Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emilia - Emilia Galotti - Emin. - Emin, Fedor - Emine-Balkan - Eminens - Eminent - Eminescu, Mihail - Emin Pascha - Emirat - Emir Beschir - Emislöf - Emissarie - Emission - Emissionsbank - Emissionsförmåga - Emissionshypotesen - Emissionskurs - Emissionsteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Italien, omfattande provinserna Bologna, Ferrara,
Forli, Modena, Parma, Piacenza, Ravenna och Reggio
nell’E. Landskapet vattnas af Po och dess bifloder
samt flera kanaler och är särdeles fruktbart. Areal
20,701 kvkm. med 2,445,035 inv. (1901), 118
på 1 kvkm. E. är uppkalladt efter Via Æmilia,
en stor romersk väg, som konsuln M. Æmilius
Lepidus lät anlägga 177 f. Kr. och som gick från
Placentia (Piacenza) till Ariminum (Rimini).
(J. F. N.)
Emilia Galotti, titeln på ett sorgespel af den tyske
skalden och estetikern G. E. Lessing (se denne).
Emin., förkortning för eminens.
Emin, Fedor. Se Ryska litteraturen.
Emine-Balkan, den östligaste, med udden Emine Burun
i Svarta hafvet slutande delen af Balkan.
Eminens (fr. éminence, lat. eminentia, af
eminere, framstå), upphöjdhet, höghet, var
en titel, som från början tillkom kejsare och
konungar samt biskopar. (De sistnämnde fingo med
tiden titeln reverendissimi.) Genom dekret af 10
juni 1630 tillerkändes titeln eminens (eminentiæ,
eminentissimi) af påfven Urban VIII åt kardinalerna,
de andlige kurfurstarna och johanniternas
stormästare. (T. H-r.)
Eminent (lat. eminens, af eminere, framstå),
framstående, hög, förträfflig, utmärkt, vida utöfver
det vanliga måttet.
Eminescu, Mihail, rumänsk skald, f. 1850
i Botosani, d. 1889 på ett hospital i Bukarest,
studerade i Czernowitz, Wien och Berlin, vardt
sedan bibliotekarie vid universitetet i Jassy och
redaktör för den konservativa tidningen "Timpul"
i Bukarest. E. var af epokgörande betydelse för
den rumänska diktningen genom sina Poesii (1884,
flera uppl.), utgifna efter det att E. 1883 blifvit
obotligt sinnessjuk. Han skref romantisk lyrik,
satirer och elegier, till en del under inflytande af
Schopenhauer. Tidningsartiklar af E. äro samlade i
ett par volymer. Hans biografi skref Petrascu (1892).
Emin Pascha. Se Schnitzer, E.
Emir (arab. amir l. emir, pl. umara, af amara,
befalla), egentl. befälhafvare; furste, härskare. I
den moderna arabiskan och turkiskan öfversättas
de europeiska titlarna "furste", "prins" med
ordet emir, t. ex. emir Bismarck. I muhammedanska
stater förekommer ordet såsom inhemsk titel för
suveräner endast i Buchara ("emiren af Buchara")
och möjligen i det inre Arabien (själfständiga
arabiska stamhöfdingar benämnas dock vanligen
schejker). För öfrigt förekommer ordet i många
hederstitlar, som de äldre kaliferna gåfvo sig,
såsom emir el-mu’minin, "de troendes furste",
hvilken titel sultanen af Marokko anser sig ensam
berättigad att innehafva, ehuru den officiellt bäres
blott af turkiske sultanen. Anföraren för kalifens
seldschukiska lif vakt kallades emir el-umara,
"furstarnas furste", och högste befälhafvaren till
sjöss, emir el-bahr, "hafvets behärskare". I Turkiet
förekommer ordet vidare dels såsom hederstitel för
Muhammeds talrika, föregifna ättlingar (hvilka
dock i Turkiet vanligast, liksom i hela Orienten,
benämnas scherifer), dels såsom ämbetstitel. I senare
fallet förkortas emir vanligen till mir, såsom i
titlarna mir-i-hadj (anförare för pilgrimskaravanerna
till Mekka), mir-i-achor (öfverhofstallmästare),
mir-alaj (regements-befälhafvare) och mir-i-alem
("fanvaktare", den ämbetsman, som till nyutnämnda
vilajetguvemörer
öfverlämnade tecknen på deras
myndighet: fana och hästsvansar).
H. A.*
Emirat, en emirs (se d. o.) område eller myndighet;
furstendöme.
Emir Beschir, drusisk höfding, af den drusiska
härskarsläkten Schihab, f. 1755, störtade 1789 sin
farbroder och svingade sig upp till härskare öfver
Libanon, fördrefs efter någon tid och lefde sedan
i landsflykt på Cypern, där han öfvergick till
kristendomen. 1808 återvände han till Syrien och
ryckte till sig makten på Libanon. 1819 afsattes han
som upprorsman från sin värdighet af Porten, men togs,
på Muhammed Alis förbön, snart åter till nåder,
Då han sedermera deltog i dennes uppresning mot
sultanen (1840), drefs han i landsflykt, fick genom
fransk-österrikisk bemedling en turkisk pension
och slutade sin oroliga lefnad i Brussa 1848. Bland
druserna anses han ännu som en nationalhjälte.
Emislöf (ej Emitslöf), socken i Kristianstads län,
östra Göinge härad. 2,834 har. 937 inv. (1905). Annex
till östra Broby, Lunds stift, östra Göinge kontrakt.
Emissarie (lat. emissarius, spejare, handtlangare,
af emittere, utskicka), utskickad; sändebud (mest
i hemliga ärenden).
Emission (lat. emissio, utfärdande, utsläppande),
hand., utgifvande af statspapper, aktier, sedlar. -
Emissionskurs, det pris, till hvilket statspapper
och aktier först utsläppas bland allmänheten.
Emissionsbank, kreditanstalt, som vid sidan af vanlig
bankrörelse eller mera uteslutande sysselsätter
sig med emissionsaffärer, d. v. s. ombesörjer
utsläppandet i marknaden af aktier, stats- och
kommunallån o. s. v. samt i allmänhet förmedlar köp
och försäljning af aktier och obligationer. I samband
med aktieemissionerna medverka dessa anstalter ofta
vid grundandet af själfva aktieföretagen och kunna
därigenom få en stor betydelse för industrien. Enligt
vår nuv. banklagstiftning får svensk bank icke
emittera eller handla med aktier; men en ändring
härutinnan har flera gånger föreslagits, senast genom
motion till 1907 års riksdag. En emissionsanstalt i
stor skala grundades s. å. i Stockholm.
Emissionsförmåga, fys. Se Värme och
Utstrålningsförmåga.
Emissionshypotesen. Se Emissionsteorien.
Emissionskurs. Se Emission.
Emissionsteorien,
Emissionshypotesen. Emanationshypotesen
l. Emanationsteorien, fys., en hufvudsakligast
af Newton (1642-1727) utvecklad förklaring af
ljusfenomenen. Enligt densamma är ljuset ett ämne,
en materia, bestående af små kroppar, som utkastas
från det lysande föremålet och, genom att träffa
näthinnan, åstadkomma ljusintrycket. De påverkas icke
af tyngden och genomlöpa därför rummet i räta linjer,
ljusstrålarna. Då ljuskorpusklerna träffa en kropp,
komma de antingen att attraheras eller bortstötas. På
deras bortstötning beror, att kroppen blir synlig
eller lysande. Den olika graden af ljusstyrka
förklaras genom olika mängd ljuskroppar, utströmmande
från ytenheten, och färgerna genom skiljaktig
beskaffenhet hos dessa kroppar. Emissionsteorien är
sedan Youngs och Fresnels dagar (början af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
