Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 357-358 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektromagnet - Elektromagnetiska enheter - Elektromagnetiska konstförlaget Magnetas elektriska apparater - Elektriska kraftmaskiner - Elektromagnetiska ur - Elektromagnetisk broms - Elektromagnetism

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Elektromagnet (se Elektron och Magnet), fys.,
ett, vanligen i hästskoform, böjdt stycke mjukt
järn, kring hvilket en öfverspunnen koppartråd är
spiralformigt upplindad. När en elektrisk ström
ledes genom denna koppartråd, blir järnstycket
magnetiskt, men upphör att vara det, så snart
strömmen afbrytes. Elektromagneter användas i en mängd
apparater och maskiner, där rörelse skall åstadkommas
medelst en elektrisk ström, t. ex. vid elektriska
telegrafer, urverk, ringledningar o. s. v. Stora
elektromagneter användas äfven inom verkstäder till
lyftverktyg. Styrkan af en elektromagnet är beroende
på den magnetiska induktionen i luftgapet. Om
i fig. järnkärnan har genomskärningen Q cm. och
den magnetiska induktionen uppgår till B
linjer per kvcm., beräknas ankarets bärkraft till:
F = QB²/8 pi 9.81 10^-5 kg.
Den magnetiska induktionen i en magnetisk krets
beräknas enligt lagen om det magnetiska kretsloppet
eller:totala kraftflödet = magnetomotoriska kraften/
magnetiska motståndet.

Om strömstyrkan är I, antalet trådhvarf på mag-neten
n samt längd, genomskärning och permeabilitet hos
de olika i kretsen ingående delarna äro l₁, Q₁, ?₁,
o. s. v., erhålles:

B.Q= 4 pi n I/l₁/?₁Q₁+l₂/?₂Q₂...
För luft insättes ? = 1.
A. E-m.

Elektromagnetiska enheter, fys. Se Elektriska enheter.

Elektromagnetiska konstförlaget Magnetas elektriska
apparater. Se Hemliga medel.

Elektromagnetiska kraftmaskiner, elektrot. Se
Elektriska maskiner.

Elektromagnetiska ur, mek. Se Ur.

Elektromagnetisk broms, maskinb. Se Broms, sp. 246.

Elektromagnetism (se Elektron och Magnetism),
fys. Vintern 1819 upptäckte H. K. Örsted, att
en elektrisk ström, som ledes i närheten af en
kompassnål, vrider denna ur den magnetiska meridianen,
och A. M. Ampère, som fortsatte undersökningarna i
detta ämne, fann, att, hurudan strömmens och nålens
inbördes ställning än är, vridningsriktningcn
städse bestämmes enligt följande minnesregel:
"Tänker man sig, att en person simmar i samma
riktning som strömmen och betraktar magnetnålen,
afviker magnetnålens nordpol alltid åt vänster". Om
den tråd, genom hvilken strömmen går, böjes rundt
omkring kompassnålen i vertikalplanet, verka alla
delarna af strömmen att vrida nålen åt samma håll,
och nålens afvikning ur meridianen blir i sådant fall
större. På detta förhållande grundar sig galvanometern
samt tangent- och
sinusbussolerna. I Örsteds ofvannämnda experiment
är magneten rörlig och den elektriska strömmen
fast. Låter man däremot, med tillhjälp af Ampères
bord, en stillastående magnetstång verka på en
rörlig elektrisk ström, vrides strömmen ur sitt läge
och i sådan riktning, att äfven i detta fall Ampères
regel eger giltighet. Till förklaring af nu nämnda
företeelser uppställde Ampère följande teori för
magnetismen. I hvarje kropp, som kan blifva magnetisk,
t. ex. järn eller stål, omkretsas molekylerna af
elektriska strömmar, hvilka, innan kroppen blifvit
magnetisk, äro riktade åt alla håll och därför icke
utöfva någon elektrodynamisk verkan utåt; men om af
någon anledning dessa molekylära strömmar ordnas så,
att de alla komma att gå åt samma håll, blir deras
verkan utåt densamma, som om kroppens yta vore
omkretsad af en enda ström.

(Jfr figuren, i hvilken de små cirklarna
föreställa de molekylära strömmarna i hvardera
ändan af en magnetstång. Man ser nämligen, att i de
punkter, där två af dessa cirklar tangera hvarandra,
strömmarna gå åt motsatta håll, hvarför dessa
strömdelars verkningar på en yttre ström upphäfva
hvarandra och endast verkningarna af de strömdelar,
som ligga vid magnetstångens yta, kvarstå.) Då nu
nordpolen af en magnet, öfver hvilken en elektrisk
ström ledes från s. till n., afviker åt v., måste
enligt elektrodynamikens lagar strömmen i magnetens
öfre yta gå från s. till n., när magnetens nordpol
riktas mot v., eller m. a. o.: om man vänder magnetens
nordpol mot sig, gå magnetens molekylära strömmar
i motsatt riktning mot visarna på ett ur. Enligt
denna teori måste attraktion inträffa, då man närmar
två oliknämnda magnetpoler till hvarandra; ty huru
dessa poler än ställas, komma alltid strömmarna i
de hvarandra närmast varande delarna af magneterna
att gå i samma led (se fig.), och sådana strömmar
attrahera hvarandra (jfr Elektrodynamik). På samma
sätt förklaras repulsionen mellan två liknämnda
poler. Enligt denna teori beror jordmagnetismen på
elektriska strömmar, hvilka omkretsa jorden från
ö. till v.

När en elektrisk ström ledes genom en metalltråd,
som är spiralformigt lindad kring en järn- eller
stålstång, blir denna stång magnetisk, hvilket
enligt Ampères teori beror därpå, att den elektriska
strömmen vrider stångens molekylära strömmar, så
att de blifva parallella med hvarandra och med den
yttre strömmen. Äro trådhvarfven lindade åt vänster,
där strömmen ingår i rullen, så uppkommer en nordpol
i denna ända af stången. Liksom vid hvarje annan
magnetisering upphör järnets magnetism, så snart den
magnetiserande kraften aflägsnas, d. v. s. då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>