zopf). Men därpå följer
en strängare riktning, som med större allvar och
tyngd söker lämpa den antika konstens former för de
moderna behofven. Arkitekturen upptager de grekiska
templens kolonnader och gafvelprydda förhallar. Såsom
exempel härpå må nämnas Madeleinekyrkan i Paris och
det af L. J. Desprez planlagda, men aldrig utförda
Haga slott. Förebilder för den inre orneringen
(se pl. I och II) söker man i de pompejanska
väggdekorationerna, kakelugnar antaga formen af
kolonner och monument, sybord af antika trefötter,
koppar och kannor af antika vaser (t. ex. det
s. k. wedgwood-godset), men äfven för möbler (stolar,
bord, sängar, soffor) uppletar man såvidt möjligt
antika former. Jämväl de enskilda ornamentsmotiven,
palmetter, festoner, kransar, vasformer, vapengrupper,
spöknippen, facklor, gripar, lejon o. s. v. hämtas
ur forntidens formförråd. Oftast afteckna sig dessa
i förgyllning eller i metall (brons, mässing) mot
en starkt kontrasterande enfärgad botten, hvarvid
för möbler det röda mahognyträt är ett särskildt
omtyckt material. Det är denna företrädesvis på
det konstindustriella området, i rumsinredningar,
möbler, stoffer, belysningsföremål (såsom ljuskronor
och kandelabrar) framträdande smakriktning, som
efter det första franska kejsardömet (1804-15), då
den stod på höjdpunkten af sin utveckling, blifvit
kallad empirestil. Men den kan spåras tillbaka ända
till omkr. 1790 (så i Sverige i Gustaf III:s Haga,
senare gustaviansk stil), och den fortlefver långt
in i 19:e årh:s förra hälft. Den kan från svensk
synpunkt väl kallas Karl (XIV)-Johans-stil(se
pl. II). Den utmärkes i allmänhet genom konstruktiv
riktighet, i det den hyllar de räta linjerna och de
enkla regelbundna matematiska formerna, och den saknar
hvarken prydlighet eller värdighet, men lider på samma
gång af en viss stelhet, tyngd och fantasilöshet samt
förbiser ofta färgens betydelse. - I Sverige lämna det
af L. Masreliez dekorerade Haga samt, från en senare
period, inredningen af Rosersbergs och Rosendals
lustslott ypperliga exempel på en väl genomförd
empirestil. Upk.*

Litt.: Normand, "N uveau recueil de divers genres
d’ornements" etc. (1800-03; omtr. på tyska 1896),
Percier och Fontaine, "Recueil de décorations
intérieures" (1801; ny uppl. 1812-27), och Bouchot,
"L’empire" (1892).

Empiri (af grek. empeiria). filos.,
erfarenhetskunskap. Erfarenheten har blifvit indelad
i en yttre (hvad vi veta om den yttre världen) och
en inre (hvad vi veta om våra egna själsverksamheter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>