Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elsass - Elsass-Lothringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaget vid Nördlingen nödgades svenskarna öfverlämna
det mesta af sina besittningar i E. åt sina allierade,
fransmännen. Bernhard af Weimar, nu i fransk tjänst,
sökte skapa sig ett själfständigt furstendöme af
det habsburgska E.; efter hans död (1639) behöll
franska kronan dessa eröfringar, och de tryggades
genom westfaliska freden 1648. I denna fred afträdde
kejsaren för sig och sitt hus till Frankrike de
habsburgska besittningarna i Ober- och Unter-E. jämte
de af hans hus utöfvade landsfogderättigheterna; de
vunna områdena skulle skiljas från Tyska riket och
införlifvas med Frankrike, hvaremot den öfverlåtna
landsfogderätten icke skulle göra någon inskränkning
i de inom E. befintliga riksståndens friheter
och ställning till riket. Ludvig XIV begagnade
sig emellertid af Tyska rikets inre upplösning
till att först förmå enskilda härskare i E.,
särskildt dåv. biskopen af Strassburg Frans Egon
von Fürstenberg, att frivilligt erkänna Frankrikes
öfverhöghet samt att därpå under godtycklig tolkning
af landsfogderätten genom reunionsedikten införlifva
så godt som hela det öfriga E. med sitt rike;
Strassburg, som skarpast gjorde motstånd, betvangs
1681. Stilleståndet i Regensburg 1684 och freden i
Rijswijk 1697 sanktionerade dessa åtgärder. Fram till
den franska revolutionen, då de sista till Tyska riket
ännu hörande styckena af E. jämväl eröfrades (1793),
intog E. en särställning inom Frankrikes förvaltning,
i det dess olika kommuners traditionella rättigheter i
det hela respekterades. Revolutionen upphäfde äfven
dessa privilegier, och E. blef nu helt sidoordnadt
med öfriga franska landsändar; det delades 1790 i två
departement, som ungefär motsvarade den historiska
indelningen, Haut-Rhin (med 3 arrondissemang)
och Bas-Rhin (med 4 arrondissemang). Genom
frederna i Paris 1814 och 1815 lämnades Frankrike
i ostörd besittning af E., trots motsatta yrkanden
från Preussens sida. – Under 1600- och 1700-talen
gjorde i det hela förfranskningen rätt obetydliga
framsteg inom E. – särskildt var universitetet i
Strassburg tyskt – utom på det religiösa området, där
den franska regeringen understödde katolicismen. I
ekonomiskt hänseende var förbindelsen med Frankrike
förmånlig. Förvaltningsreformen under revolutionen
medförde ett mera konsekvent förfranskningsarbete,
franska språket utträngde nu det tyska inom
de bildade kretsarna, men den stora massan på
landsbygden fortfor att tala sin tyska munart. –
Tyskarnas segrar under kriget 1870–71 lössleto
E. från Frankrike. Genom Versailles-preliminärerna 26
febr. 1871 och fredsslutet i Frankfurt s. å. afträdde
fransmännen hela E., så när som Belforts fästning och
dess närmaste omgifning, hvarefter E. och det af
fransmännen likaledes afträdda östra Lothringen förenades
till ett "riksland", Elsass-Lothringen (se d. o.).
Litt.:
Karl Jacob, "Die erwerbung des E. durch Frankreich im westfälischen frieden" (1897),
där den viktigaste litteraturen meddelas samt
redogörelse lämnas för de tvistigaste rättsfrågorna
om E. Jfr ock
K. Kretschmer, "Historische geographie von Mittel-Europa" (1904).
C. H. H.
Elsass-Lothringen (fr. Alsace-Lorraine), omedelbart
"tyskt riksland", bildadt af det genom fredsslutet
i Frankfurt 10 maj 1871 af Frankrike afträdda Elsass
(med undantag af kantonerna Belfort, Delle, Fontaine
och Giromagny) samt delar af de
lothringska departementen Meurthe (arrond. Sarrebourg och
Château-Salins), Moselle (arrond. Sarreguemines, Metz
och Thionville) och Vosges (kant. Schirmeck och en
del af kant. Saales). Areal 14,518 kvkm. (hvaraf 8,292
kvkm. komma på Elsass, 6,226 kvkm. på det lothringska
området). Det bildar sydvästligaste delen af Tyska
riket och ligger mellan 5° 52’ och 8° 14’ ö. lgd samt
mellan 47° 25’ och 49° 30’ n. br. Största längden i
n. och s. utgör 190 km., största bredden (under 49°
n. br.) 170 km., minsta bredden 35 km. I n. gränsar det
till Luxemburg, preuss. Rhenprovinsen och bajerska
Rhenpfalz, i ö. till Baden (med Rhen som gräns),
i s. till Schweiz och Frankrike och i v. till
Frankrike (mot hvilket Vogeserna bilda naturlig
gräns från Ballon d’Alsace till Saars källor). Till
sin naturbeskaffenhet sönderfaller landet i tre
delar: slättlandet utmed Rhen, 16–30 km. bredt,
Vogesernas bergland (se Vogeserna) samt det
lothringska platålandet i n. v. Det förstnämnda,
som utgör en del af den öfverrhenska slätten,
med en höjd af 140–250 m. ö. h., går i s. ända
till Mülhausen, där de sista förgreningarna af
Jurabergen sluta, och består längs Rhen af stora,
ofta öfversvämmade ängsmarker och vattensamlingar,
återstoder af gamla flodbäddar; därpå följer en något
högre landsträcka, som i s. bär ett mäktigt kisellager
och är vattenfattig (Hardtwald ö. om Mülhausen),
men i midten och n. jämte några sandsträckor eger
bördig lerjord, och slutligen ligger längs Vogeserna
ett kuperadt bälte, tätt bebyggdt och rikt på
fruktträdsplanteringar och vingårdar. Lothringen i
n. v. bildar en tämligen jämn, men föga fruktbar,
mot n. v. något sluttande platå af omkr. 300
m. höjd, bestående af bergarter, tillhörande trias,
på enstaka ställen af jurakalklager. Hufvudfloden
är Rhen med sina bifloder Ill och Mosel; endast en
liten del längst i s. v. tillhör Doubs’ (Rhônes)
flodområde. Dammar och små sjöar finnas företrädesvis
i Sundgau och Lothringen; Vogeserna hafva flera
bergssjöar. Mineralkällor (mest saliniska med
mer eller mindre järn) finnas hufvudsakligen i
Unter-Elsass (Niederbronn, Bronn, Sulzbad), till
ett mindre antal i Ober-Elsass (Rappoltsweiler,
Sulzmatt, Sulzbach). Klimatet är ett öfvergångsklimat
mellan maritimt och kontinentalt. Rhenslätten har en
årstemperatur af 9–10°, Lothringen är något svalare,
8–9°. Nederbörden är i södra Vogeserna 140–200 cm.,
i norra Vogeserna 120–160 cm., Rhenslätten från
s. upp till Strassburg ligger däremot i regnskugga
och har ej mer än 60–70 cm., Lothringen har något
rikare nederbörd.
Befolkning. Folkmängden uppgick 1871 till 1,549,738
pers. och 1905 till 1,814,564 (1,198,774 i Elsass,
615,790 i det lothringska området), utvisande
en ökning af 17,08 proc. Utvandringen, som under
första tiden efter kriget var högst betydlig, är ännu
ganska stor, men ersattes nu genom inflyttning. Den
transmarina utvandringen är ej stor och undandrager
sig kontroll, enär den mest går öfver franska
hamnar. Med en medelfolkmängd af 125 pers. per
kvkm. (146 i Ober-Elsass, 143 i Unter-Elsass och
99 i Lothringen) hör E. till de tätast befolkade
länderna i Europa. 48,1 proc. af befolkningen bodde
1900 i städer (om 2,000 inv. och däröfver); de
största af dessa voro 1905 Strassburg, hufvudstaden
(167,678 inv.), Mülhausen (94,498 inv.), Metz (68,419
inv.) och Kolmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
