Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 351-352 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektrodynamik - Elektrodynamometer - Elektrofor - Elektrofotografi - Elektrografi - Elektrohomeopati

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

följande. Bakom hvarandra liggande delar af en och samma
ström repellera hvarandra; en rörlig ström, som är
vinkelrät mot en fast ström och endast kan flyttas
parallellt med sig själf, förflyttas af den fasta
strömmen i dennas riktning, om den rörliga strömmen
går från den fasta, men i annat fall i motsatt
riktning. På samma sätt lagarna för
solenoider. Alla dessa lagar äro experimentellt bevisade. -
På en ledare, hvilken är böjd såsom fig. 1 visar,
utöfvar jordmagnetismen en vridande inverkan, i det
den söker ställa ledarens plan vinkelrätt mot den
magnetiska meridianen. Detta undvikes, och ledaren
blir astatisk, om den böjes, såsom i fig. 2; ty
jordmagnetismens inverkningar på motsvarande delar af
ledaren upphäfva då hvarandra. - Vidkommande styrkan
af två elektriska strömelements verkan på hvarandra
gäller, att den är proportionell mot produkten af
strömelementens intensitet samt mot produkten af
deras längder, men omvändt proportionell mot kvadraten
på deras af stånd, hvarjämte den är beroende på deras
inbördes riktning. - Adj. Elektrodynamisk. K. L.*

Elektrodynamometer (af grek. elektron, se d. o.,
dynamis, kraft, och metron, mått), fys., ett af
W. Weber konstrueradt instrument för uppmätning af
krafter, som uppkomma genom elektriska strömmars
inverkan på hvarandra. Dess huvudbeståndsdelar
äro två trådrullar, den ena fast och den andra
upphängd på två trådar. Hvardera rullen består
af ett antal från hvarandra isolerade hvarf af
fin koppartråd. Om en galvanisk ström genomgår
trådhvarfven i båda rullarna, uppstår mellan dessa
en elektrodynamisk verkan, hvilken framkallar en
vridning af den rörliga rullen. Vridningens storlek
observeras, med tillhjälp af tub och skala, på en å
den rörliga rullen fäst spegel. Med detta instrument
verificerade Weber Ampères lagar för strömelements
inverkan på hvarandra (se Elektrodynamik). En
elektrodynamometer för större strömstyrkor
visas i fig. 9 i art. Elektriska mätinstrument.
L. A. F.*

Elektrofor (af grek. elektron, se d. o.,
och foros, ledande), fys., instrument, som
utan arbete under en längre tid lämnar mindre
elektricitetsmängder. Elektroforen uppfanns 1762
af den svenske fysikern J. K. Wilcke (f. 1732,
d. 1796) och förbättrades af Volta. Den består af
en kaka (g) af harts, lack och terpentin, liggande
i en form (nn) af trä eller papp, öfverdragen med
stanniol, samt ett lock (p) af metall eller af trä
med metalliskt öfverdrag. Locket är försett
med isolerande handtag (m) eller silkessnören,
hvarpå det kan upphängas.
Piskas eller gnides hartskakan med
rofdjursskinn, så utvecklas på dess öfre yta negativ
elektricitet.

Lägges nu locket öfver, så verkar
den negativa elektriciteten på hartskakans yta
en fördelning i locket, så att på dess mot kakan
vända (undre) yta bindes positiv elektricitet,
hvaremot negativ elektricitet repelleras till lockets
frånvända (öfre) yta. Om nu denna senare beröres med
fingret, afledes den fria negativa elektriciteten, och
bunden positiv elektricitet återstår. Så snart locket
lyftes upp från elektroforen, blir den positiva
elektriciteten fri, och locket ger vid beröring
en gnista. Enär elektricitet länge bibehåller sig
i hartskakan, kan locket många gånger laddas, ja
till och med efter längre mellantider kunna gnistor
erhållas, utan att hartskakan behöfver gnidas
på nytt. Elektroforens företräde är således,
att den utgör en billig och särdeles bekväm
elektricitetskälla, då nämligen fråga endast är
om att åstadkomma mindre elektricitetsmängder,
L. A. F.*

Elektrofotografi. Se Elektrografi.

Elektrografi (af grek. elektron, se d. o., och
grafein, skrifva) l. Elektrofotografi, en bild,
åstadkommen med tillhjälp af elektriska urladdningar
(äfven mörka sådana) på så sätt, att urladdningarna
ske genom ett föremål, som är i kontakt med ett
ljuskänsligt ämne, vanligen en bromsilfvergelatinplåt,
på hvilken en framkallbar bild erhålles. Ett mynts
prägel, ett trästyckes struktur e. d. kan på detta
sätt återgifvas. J. Htzg.

Elektrohomeopati (af grek. elektron, se d. o., och
homeopati, se d. o.), en modern form af homeopati
med användande af gryn eller droppar, som uppgifvas
hafva blifvit så behandlade, att de ega "elektriska"
läkekrafter. Hvari elektriseringen består, därom
kan ingen upplysning vinnas. Elektrohomeopatiens
grundläggare var Cesare Mattei, f. 1809
i Bologna af en rik patricierfamilj. 1833 kom
han i beröring med filosofen Costa, som riktade
hans intresse på allvarliga studier och humanitär
verksamhet. Efter att hafva deltagit i det politiska
lifvet under revolutionsrörelsen i Kyrkostaten 1846,
hvarvid påfven upphöjde honom i grefligt stånd,
drog sig Mattei 1848 undan från världen, egnande
sig åt omfattande studier i kemi, fysik, botanik,
matematik, filosofi m. m. Han hade redan tidigare
fattat intresse för homeopatien, och nu började
han utveckla denna enligt egna idéer i riktning af
hvad han kallat elektrohomeopati. Bland den fattiga
landtbefolkningen i sin omgifning bragtes han äfven
snart att praktiskt tillämpa sina idéer och pröfva
sina läkemedel, enligt uppgift med framgång. Medan
den tidens homeopater mest tillämpade en af de
riktningar, som Hahnemann angifvit, nämligen den
att enligt den s. k. "likhetslagen" (se Homeopati)
behandla sjukdomarnas symtom, sökte Mattei att -
likaledes enligt Hahnemann - med sin behandling träffa
själfva sjukdomsorsaken (d. v. s. Hahnemanns "psora"
eller urskabb, den till grund för sjukdomarna liggande
"blodförskämningen"). - Vid sökandet efter verksamma
läkemedel leddes Mattei först af en tillfällig
iakttagelse: en "skabbig" hund sågs slicka på
och förtära vissa örter, hvarefter han småningom
tillfrisknade. Af samma örter beredde Mattei sitt
medel "antiscrofuloso". Under årens lopp fann han
ytterligare 36 andra medel; dock äro 12 af dessa
tillräckliga att bota alla sjukdomar. Samtliga medlens
ursprung och beredning hemlighållas ytterst noggrant;
endast om "antivenereo" har han meddelat, att det
innehåller kvicksilfver i hög homeopatisk potens,
d. v. s. ytterligt starkt förtunnadt; de öfriga
medlen uppgifvas vara växtsafter. Flertalet af dem
bär namn, som antyda användningen, t. ex. "vermifugo"
(maskmedel), "antiangioitico" (mot blodsjukdomar),
"anticanceroso" (mot "den svåra blodförskämning,
som kallas kräfta"), "antilinfatico", "pettorale"
(bröstmedicin), "dom-fin"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>